........och jag kommer att rasa ihop känns det som! Just nu så känns det som att samhället och lagarna hånar mig och jag undrar om det är vi som varit utsatta för brotten som behöver "beskydd" eller om det är personen som har gjort det mot oss som det ska klappas på huvudet med men varför dessa tankar har väckts tänker jag inte gå in på för då kommer bloggplatsen att kollapsa av för många tecken   Jag är tacksam över att det finns vettiga människor som kan ta det jag säger och som förstår och tar det till sig ocherbjuder mig deras hjälp och jag kan åter igen konstatera att det finns änglar på denna jorden men att politiker och beslutsfattare inte är en av dem!!!!!!

Jag känner att det känns som att all världens tyngd vilar på mina axlar just nu och om det bara kommer ett endaste dammkorn till så kommer jag bara att rasa ihop som ett korthus. När människor som jag möter säger att jag ser fräsch ut, att de upplever mig stark och andra saker så känns det som att de lika gärna skulle kunna dra historien om Bellman på en gång för det är verkligen det sista jag känner mig som. Det känns som om jag gång på gång får benen undansparkad av människor som finns i min närhet men även som finns längre bort ~ och jag förstår inte vad det är som jag gör för att det blir så här. Kanske är det som den Klokaste Fina sa "att det viktiga är att acceptera mig för den jag är och inte pressa mig och när man gör det så får man en underbar och trogen vän" Jag hatar svek men när jag känner att en person pressar och jagar så väcks minnen och jag klarar inte av att behöva förklara mig varför jag inte hör av mig med vissa tiders mellanrum eller varför jag inte är på ett visst sätt! Jag är den jag är och jag har mina sår inom mig och jag bestämmer inte när de påverkar mig så att jag inte vet hur jag ens ska orka resa mig. Jag klarar inte av att behöva förklara varför jag gjorde si eller så för det har jag gjort så jag fått vända ut och in på mig själv och det dög inte i alla fall och såren öppnas när jag kommer i de situationerna igen. Jag har aldrig sagt att jag är en lätt person och jag inser själv att jag aldrig kommer mer att bli det heller för att jag har den ryggsäcken som jag har och jag är inte lätt att leva med kan jag erkänna även om jag gör det själv varje dag ~ för det finns dagar jag skulle vilja byta ut mig själv

Idag är en sån där dag som jag skulle vilja vara en av "alla andra" som inte har en ryggsäck som väger ett ton av saker från det förflutna och som hela tiden får nya tunga erfarenheter. Jag skulle vilja känna att jag bara hade några lätta dagar att se fram emot och jag trodde att jag hade det men ett telefonsamtal idag krossade det som jag sett fram emot och trodde nu var möjligt................. men varför trodde jag att det skulle vara det när det är mitt liv som det handlar om....................................