Att rasa och förstöra något går på ett ögonblick men att bygga upp det igen kräver energi och tid och ibland undrar jag om detta är livets gång eller om det är jag som har fastnat i en spiral där det jag bygger upp raseras för att jag ska kunna bygga upp det till något bättre eller vad är egentligen meningen?! Min morfar sa till mig när jag var liten att man skulle lära sig så mycket som möjligt i livet för man kunde aldrig lära sig för mycket och kanske är det så jag ska försöka att se det att jag lär mig något nytt varje gång jag bygger upp det igen men det är inte lätt att ha den tanken när man ser det som man kämpat för rasa ihop mitt framför ögonen för en inte bara en gång utan gång på gång!

Jag kan minnas nätterna på skyddade boendet när jag och C satt och skrattade mitt i allt elände så att tårarna sprutade och så tittade vi på varandra och sa: Det måste vara någon som försöker driva oss till vansinne genom att testa hur mycket vi klarar av och var våran gräns går innan vi blir galna....................... och det känslan finns där fortfarande ändå vet jag att ingen har den makten men att veta är en sak att ha känslan är en annan sak. ~ de går inte alltid hand i hand och är inte alltid logiska eller påverkbara vare sig av mig eller någon utanför.

Att bygga upp mina troll och deras självkänsla är en självklarhet men att sedan se den rasa är att själv dö en smula men här finns det inga tvivel jag kommer aldrig att sluta med det återuppbyggnadsarbetet för det finns inget alternativ där. Den dagen jag blev mamma skrev jag på ett avtal med blod att jag skulle göra allt jag kunde för dem i livet för att de skulle få det bästa de kunde,. Att jag inte kunde det under deras första levnadsår är något jag får leva med under resten av mitt liv men kanske kan jag "försonas" med det och mig själv en dag och inse det jag fått höra så många gånger att jag gjorde allt jag kunde och mer där till med de förutsättningar som jag hade där och då. Ändå räcker det inte för att stilla mitt samvete. Idag viker jag inte en tum när det gäller trollen och blir den ensamma lejonmamma jag är och kämpar med all styrka som finns för att skydda dem, bygga upp dem och ge dem det som är bäst för dem samtidigt som de själva får ta de strider de behöver för att klara av livet, Det är en balansgång men där gäller det att lita på sin mamma-känsla även om det inte alltid är lätt. När de inte mår bra eller det inte är bra runt dem så är det en liten del i mig som dör varje gång och bygger på det dåliga samvetet. Jag har lovat dem en sak och det är att "vi ska klara av sakerna vi möter tillsammans och att tillsammans är vi starka och att jag aldrig kommer att sluta att älska dem" Stora löften men jag vet att det är löften som jag kan hålla annars hade aldrig gett dem. Jag har lagt ner "blod, svett och tårar" och mångder av energi och tid på att bygga upp min relation till mina troll men jag kommer aldrig att ångra det för den relationen vi har tror jag inte många har med sina barn och jag vet att vi kommer klara det som kommer tillsammans för att vi kan vara ärliga mot varandra och pratar om det som är jobbigt på ett rakt och ärligt sätt

Hur ska energin räcka till att reparera mig, livet, vardagen och allt annat som går sönder? När jag var på min senaste terapi sa min psykolog att vi ska börja jobba med detta om tankar och hur de styr oss och jag välkomnar det med öppna armar för jag vet att massor av min energi försvinner ut i mitt grubblande och analyserande men samtidigt inser både hon och jag att det kommer inte att försvinna eftersom det är "jag" Just nu håller jag på att lära mig att styra mina känslor genom att vara ett "levande expriment" och tvingar fram känslor som jag inte känner mig bekväm med genom övningar och inser att jag bemästrar dem bättre och bättre. Kanske kommer dagen när jag inser att det är just det jag gör med att bygga upp det som rasar ihop hela tiden hur jag än försöker att bygga upp det också ~ jag bygger ihop det bättre och bättre och det tar mindre och mindre energi för att jag hittar sätt att göra det på. Det gör bara så ont att gå sönder gång på gång och bit för bit och se hur man blir en spillra av sig själv. Jag längtar efter att bli hel och det känns som om jag varit så nära men ändå så kommer jag inte dit för jag kommer in i spiralken där något händer så jag går sönder igen och jag kan inte låta bli att undra vad jag har gjort för att det ska bli så här?! Om man gör ett brott så avtjänar man ett straff sedan är man fri så jag vet inte vilken straff jag har gjort för att ha hamnat i denna spiral för ibland känns det som att livet jag fick när jag kom till sjukhuset är ett straff inte ett liv. Det blev en kamp för överlevnad även om varje dag innan även var det så var det med andra förutsättningar nu kämpar jag mot allt och ingenting känns det som och bara jag känner att jag byggt upp så att det är starkt och tryggt så börjar spiralen att mala ner det så att jag får börja kämpa för att bygga upp allt igen, Låter det negativt....... nä jag är bara ärlig och förskönar inte verkligheten. Kan man inte ta det så behöver man inte läsa. 

Samtidigt när jag ser i backspegeln var jag inte en individ när jag kom från Helvetet ~ jag var en utsuddad streckgumma där bara konturerna efter pennan fanns kvar som inte visste vem hon var, vad hon ville eller vad hon tyckte och jag började min resa med att lära känna mig själv igen. Dit ner har spiralen ännu inte lyckats rast mig till igen så det gäller att se framgångarna inte motgångarna. Det gäller att se styrkorna inte svagheterna för annars ger man upp! Jag inser att ibland får man stanna upp i livet och fundera över vad det är man vill kämpa för och vad som är värt att kämpa för och jag har sagt det många gånger men det är alltid för tidigt att ge upp för jag tror och hoppas att någon gång kommer det en vändning. Jag kommer aldrig att sluta kämpa för att mina barn ska bli de individer som kan gå med rak rygg och våga stå upp för sig själv och visa att ett nej är ett nej som vet vad de vill och stå för det, Jag vill inte heller känna att jag kommer till slutet av livet och känna att jag inte "hittade mig själv" även om jag kommer att få kämpa och rasa ihop fler gånger men jag får inte sluta lyssna på mig själv, vad min intuition säger och vad jag tror på. Samtidigt kanske det är dags för mig att se min erfarenhet som en resurs och styrka istället för en belastning för med den vet jag hur jag kan hjälpa oss framåt och vad som gått fel och göra det rätt nu när jag åter ska bygga upp det som rasar. Det är bara att sätta på sig "byggstället" hitta energin och se om jag hittat lösningen den här gången som inte spiralen klarar av att krossa och när jag byggt färdigt hålla tummarna och om det inte skulle hålla för en evighet så får jag inse att jag får en viloperiod och acceptera att detta är mitt liv!

  CRAMAR