.....................För att man har dolt det som man har inom sig så länge för dem man har runt sig så känns det som en sån enorm lättnad att hitta en person som man kan visa de sidor som man inte vågat visa eller de känslor som man vågat berätta för någon om. Att hitta den personen som man vågar berätta om saker som har hänt utan att man känner att man blir dömd och att den personen förstår utan att man förklarar med tusen ord ~ förståelsen bara finns där! Det är en sån lättnad att det inte kan förklaras i ord. Att det finns någon som kan få en att skratta så där från magen fast det känns som att det är nattsvart runt en och man känner att det där skrattet gör att jag orkar ta ett steg till för jag vet att den personen kommer att finnas kvar nästa gång som det är mörkt kring mig igen och den kommer att se mig inte det som har hänt eller det som är "fel" med mig utan MIG den jag är med den erfarenhet jag har, med de brister jag har och de styrkor jag har och samtidigt kan den ta att jag har en erfarenhet som gör att jag ibland behövs tas med silkesvantar och andra dagar behöver jag en "spark i baken" men jag behöver inte berätta det för det känns in! Jag är så tacksam att jag har hittat en sån person i mitt liv som finns i min närhet och som kan få mig att le när jag verkligen behöver vare sig det är rätt eller fel tillfälle 

Ibland känns det som att människor är så måna om den fasad de har och som de visar upp att jag inte kan låta bli att undra vad det är som gömmer sig där bakom. Är det så att ju finare fasad en människa visar mot omvärlden dessto mer finns det där bakom som gömmer sig och som de inte vill ska komma fram eller är det bara min bakgrund som gör att den tanken kommer fram? Jag har hållit fast vid de senaste åren att man ska lita på sin magkänsla och de gånger som jag gjort det har det blivit rätt och ska jag lita på den även i denna fråga skulle jag direkt säga att ju finare fasad man visar dessto mer har man att dölja. Nu menar jag inte att dra alla över en kam för det finns de som har en fin fasad och har en fin insida med men det är när inte känslan stämmer som det känns falskt.

Hela tanken och känslan kom idag när jag var på en av mina långpromenader och jag gick förbi en familj som jag vet att det finns hur mycket skit som helst inom (nej jag tänker inte gå in på detaljer) men när man tittar på utsidan skulle man tro att här lever den lyckliga, perfekta familjen för att är perfekt, kanske för perfekt egentligen. Inte en blomma står fel i fönstret, gardinerna hänger så där otäckt perfekt, fönstrena saknar minsta lilla märke och egentligen skulle allt kunna ha varit tagit ur en katalog för det perfekta hemmet OM jag inte hade vetat hur det egentligen är. Var det så alla såg på mitt helvete med kunde jag inte låta bli att tänka innan tanken åter fortsatte att gå vidare ~ för jag vet att en dag kommer sprickan i fasaden och när den har kommit så spricker det fort och antingen så blir det en lättnad för att vissa på insidan gjort allt för att någon ska se hur det egentligen är medans det för andra kan bli en katastrof.

Samtidigt skrämmer reflektionen mig, för hur många såna här perfekta fasade som döljer personliga helveten finns det inte och hur många är det som tänker på dem? Hur många är det som tänker på dem och vågar reagera och ta nästa steg och agera? I mitt fall vågade ingen och idag har jag gått ifrån det men samtidigt är det skrämmande att veta att det finns de som lever i det idag och jag önskar att jag kunde göra så mycket för att ingen skulle behöva göra det. Det som skulle bli en lugn avkopplande promenad när jag njöt av solen och fåglarna blev för mig en reflektionspromenad där jag verkligen fick mig en tankeställare att vad kan jag göra för att hjälpa någon som lever där jag en gång var? Just nu kan jag inte göra något men jag har kunnat hjälpa och stöttat några men jag vet att min kämparglöd för att hjälpa kvinnor och barn kommer inte att försvinna ~ jag har inte bara hittat den rätta formen än för den finns inte enligt mig i samhället än för det finns för många som blundar för det.

Jag bär många ärr inom mig som ingen ser för jag väljer att visa min fasad som är en qvinna som är glad och positiv och som alltid har något vänligt att säga till dem som hon möter men som samtidigt vågar reagera på orättvisorna som hon ser. Ja jag erkänner, jag gömmer mig bakom en fasad jag med för att jag inte ska ses som ett offer för jag ser inte mig själv som ett offer för idag anser jag att jag är en vinnare för jag vann min och barnens frihet igen för vi levde i ett helvete där någon styrde över oss. Samtidigt kan jag se när jag möter människor som har ärr på insidan med för jag har en känslighet för dem som har samma "skada" som mig och det är jag tacksam för på ett sätt för det har gjort mig stark och att jag kan känna in och möta människor på ett sätt som jag inte tidigare kunde. Jag litar inte på människor i min omgivning på samma sätt utan idag får de förtjäna min tillit innan de får den och det är på både gott och ont men jag utsätter mig för mindre skador på det sättet.

