Jag har stött och blött mina tankar, känslor och reaktioner sedan jag kom från Helvetet och ändå så känns det som att de aldrig tar slut för det kommer upp nya reaktioner, nya sätt att se på saker och nya känslor som kommer med på köpet. Jag känner det precis som att jag är en flaska med kolsyrad läsk i för när man väl har öppnat den så kommer det en bubbla och sedan bara väller det upp fler bubblor och det är så det känns med mina tankar och känslor ~ kommer en upp till ytan så kommer det flera med och det blir en "kolsyre~effekt" (inte alla som har egna namn på "diagnoser") 

Igår när jag la mej så var det just det som hände ~ ett minne från rätegången poppade upp och sedan kom det massor med känslor och tankar upp! Jag kände att det var lönlöst att försöka sova så jag tänkte att jag skulle läsa istället eftersom jag fått böcker av min gulliga E och hade börjat läsa denna boken på tåget på vägen hem. På en gång när jag började läsa boken så kändes det så, precis som att jag läst boken förut fastän jag visste att jag inte hade det. Igår när jag fortsatte att läsa så kände jag den känslan igen. Jag fortsatte att läsa i boken som handlar om en kvinna som lever tillsammans med en man som är alkolist och allt som jag läste kändes så bekant! Plötsligt insåg jag vad det var som var bekant ~ det var inte boken utan situationen som hon levde i som jag kände igen! 

Jag insåg helt plötsligt att jag har levt tillsammans och har barn med en "missbrukare" men han har inte missbrukatdroger utan makten över oss. Han tryckte ner oss och på det sättet kände han sej stor och han hade verkligen makten över oss rent ekonomiskt eftersom det aldrig fick finnas pengar kvar på mitt konto men han hade även makt över oss eftersom vi var livrädda för honom. 

Jag kände igen mej i detta att man lyssnade på stegen för att veta vilket humör han var på även om hon som skrivit boken gjorde det för att få reda på hur full han var. Jag kände även igen mej i detta att man är "medberoende" och på ett sätt hjälper personen för att man inte vill eller kan berätta det för någon. Det var just det som jag gjorde - jag höll tyst och på det sättet så tillät jag att det fortsatte. Jag visste att det inte var någon ide att ta upp detta med honom för han skulle ändå säja att det var inte så det var utan att det var bara så som jag kände det. De gånger som jag tog upp det så blev det bara nedtystat och han fick ännu mera makt över mej!

På något sätt känns det som en lättnad att jag kan se på det som ett missbruk för det gör det lättare att tänka att det som han gjorde mot oss var inte mitt fel som jag känt det som i så många år utan det är ett behov som han har att känna att det är han som har makten och att vi är de små som han kan styra och ställa över. Nu förstår jag mer den känslan att vi var spelpjäser för honom och att jag kände mej utnyttjad. Han hade ett behov av att ha makt och det en sjuk makt över oss. Det var därför som han inte var den stora som jag levde tillsammans med i Tingsrätten för han hade inte makten över situationen utan nu var han en "spelpjäs" som skulle följa rättens regler!

Känske är det så att för att jag ska klara av att bearbeta del eferdel så behöver jag kunna draliknelser för jag är en sån som måste förstå, en sån som letar orsakerna och i så många år så hamnade skulden på mej själv så kanske är det denna pusselbiten som jag behöver för att kunna lägga över skulden där den hör hemma! Jag kan inte bara tänka att det är så utan jag måste förstå och just denna liknelsen mellan någon som är beroende av droger jag mej svaret på vad han var beroende av det skulle bara ha kommit tidigare men troligen var inte meningen att det skulle komma innan rättegången. För mej är det nyttigt att se hur hon som medberoende tystar ner och försöker at släta över för att inte de i omgivningen ska förstå och den enda som man sviker när man gör det är sej själv och jag gjorde det i så många år!

Jag har gått igenom mycket men samtidigt så har det gjort att jag är den jag är idag. Jag behöver vissa pusselbitar för att komma längre i mitt livspussel men jag tänker inte ge mej förän jag har fått dem och jag kommer att kämpa för att få dem. Jag kommer till insikter och det är de som gör att jag kommer framåt. 

