-Du vill väll ändå komma till den dagen när du lever tillsammans med en man och ha ett "vanligt" liv?

Jag tittar på qvinnan som sitter mitt emot mig och känner att hon lika gärna skulle komma från en annan planet, prata ett språk som jag inte förstår eller vara från en kultur som jag inte känner till eller som jag aldrig inte ens läst om och ändå är hon en av dem som jag har valt in i mitt "team i den krigsstyrka" som jag själv nu valt att samla ihop för kommande strider för att jag inte vet vad som komma skall, för att jag inte ännu en gång ska bli tagen på sängen och vara chockad, denna gången vet jag vad som förväntas av mig och jag ligger några steg före alla andra. Om det inte kommer några strider så är jag ändå stark i mig själv med min "arme" för de får mig att se saker från andra håll, att se mig från andra sidor, de hjälper mig att se möjligheter där jag bara ser motgånger och de får mig att se ljus i de mörkaste gränder som man kan hitta.

Denna kommentaren var jag dock inte beredd på men jag känner på en gång att nä det kommer inte att fungera efter allt som varit och det säger jag även till henne och då kommer kommentaren som får det att bli sprickor i min glasbubbla även om jag älskar att människor är ärlig mot mig och jag inte vill att de är något annat mot mig:

-Vad är dina mål och drömmar? DINA och inga andras?

Åter igen är vi på olika planeter för jag inser att jag har inga planer, mål drömmar eller vad jag än vill kalla dem för någon gång under resan så försvann dem. Det jag drömmar om eller vad jag nu ska kalla det för har förvandlats till det som jag vet förväntas av mig eller det som jag vet är möjligt av de förutsättningar som finns nu eller de krav/villkor som myndigheter har på mig och situationen. Jag tittar på henne och inser att jag inte har tänkt så här eller rättare sagt har inte vågat tänkt så här till slutet av tanken och jag vet inte om jag känner tacksamheten över att hon fått mig att våga tänka tanken till slutet eller rädslan över att det är så här mest. Åter igen känner jag mig splittrad. När försvann drömmarna från mig? Jag trodde inte att man kunde leva utan drömmar men jag trodde inte heller att man kunde leva utan livsgnista men jag är ett levande exempel på att man kan göra det så åter igen är jag ett levande exempel på att man kan leva utan något som så många tar förgivet. Drömmatna om saker i framtiden finns helt enkelt inte där. 

Jag ska inte ljuga ~ jag vill ha någon att dela livet med, en trygg famn att krypa in i, någon som jag kan dela alla dessa vuxna saker med men det finns så mycket i mitt förflutna som jag inte vet hur jag ska kunna övervinna för att kunna gå in i den relationen. Och när den känslan kommer så kommer drömmen helt enkelt inte fram............. Det är inte bara den drömmen som har försvunnit utan det finns så många fler drömmar som har försvunnit med det som hänt och som händer än och kanske är det så att så länge det inte finns ett slut så kommer inte drömmarna heller inte tillbaka ändå kan inte tanken och funderingen lämna mig...................

NÄR FÖRSVANN MINA DRÖMMAR OCH KOMMER DE NÅGONSIN ATT KOMMA TILLBAKA? En sak vet jag iallafall och det är att man kan fortsätta att leva utan dessa drömmar och det är en tröst och kanske var jag tvungen att inse detta innan jag kunde inse detta för att få tillbaka drömmarn och ta nästa steg

 CRAMAR