Kanske får jag inse att människor alltid kommer att ha fasader och att det är på gott och ont men så länge de inte skadar människorna som är bakom dem så är det bara att acceptera de. Jag kan inte förändra hela samhället men jag kan fortsätta att fundera och bära med mig tanken och övertygelsen att en dag ska jag kunna hjälpa fler än jag kunnat idag att få sin frihet med för alla förtjänar att känna att de kan andas utan att någon bestämmer om de ska kunna ta nästa andetag eller inte.

Ibland eller rättare sagt oftast så känns det som att när jag tittat åt höger så finns där en kamp som jag borde kämpa, tittar jag åt vänster så finns där en annan kamp som jag är tvingad att kämpa och tittar jag åt alla andra håll som finns så är det fullt med kamper som jag måste ta vare sej jag vill eller orkar för jag har inget val! Många som läser det tänker säker att ja, men det är ju så livet är! Ja det vet jag oxå att det är för livet är inte en dans på rosor men det känns som att mitt liv skulle kännas som en dans på just rosor om jag slapp alla dessa kamper med socialen, hovrätter, tingsrätter om vårdnaden som känns som om den handlar om liv och död för barnen och dörför även för mej och alla utredningar som följer med detta! Jag känner att det tar på krafterna att vara småbarnsförälder men det skulle finnas massor med krafter kvar om det bara var de vanliga striderna som just en småbarnsförälder  ska behöva ta som fanns i mitt liv! 

Igår var det dags för årskontroller av två av barnen! När jag kom dit så tittade sköterska på mej som förljt barnen sedan Liten bara var månader och så kom en kommentar som fick mej att le hela dagen i kaoset igår: Är detta verkligen samma barn som jag träffade för några år sedan??!!??!!
Jag kände att jag växtr för ett bättre utlåtande och betyg hade jag inte kunnat få för hon är inte tvingad att säja det och det är som hon säjer - nu är de "normala" barn som inte längre ber om ursäkt för att de finns till de vågar ta för sej, de vågar finnas och de vågar säja att de kan saker och det bevisar för mej att något har jag iallafall gjort rätt under denna resa! Samtidigt gör det mej livrädd att veta hur lite som behövs för att de ska bli de små som känner att de inte är värda något igen - det behövs bara att de får beskedet att de måste åka tillbaka till honom så är de där igen! Det har gått år och de ber mej så gott som dagligen att de ska slippa åka tillbaka till pappa för att de vet att han kommer att slå och göra illa dem igen, de vet att de kommer inte att få mat och de vet vad de kommer att bli utsatta för med och då är det vidrigt att vara mamma och allt man kan säja är att man gör allt man kan för att de ska slippa det! Det är vidrigt att höra deras planer hur de ska gömma sej om det blir så för att ingen ska hitta dem och man vet hur lagarna ser ut och man ser att där är en kamp som man måste ta för att rädda dem från detta - men hur länge till orkar jag det....................

Idag när jag hämtade på dagis så frågade en mamma mej hur jag fick till det med att hämta och lämna och få på tre kläder och allt runt! Jag svarade att det går på rutin nu för att jag varit själv med dem sedan Liten bara var några månader! Hon förvandlades till ett frågatecken och jag insåg att hon inte förstått att jag är ensam med dem! Frågan kom som ett brev på posten: Är du själv med dem också? Hur klarar du det?
Ja hur klarar man det?!?! Vad har man för val........ Jag valde inte att bli själv med tre små och jag har samma arbetsuppgifter och ansvar som de som är två föräldrar men jag vet inte hur det är att vara två och dela på det för barnen och huset och maten var mitt ansvar redan på den tiden när vi var två sk föräldrar! Jag yrkar ensam vårdnad utan umgänge och har haft det tillfälligt i snart 3 år och jag har klarat det! Om jag yrkar att det är det jag vill ha för att rädda barnen från Helvetet så måste jag ju visa att jag klarar det! Det är inte lätt, det är inte en dans på rosor och det är mycket som jag får undvara som andra föräldrar som har delat ansvar kan göra men jag ser inte det som att jag offrar mej utan att jag gör det frivilligt för att jag vill rädda barnen! Jag vägrar att skicka barnen till det Helvete jag själv flydde från med dem men det är fortfarande en kamp och det är en kamp att få livet som ensam mamma till tre att gå ihop med allt annat som också ska skötas och gå ihop och den som kommer i sista hand ja det är jag själv!