Livet är här och nu och jag har hittat ytterligare en pusselbit och jag kommer att hitta fler. Jag vet att jag kommer aldrig mer att hamna i denna sitsen för nu upptäckte jag mönstret som fanns i Helvetet bara genom att läsa i en bok och jag vet att jag kommer att lägga märke till det i vanliga livet med ~ FÖR NU VÅGAR JAG SE det som jag tidigare blundade för

PUSS    till dej från Lilla mej   

Och jag överlevde den och bara det gör att jag känner mej som en vinnare! Jag klarade att berätta det som jag under så många år höll hemligt fastän den personen som jag är livrädd för satt i samma rum! Jag vågade stå upp för mej och barnen och jag känner att jag för en gångs skull kan se att jag är stark även om jag efteråt kan komma på saker som jag borde sagt eller gjort annorlunda - jag svek ALDRIG mej själv, jag pratade från hjärtat   och jag höll mej till sanningen - mer kan jag integöra för nu ligger avgörandet i andras händer!

Jag kan känna hur det kändes när jag åkte dit för det kändes verkligen som jag skulle till min egen avrättning men att mötas av en öppen famn när jag kom fram som gav så mycket trygghet gjorde att jag kände - Jag kommer att klara detta! Det kommer att vara tufft men jag kommer att klara det för att det finns de som tror på mej och som står bakom mej!

På dagen D så kändes varje trappsteg som att det var ett berg jag måste komma över. Fötterna var inte fötter utan betongklumpar men när jag hade klarat dem så kände jag att det fanns inget alternativ - hur jobbigt det än kändes så fanns det ingen återvändo för jag var tvungen att ta mej igenom detta för att komma vidare. Jag var tvungen att sitta i samma sal som Djävulen och jag var tvungen att våga säja det som jag visste var sant hur jobbigt det än kändes. Jag stod upp för mej och jag stod upp för barnen och det var det som gav mej styrkan - samtidigt som det fanns de som jag vet trodde på mej och gav mej energi! Jag kände att jag måste visa att det han gjorde var fel - och detta var min chans!

Jag känner att jag har kommit till en gräns där jag är less på att gömma mej, att inte kunna svara på frågor om saker och ting och jag är less på att bli behandlad som skit. Nu var det min chans att stå upp för mej själv och det jag tror på! Jag vet att vad än domen kommer att bli så känns det som att det är ett hån mot straffet som vi får för att vi har levt med honom men samtidigt så känner jag att jag ska se det som att samhället iallafall reagerat på det han gjort mot oss. De trodde på mej för annars hade de inte tagit upp det till åtal så bara det att jag befann mej där är en seger i sej!

Jag valde inte att bli misshandad och utsatt för övergrepp och det valde inte barnen heller så varför ska jag skämmas för det när det är han som ska göra det?!?! Jag kände att den tanken gav mej styrka att klara att berätta det jobbiga. Det kändes som att alla sår som jag haft på insidan öppnades och tårarna rann men med dem så rann även orden ur mej. Jag kunde få ur mej de sakerna som hade gått till åtal och fastän jag var helt tom efteråt så kände jag att de gav plats som jag kan fylla med positiva saker när jag kommit en bit till. Jag lämnade dem där och nu är det andras ansvar att ta dem till sej och döma!

Jag var som en urvriden trasa efteråt och jag känner mej inte full av energi än men jag känner mej lättad. Jag klarade det och jag har människor runt mej som bryr sej om mej och som ger mej styrka. Jag har bevisat för mej själv att jag är en överlevare, att jag orkar kämpa och att jag kan hitta styrkan när den behövs och det är en vinst bara det. Jag vågar se sanningen i vitögat hur mitt liv har sett ut och jag inser idag att jag är såååååååååå mycket starkare än vad han någonsin varit eller kommer att bli! Det gör ont att se vad han gjort Skruttan men samtidigt kan jag idag se att det ger mej styrka att fortsätta att kämpa för att de aldrig mer ska behöva återvända till Helvetet och Djävulen"

Genom denna rättegång fick vi chansen att vända ett blad i våran "bok och liv" och jag kommer att ta den chansen. Jag har fått tömma ur mej dessa händelser och den plats som de tagit innan kan jag nu fylla med annat och det ska jag göra! Jag ska kämpa och jag kommer att kämpa för ingen ska behöva ha det livet som vi har haft men samtidigt ser jag att det finns en framtid efter så lång tid!

Jag kan se att det finns en mening med allt som sker hur tungt det än är och om inte allt detta hade hänt mej så är det människor som idag har en stor plats i mitt hjärta som jag ALDRIG skulle ha träffat om inte allt detta hade hänt och jag skulle inte kunna tänka mej att leva utan dem i mitt liv. Jag kan önska att skadorna inte hade blivit så stora och så många och att minnena inte hade varit så hemska men kanske kommer jag att se meningen med allt en dag bara jag vågar fortsätta att tro och bara jag vågar se på mej själv som den jag är! Bara jag vågar erkänna för mej själv att jag är en överlevare och är starkare än jag tror!

TACK alla som finns för mej - ni vet själv vilka ni är! Skulle inte vilja vara utan er en endaste dag för ni har för stor betydelse för mej!

PUSS    till dej från Lilla mej    som börjar känna mej lite större   

Idag hade jag en tanke när jag vaknade att efter att jag hade lämnat barnen på dagis så skulle jag hem och leta reda på polisförhören och läsa igenom dem så att det hann smälta lite men naturligtvis kom jag på massor med saker som var mycket roligare! En av de sakerna var att göra en ny header och för att göra den var jag ju tvungen att ringa min älskade Sis för att få hjälp och snäll som hon är så förklarade hon så jag kunde göra en. Sen kom jag ju på att det snart är advent så då var det ju roligare att fixa till i fönster och sånt MEN imorgon ska jag göra det - så det så! Hoppas att jag hittar dem fort för det är så att jag ville inte se dem efter förra gången som jag läste igenom dem så som vanligt har jag ju lagt dem på något braibraigt ställe men men de kommer nog fram om jag lägger ner mej lite!

En sak är jag medveten om ~ jag behövde denna dagen för att förhandla med mej själv samtidigt som jag höll på med annat för jag känner mej så mycket klokare nu! Jag känner att det börjar komma en nervös känsla över att det snart är dags att få ett avslut men på samma gång så känner jag mej lugn för det känns som om jag är så mycket starkare nu men även att jag har hunnit lägga ytterligare pusselbitar på plats. Jag känner att jag idag kan lita på mej själv på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare och jag vågar visa "Mej" på ett annat sätt och mina känslor. Jag vet vem jag är och jag tänker inte ändra på mej för någon annans skull längre, Jag känner mej själv igen ~ inte helt och hållet men mer än vad jag tidigare gjort!

Idag när jag stod och strök julgardiner så kom jag och tänka på vad jag själv satt upp för regler för vad jag ska säja och inte säja under rättegången och jag inser nu att jag måste ha träffats av blixten idag med utan att jag märkte det ~ för nu är jag beredd att säja allt som jag tidigare bestämt mej för att jag inte skulle säja. Det kommer att vara svårt och jag kommer att få samla kraft och mod för att säja det men detta tillfälle kommer inte tillbaka och jag måste påverka och berätta så mycket som jag bara kan!

Jag har tidigare kännt att det kan jag inte säja för det kommer att trigga upp honom, säjer jag så kommer han att förstå hur han sårat mej och vilka konsekvenser allt har fått för mej och barnen och då känns det som att han ser det som en seger - att han är den starkaste av oss! Idag slog det mej bara när jag strök att jag är och har varit den starkaste av oss hela tiden för jag överlevde detta helvete, jag har räddat mej och barnen och vi har byggt upp ett nytt liv som inte är normalt eller som är perfekt men vi lever och har det så bra som vi bara kan. Jag är den starka som gjorde anmälan, visade att jag accepterade inte det som hände och jag fick en andra chans ~ och jag tog den för det var bara själklart att jag skulle ta.