Det finns rättegångar som jag ser som kamper som kommer att komma, vårdnadstvister, det är utredningar inför vårdnadstivster och jag vet inte allt! Det är Arbetdförmedling och det är Försäkringskassan, det är utredningare inom sjukvården och rehabilitering och det är kamper om att få det att fungera så "normalt" som det bara går för barnen trots att vi har skyddade uppgifter och det känns verkligen som att vart jag mej än i världen vänder så är det kamper så långt ögat ser för det är inget som går lätt eller smidigt och jag kan inte förstå det!

Jag kan inte förstå att man inte ser till att en vårdnadstvist ska avgöras inom en viss tid och speciellt när det handlar om småbarn! Liten har levt en sjättedel av sitt liv tillsammans med honom! Har man rätt att kalla sej för förälder då när man inte visat något som helt intresse då? Smulan har levt mindre än hälften av sitt liv tillsammans med 2 föräldrar och har ändå så klara minnen av att pappa inte var snäll och att hon inte vill tillbaka till honom! Har man rätt då att kalla sej pappa när man inte ens har frågat utomstående personer som träffat barnen hur de mår eller om de har det bra? Om två månader så har Skruttan levt halva sitt liv utan den som ska kallas sin pappa och hur stor omställning är inte det att komma tillbaka till en person som man inte vill tillbaka till och som man är livrädd för! 

Jag har många strider kvar och jag ser många strider när jag ser mej runt omkring! Jag vet inte vart jag ska hitta energin eller orken till dem men det känns som att jag på något sätt måste prioritera vilka jag ska lägga den största energin och kraften på! Samtidigt så hör de ihop för hade inte han funnits och gjort allt detta mot oss så hade vi inte befunnit oss i dessa situationer idag. Och det känns som att om jag vinner en strid så styrker den utgången för en vinst i den andra striden så fastän inte orken finns så känns det som att jag måste vinna alla! Hur jag ska klara av det och varifrån den kraften ska komma det vet jag inte men jag får försöka att ta ett steg i taget och en dag i taget! 

Kan jag rädda mina barn så har jag vunnit högsta vinsten för för mej är de det viktigaste och det är dem jag älskar mest i hela världen! Det är de som ger mej kraften att fortsätta när det känns som att foten inte orkar ta ett steg till, när det känns som att jag inte orkar ta nästa strid eller att jag ger upp här och nu! Det är de som får mej att inte ge upp för jag skulle inte kunna se dem i ögonen och säja att jag gav upp - att jag slutade att kämpa för att de skulle slippa återvända till Helvetet för jag vet att jag inte får tillbaka dem levande och när de inte skyddas av den svenska lagen så får jag som den ensamma Lejonmamman försvara dem bäst jag kan men den kunskapen och mamma  känslan jag har!

Vart jag mej i världen vänder så ska jag lita på min magkänsla och mej själv för det är det som kommer att få mej att vinna de kamper som är viktiga för mej och barnen! Och har man gjort sitt bästa så kan man inte göra mer!

PUSS    till dej från Lilla mej     

Idag var det Lucia på dagis och det var små Michelingubbar som kom ut där och sjöng Luciasånger. Önskar så att jag kunde visa hur söta de var men tyvärr så går det ju inte i min situation så ni får bara föreställa er ett luciatåg med små vitaklädda och tomteklädda Michelingubbar så ser ni samma sak som jag såg. Smulan hade fått feber idag på eftermiddagen men dagis hade känt att det inte spelade så stor roll om hon var kvar och de hade märkt hennes iver inför det första luciatåget i hennes liv så hon fick vara med och hon var överlycklig så nu blir det att ta hand om henne imorgon istället för de andra två under helgen. Så är det att vara mamma!!!!!

Något som fick mej att reagera var det att många föräldrar till barn med utländsk bakgrund inte var där. Jag är inte mycket av en treditionsmänniska men jag känner att jag får göra vissa saker för barnens skull. Jag skulle tex inte julpynta om det inte vore för dem. Jag förstår att inte alla natinaliteter firar Lucia men när barnen går på ett dagis där man ska fira det tycker jag att man kan komma för barnens skull. Jag tyckte synd om dem där de stod bland alla utklädda Michelingubbar och inte hade något annat än de vanliga kläderna men det var inte det som fick mej att reagera för Liten hade inte heller sitt lusselinne för det vägrades att sätta på men det fanns glitter ovanpå mössan iallafall    

Det som fick det att hugga till i mitt hjärta var när det var dags att fika och alla andra barn gick till sina föräldrar men deras var inte där. Jag reagerade jättemycket på det och kände att jag vill ruska om föräldrarna och att de skulle se sina barn i den stunden för de såg ledsna ut. Mitt närvi fikade kom en av dessa föräldrar som inte hade varit där under själva sjungandet och hämtar sitt barn och reagerar inte ens att det är fika utan bara tar med barnet fastän det stod med en fröken och fikade.