Varför är det inte lika självklart att jag ska ta denna chans? För att han och jag kommer att sitta i samma sal och jag är rädd att han ska få makten över mej igen om jag får höra hans kommentarer. När jag tänkte det så kom en annan tanke så starkt och det är den att jag känner att jag måste berätta allt hur jobbigt det än kommer att vara för jag får inte chansen igen. Jag tänker inte sitta efteråt och ångra att jag inte sa si eller så. Detta är min "show" och min enda chans att få fram det som jag vill ha fram och som hände under dessa år. Jag kan inte säja när förhandlingen är klar att jag har kommit på att det är mer som jag vill ska komma fram. Jag får en chans och det är nu och antingen så tar jag den och berättar det jag har upplevt och som jag och barnen har varit utsatta för ~ chansen kommer inte att komma tillbaka så den enda som kan utnyttja den är jag och valet är mitt och idag känner jag att hur jobbigt det än kommer att vara att säja det som varit så förbjudet och tabu under åren så måste jag göra det- för jag vill inte sitta sen och ångra mej att jag inte sa vissa saker!

Jag vill inte sitta och fundera att om jag hade sagt det med hade han blivit fälld då för jag får denna chansen och sen kommer inte den tillbaka och idag känner jag att detta finns så djupt i mej så jag kommer att klara det bara jag behåller tanken, känslan och beslutsamheten som jag känner nu. Det är inte mitt fel att vi utsattes för detta så varför ska jag skämmad för att berätta det? Min morfar sa ofta till mej att hade man gjort sitt bästa så kan man inte göra mer och det är tanken som ska få vara i mitt huvud när jag sitter där ~ chansen kommer inte tillbaka och jag måste ta den för att kunna skydda mej och barnen. Om han får reda på att jag är livrädd för vad han skulle göra om han hittade oss den känslan lever jag med varje dag och natt. Han kommer att säja att det inte är så för att han inte är farlig men han har bevisat att han är det och jag tänker inte skydda honom igen för det har jag gjort hela tiden sedan vi blev ett par

Det är slut på det nu och när jag sitter på rättegången ska jag tänka när det blir jobbigt att jag gör detta för min skull för att jag ska bli fri och kunna utvecklas och lära känna mej själv mer men jag kan inte föra det om jag inte tar chansen. När det blir jobbigt och orden låser sej och inte kan komma över mina läppar ska jag tänka att jag gör detta för att barnen ska slippa återvända till helvetet men även för att de en dag ska se att jag gjorde det och stod upp för oss och våran rätt

Jag är starkare idag än jag varit på länge och även om jag kommer att känna mej som en urvriden trasa när jag befinner mej där så vet jag att jag har styrkan bara jag vågar lita på mej själv och lyssna på vad som är rätt och fel för mej. Jag kan lita på att jag har vänner där som tar emot när jag faller!

Jag är inte ensam och jag kommer att överleva detta men om jag berättar allt så kanske det är en längre tid i mitt liv som jag inte behöver vara rädd på samma sätt att han ska hitta oss och göra oss illa igen och varför ska jag inte ta den även om det är jobbigt

Jag gör allt jag bara kan för mina barn och detta är en av sakerna jag ska göra för att kunna säja ärligt till dem att jag gjorde det för deras skull och för att de ska kunna vara stolt över en mamma som vågade leta reda på sej själv och stå och säja det som hade varit. Jag ska spara den känslan i mitt hjärta tills jag är där och så ska jag säja det som jag känner att jag ska säja och måste säja för att rättvisan ska segra - men först ska det letas reda på förhör imorgon!

PUSS till dej från Lilla mej   som passar på att önska alla en trevlig helg och var rädda om varann 

Denna helg har jag varit barnledig och njutit men även tagit tag i en del saker som jag borde ha börjat med för länge sedan men inte orkat ~ mina polisförhör! Jag har känt att jag inte har orkat och jag vill inte ta in allt som hänt igen i mitt hivid men eftersom dagen D närmar sej så är jag så illa tvungen och därför gjorde jag det under denna helgen när barnen slapp mitt dåliga humör men jag önskar att jag hade sluppit det med.

Jag ställde in mej på när jag skulle börja läsa att det var någon annan som hade varit utsatt för dessa två misshandlar som gått till åtal men när jag började läsa så blev det för mycket ~ jag var tillbaka i Helvetet, Jag var den där lilla igen som inte var värd ens det katten sket och jag kände känslorna som jag ände när jag levde där. Jag kan se idag att så mycket som jag gör idag är ett resultat av det som jag fick utstå då. Jag ifrågasätter och tror att människor menar en sak. Jag tolkar tystnaden som att de inte vill ha kontakt eller att jag sagt fel saker även om jag vet att det inte är så och jag väntar alltid på att ett slag eller elaka ord ska komma när jag gör fel eller misslyckas och jag vill inte känna så här. Jag vill inte att personerna i mitt "nya" liv ska bli drabbade. Det känns så orättvist mot dem och ändå kan jag inte rå för det. för det är bara hjärnspökena som kommer fram igen.

Känslan av hur det kändes förra gången när jag skulle gå in i salen i Tingsrätten kom tillbaka och hur liten jag kände mej, hur ifrågasatt och hur rädd jag var. Egentligen förstår jag inte varför jag utsätter mej för detta igen men troligen för att jag och barnen ska få upprättelse eller iallafall Skruttan. Tänk at det behövs så lite för att man ska minnas alla sakera, kommentarerna, slagen och sparkarna och känslorna. Hur ska jag klara av att sitta och berätta detta inför honom och veta att han sagt att han lovat att han ska döda oss om det kommer ut, om vi berättar. Känner att det vore så mycket enklare att bara sticka huvudet i sanden och säja att jag inte är med vid rättegången att de får ta det själva men då skulle jag aldrig kunna se mej själv i spegeln. Att inte sitta i samma sal som honom är inget alternativ för då visar jag honom ännu en gång att han styr och skrämmer mej men jag vill inte känna så här.

Jag vill kunna gå utanför dörren utan att vara rädd, jag vill kunna vara hemma utan att ha panik och vara på min vakt hela tiden och jag skulle bara vilja vara utan att rädslan fanns där hela tiden. Jag önskar att jag hade värdesatt den vardag som jag hade tidigare när jag inte funderade över om jag skulle överleva dagen, om jag får se barnen igen om jag kommer hem igen. När jag inte röck till varje gång telefonen ringer för jag vet inte om det är han som lyckat få tag på oss eller vilket besked jag kommer att få. Varför värdesätter man inte det men hade där och då utan saknar det nu? Troligen för att detta fanns inte ens i min fantasi.

Känner bara PANIK för att dagen kommer närmare och närmare och jag vet inte vad som är rätt och fel. Kommer jag att klara detta och vad kommer att hända? Jag vill inte och jag vet inte om jag klarar detta men jag måse för att kunna se mej i spegeln och för att kunna se mina barn i ögonen!

PUSS    till dej från lilla mej   

Imorse vaknade jag med panik och bara kände mej nere och jag kunde inte förstå varför! Jag tänkt att det kommer att gå över bara dagen har börjat men när jag klev in i duschen så kände jag att det lir bara värre och värre. Vet inte när jag senast var tvungen att ta en av de lugnanade tabletter som jag har för dessa tillfällen men idag var jag det för jag kände att det skulle inte fungera - jag skulle inte klara av denna dag trots att jag inte har något val. Jag kände efter i hela kroppen vad det var som hade orsakat detta men insåg att det bara var en obehaglig och jobbig känsla i hela kroppen som fanns där samtdigt som den påverkade mej mer än vad jag ville tillåta.

Jag tänkte att det är säkert lunginflammationen och att jag inte kan andas som jag ska som påverkar mej men när jag åter hade kontaktat läkaren och vi hade kommit fram till att jag skulle iväg på lungröntgen så fanns känslan iallafall kvar - det var inte det som var orsaken. Jag och Skruttan gick ner för att äta och frukost och efter det så hämtade jag tidningen för att se vad som har hänt ute i vida världen och då insåg jag vilken dag det är idag -  det är den vidriga årsdagen som jag önskade förra året att den aldrig mer skulle inträffa men tydligen så ströks den aldrg ur almanackan och jag fattar inte hur min kropp kunde vara medveten om detta datum eftersom hjärnan aldrig vet vilket datum det är.

På en gång så mindes jag hur det kändes förra året vid detta datum! Jag kunde känna hur det kändes att åka hem från jobbet och inte ha en aning om vad som väntade när jag skulle öppna dörren. Jag kunde minnas klockslagen och jag kunde känna hur de kändes - inte slagen men hurkänkande det kändes allt som hände och hur jag behandlades när räddningen i form av poliserna kom.