Jag hade denna diskussion med en jobbarkompis för några år sedan som var med i Jehovas vittnen och de firar ju inga högtider att jag tyckte att det var barnen som blev straffade för ett val som föräldrarna har gjort för de blir utanför i skolan och det var så jag kände för dessa barn. Mina var verkligen jättestolta över att ha stått där och sjungit och sedan att vi fikade och att de hade bakat lussekatter och pepparkakor. Jag tycker verkligen synd om de föräldrarna som inte delade detta med sina barn och jag känner mej ledsen inombords för de barnen som inte hade en förälder som var där och tittade och som de kunde gå till efteråt.

Puss och hoppas att ni haft en bra lucia!

Häxansurtant    

Är det bara jag som känner att de man en gång todde var ens vänner inte finns där när det hettar till lite?! Ikväll satt jag med barnen i soffan och tankarna for som vanligt i hvudet. Jag förstår inte varför det inte finns e stopp-knapp för det skulle jag behöva och speciellt inför natten.

Innan jag träffade  Honom hade jag många vänner och många kompisar. Vänner ser jag dem som verkligen står mej nära och som vet allt om mej och dessa hade jag lyckan att ha flera stycken av. Men i mitt förhållande fick det för många negativa konsekvenser att ha dessa personer kvar och jag led något fruktansvärt när jag sa till dessa personer att allt var bra med Honom och att Han inte var elak så jag bröt med dem. En av dessa har jag senare tagit kontakt med och berättat om varför jag sket totalt i honom och berättat precis om hur mitt liv sett ut och vad som har hänt. Det som var så underbart var att han bara öppnade sej igen och sa att han var, är min vän och kommer alltid att vara det. Tyvärr är det för många mil mellan oss för att vi ska kunna träffas men jag vet att han finns där och det värmer. Detta är den enda personen förutom min familj som känner mej som den jag var innan jag bröts ner.

Sen har jag ett fåtal vänner som jag fick under tiden tillsammans med honom. De var inte många för jag kunde inte ha vänner och jag fick inte ha vänner för honom men de fanns och för dem vågade jag bara antyda vad som hände för jag visste vilka konsekvenser det kunde ha för alla om det kom ut. En av dessa vänner har sårat mej jättemycket eftersom hon valde att välja bort mej helt när hon blev kontaktad av polisen men det är hennes val och hennes förlust anser jag idag.

Sen har jag de vänner som jag har fått genom denna resa. De är vänner som jag känt under en kor tid men som betyder så mycket för mej. Utan dessa skulle jag inte kunna leva och jag skulle inte orka. Dessa vänner är de som fått den ärligaste bilden av mej egentligen för jag har kunnat berätta hur livet har sett ut, jag har "övat" mej inför rättegångar att våga berätta saker som har varit hemliga under så många år. För dessa vänner har jag vågat gråta, skratta och bara varit tyst. Jag har kunnat säja att jag nte orkar den dagen eller att jag mår för dåligt för att orka med något mer än det som tillhör vardagen. Jag uppskattar dem och skulle inte kunna leva utan dem. Sen står jag närmare en del än andra och speciellt en har jag kontakt med nästan dagligen på något sätt och det känns så bra för vi kan köra med öppna kort och hjälpa varandra genom våra svagheter och starka sidor och jag önskar henne all lycka och allt som ger henne styrka inför det hon står inför.

När jag var liten så var det min morfar som sa att i motgångarna prövas vännerna eller något liknande och det märker man verkligen för vissa har jag trott att jag skulle ha kvar hela livet men dessa har svikit och jag har fått kämpa mej upp från sveket och besvikelsen men det finns även de som har gjort motsatsen och visat att de hjälper mej och stöttar mej mer än vad jag någonsin trodde att de skulle göra.

Så även om mänga som detta berör aldrig kommer att läsa min "under cover" blogg så vill jag tacka alla dessa personer som gör att jag klarar av mitt kämpande som har pågått för länge men som jag hoppas snart ska komma till ett slut! Tack för allt ni ger mej!

PUSS