Idag känner jag bara uppgivenhet över att jag inte har kommit längre än vad jag har gjort för det känns som om ingenting är avslutat vare sej när det gäller rättegångar eller vårdnad. Jag har kommit jättelångt pesonligt men samtidigt är det så litet som behövs för att man ska falla bakåt igen men det postiva är att det är lättare att åter komma upp på fötterna med. Kanske är det som min terapeut säjer att årsdagar är jobbiga för det är så myket som kommer upp med dem och så många tankar som kommer. Kanske är det jus vad jag behöver - att få må dåligt, sörja men samtidigt se ljuset av de framseg som också har tagits för de är många.

Jag önskar att det rättsliga hade varit klart, att jag kunde säja till barnen att de inte behövde åtevända men samtidigt om det hade varit klart så är det så mycket som inte hade varit med och då hade det nog inte känts som ett bra avslut iallafall. så jag får se det att nu har jag och de som hjälper mej fått fram det mesta och det som inte kommer upp nu det kommer att komma fram för jag vet att rättvisan kommer att segra när det gäller barnen för annars kan jag lika gärna ge upp min kamp och det tänker jag inte. Barnen är världens framtid och det får man inte glömma. 

Idag ska jag tillåta mej att känna de känslor som finns inom mej men jag ska inte låta dem påvera mej mer än tvunget för när det känns som jobbigast så ska jag se till de framsteg som barnen och jag har tagit tillsammans och se de personer som vi är idag - det är händelsern som ligger bakom som har påverkat oss till dem vi är idag och det ska jag försöka att minnas för jag är stolt över de personer som vi blivitoch den styrka som vi byggt upp tillsammans!

Puss   till dej från mej     

Ibland är Häxansurtant inom mej på semester men idag kommer hon att komma fram i detta inlägg - ta det som ett hot eller ett löfte. Jag trodde att den dagen skulle komma när jag kunde sluta reagera på samhället och på det sätt som de bemöter och ställer krav på barn men tydligen så är inte den dagen idag.

Jag känner att under hela min "resa" har mycket av ansvaret som egentligen är för tungt för mej när det gäller det rättsliga på samma sätt hamnat på barnens axlar. Min äldsta dotter var tre år när hon satt på sitt först polisförhör och fick inte ha någon med sej in för man hade kunnat öva med henne vad hon skulle säja om man gjorde en viss rörelse. Jag tycker det är vidrigt att se henne när hon skulle åka iväg på detta och jag hade rivmärken på min hals för hon ville inte. Hur förklarar man för ett barn att det är för dennes skull och för att rätt ska vara rätt som hon utsätts för detta.

Det förväntades även att hon skulle berätta i detalj vad "pappa" hade gjort och hur det kändes och det gör mej så uppretad att man som "lagens förlängda arm" inte tar hänsyn till en ålder utan bara kräver att ett barn ska kunna klara av att redogöra detta. Jag klarade ju knappt av det som vuxen.

Jag som inte är utbildad inom barnpsykologi utan bara går på min magkänsla inser att det ska mycket till innan ett barn i sina ögon föråder en förälder hur illa den än har gjort barnet. Man är lojal till sina föräldrar och man vet att man är beroende av dem även om man inte är medveten om den insikten. Barn pratar inte om det inte finns ett förtroende uppbyggt och om det vill prata själv.

Idag kände jag att jag gick i molekyler när jag hör att samma "misstag" (jag tycker att det är det) att försöka tvinga barnen att prata med en myndighetsperson, även fastän det inte är mina barn det gäller denna gång. När en person från socialen tränger sej på barn och börjar prata i termer som inte ens jag som vuxen förstår hur tror de då att de ska få en riktig bild av hur verkligheten ser ut??????? Är det ens rätt att prata med barnen och att de ska få berätta hur situationen ser ut innan man har sett om det finns andra möjligheter??????

Jag tycker att barn har en nog stor press på sej i dagens samhälle med att de ska vara på dagis, skola, fritids, de ska göra läxor, hinna vara med kompisar och gärna tre fritidsaktiviteter utöver detta! De ska klara av att umgås med andra och spela deras regler och faller de inte innanför ramarna för vad som är "normalt" så ska det utredas med. När finns det tid för dem att vara just vad de är - BARN?

När man sedan ska sitta tillsammans med en främmande människa och berätta att mamma/pappa är si eller så, gör si eller så. är snäll eller dum och gärna berätta händelser/känslor kring detta med! Är detta verkligen ett rimligt krav att ställa på barn? Nä jag tycker inte det! När jag ser till mina barn så är det som hände igår och för en månad sedan inom samma tidsperiod för dem - allt det hände igår! Hur ska de då kunna berätta hur de kände en dag för x antal dagar eller månader sedan? Det blir en kompott av allt de har känt och tyckt och sedan kan det tolkas som det vill.

Man säjer att många barn far illa för att föräldrarna är osams men är det verkligen där som problemet ligger! Jag tycker att mycket av det att barn far illa ligger i att det är så höga krav på barnen och de behöver prestera så mycket och så bra att de får ångest över allt som de ska klara.

Jag kan bara gå till mej själv som var vuxen första gången jag träffade en utedare från socialen och alla dessa frågorna kom. Jag visste vad det handlade om för jag var placerad av dem på skyddat boende och jag fick dessa för att de skulle kunna hjälpa och skydda mej och barnen och att vi skulle få det så bra som det bara gick - men förstår ett barn det?! Jag kände mej totalt utlämnad och mycket av det som jag berättade för dem kom fram efter många kontakter och möten med dem för att ett förtroende hade byggts upp och jag kunde se vad resultatet skulle bli av det jag berättade om det togs upp rätt men hur förklarar man det för ett barn!!! Speciellt när ett barn inte kan dra samma slutsatser som oss vuxna. Jag ndervärderar inte barn för de är fantastiska men de har inte samma erfarenhet som oss och kan inte lägga "pusslet" som vi vuxna! Hur kan man då som myndighetsperson tro att barn som är otrygga i situationen ska prata efter ett möte med denna person?!?

Jag får inte ekvationen att gå ihop men kanske kan jag det en dag och kanske är det den dagen som jag kan sluta att irritera mej på hur utsatta barn är i ett samhälle som anser att de ser till BARNS BÄSTA och att de sätter barnen först! Den dagen hoppas jag kommer när det är som det står på papper - att man ser till just barnet!

PUSS   från en uppretad lilla mej som skrivit så fingrarna och tangenterna brinner till dej    

Idag återvände jag till en plats som jag inte har befunnit mej på i över ett års tid. Den är inte laddad med negativa minnen utan snarare positiva även om den förra gången rev upp mycket tankar och funderingar och absolut reaktioner. Nu är jag på den platsen igen och det är nya tankar och nya reaktioner som kommer.

Det var som att jag kunde se mej själv när jag befann mej här för ett år sedan. Jag kan se hur jag var då och jag kan jämföra med hur ag är idag. Jag har fått distans till allt som hänt på ett helt annat sätt nu än vad jag hade då. Jag delade med mej av mina upplevelser på ett helt annat sät ch jag var som en "öppen bok" - denna gången är jag en stängd bok som bara visar de sidor som man vill att läsaren ska se. Jag vågar vara ensam på ett helt annat sätt och jag vågar tillåta reaktionerna komma om de vill. Jag ser att jag har vuxit som person och jag har blivit starkare och accepterat på ett annat sätt än vad jag gjorde då. Jag vågar se vad som hänt under denna tiden. Känns som om det är så viktigt att jag ger mej själv chansen att se förändringen och jag kan även lägga märke till saker runt mej. Jag kan se hur vackert det är runt mej.

Jag vågar visa vem jag egentligen är utan den glada rustningen som inte visar att jag är sårad elle ledsen. Med andra ord så vågar jag visa att jag är en vanlig människa och det är ett stort steg för mej. Kanske är det just det man behöver ibland - att återvända till en plats där man kan hitta ro och där man kan acceptera och se sej själv som den man är när man inte gör det i vardagen.

Jag ser en sån enorm skillnad på mina barn från förra året. Under dagarna som går hemma så ser man frmstegen när de kommer här ser man dem alla på en gång. Förra året vågade de bara vara på stranden idag sa det plask så befann de sej i vattnet med kläderna på något som tdigare varit helt förbjudet för dem. Nu var det med en sån glädje som gjorde det så tydligt. Jag har lyckats ta bort det att man blir bestraffad om man lortar ner sej eller blöerner sej. Jag ser skillnaden i att de våga a kontakt med andra människor och de vågar gå en bit bort från mej. De klarar av att fråga själv om de får göra vissa saker och jag känner att jag bara njuter av att se förändringen och framstegen som de har gjort.

Jag njuter av att se att vi alla tagit steg framåt och det ger mej energi att ta några till. Att jag fick träffa min älskade Sis och ge henne en kra lite snabbt var en bonus som jag kommer att leva med i hjärtat till nästa gång som jag får chansen. Tänk vilken tur jag har i livet egentligen som har så underbara vänner och underbara sis! Jag har vänner som jag inte träffat fysiskt men som finns och puttar mej när det behövs och tröstar när det är det som är det viktigaste och jag kan bara säja att jag älskar er alla som finns här för mej!

PUSS   till dej från mej    

Jag är så arg!!!!! Och jag tycker inte om att ha såna här dagar för det behövs så lite för att bägaren ska rinna över och jag känner att det är jobbigt och jag vill inte. Vill inte känna att paniken kommer av olika situationer som andra tycker hör till vardagen och som andra baa tycker är bra. Jag kanfå panik över att någon ens visar att de tycker om mej för hur ska någon kunna tycka om mej. 

Jag känner att jag blir arg över att en person har kunnat orsaka mej alla dessa skadorna. Det känns så fruktansvärt orättvist och vissa dagar när jag känner mej svagare så påverkar detta mej så mycket. Jag känner att jag blir arg över att det är så mycketsom jag har förlorat och att jg bara ska acceptera det och gå vidare. Jag känner att jag kan inte det!!!!!!! 

Samtidigt så känner jag en sorg över alt som jag har förlorat. Inte Det men allt annat. Jag förlorade min dröm om en kärnfamilj, ett kommande arbetsliv och just detta som man drömmer om när man är småbarnsförälder. Det är så mycket som jag har förlorat och idag när jag åkte för att hämta barnen så insåg jag att detta är ett sorgearbete. Det är e sorg att ha förlorat en fungerande kropp både fysiskt och psykist till detta. Är en sorg att acceptera att det finns skador som kommer att följa mej genom livet och påverka mej på olika sätt. Har inte sett det så tidigare men jag har verkligen förlorat mycket i mitt liv och min kropp.

Jag har verkligen förlorat massor av saker - min frihet som begränsas av både situationen och det fysiska men även det jag känner fysiskt. Tidigare kunde jag pressa min kropp på ett helt annat sätt än vad jag kan idag pga de psykiska och fysiska skadorna som jag har. Jag har förlorat chansen att söka de jobb som jag är utbildad til. Jag har förlorat förtroende för människor som jag möter och jag analyserar varje ord och kroppsspråk för att jag ska förstå vad de egentligen menar. Jag har fått ett liv som hr begränsningar men även andra möjligheter än vad jag hade när jag levde i helvetet men det är ädå en förlust.

När jag insåg detta och jag såg att jag hade tid på mej innan jag skulle hämta barnen så valde jag att ta en sväng till biblioteket. Jag lånade där en bok och sorbearbetning för nu idag flera år senare så inser jag att det är en del av bearbetningen som jag har missat helt. Jag har hela tiden riktat in mej på alla saker som jag måste klara av och som måste utföras att jag har glömt att man kan känna sorg över mer saker än att någon dör eller försvinner. Jag har ännu en gång inte lyssnat på mitt inre och jag insåg inte att det var en sorg som fanns inom mej för jag har bara skyllt allt på situationen. Jag känner att jag har inte tillåtit mej att känna detta eftersom det är det bästa som hänt mej egentligen att jag och barnen kom därifrån men priset som jag fick betala var högt och det hade sina konsekvenser. Kanske kan jag hitta min inre frid genom detta accepterande och att jag kan tillåta mej själv att känna sorg och saknad efter de egenskaper och kunskaper som försvann med skadorna. Kanske kan jag lära mej att älska mej själv när jag har accepterat att det är så jag är idag och det är de förutsättningarna som finns nu som jag har och att jag har vågat sörja det som jag har förlorat.

PUSS   från arga mej till dej