Idag tror jag verkligen helt ärligt att det var den jobbigaste terapin som jag någonsin har varit med om. Jag var nervös innan eftersom jag idag skulle berätta vad jag förväntade mej av fortsättningen på terapin och även hur jag kände inför detta att fortsätta och om det kändes som jag enbart skulle fortsätta denna termin eller om vi skulle se det på en långre sikt. Det sista kände jag var lätt eftersom jag känner att detta är något som jag behöver till och efter rättegångarna. Jag känner även att under rättegångarna så kommer jag att bli ifrågasatt och det känns jättejobbigt för det är det som jag har blivit under alla år tillsammans med Äcklet - ifrågasatt när det gäller allt från varför jag ska få fortsätta att leva till varför jag inte lagade mat tidigare eftersom jag borde ha förstått att han skulle bli hungrig och sugen på just den maten. Nu har jag börjat kunna lägga skulden där den hör hemma nämlign hos honom men jag har en lång väg att gå innan jag kan lägga hela skulden där och vissa delar som skulden för det som har hänt barnen och att jag inte märkte det kommer jag att ha med mej hela livet men kanske kan jag en dag bara lägga så mycket skuld på mej att jag orkar bära det. Och det är just detta som jag är rädd för i samband med rättegångarna att jag ska känna mej så ifrågasatt att jag åter börjar lägga all skuld på mej igen. Nu känner jag mej dock lite lättad för jag vet att min terapeut kommer att finnas där hur långt jag än sjunker under rättegångarna och som hon sa jag har lyckats ta mej upp från botten flera gånger så jag kommer att klara det även den gången bara jag tror på ej själv.

Jag mådde jättedåligt över hur jag skulle säja detta hur jag ville att hon skulle vara under terapin eftersom jag är rädd att jag ska såra henne och att hon ska tycka att jag inte uppskattar det hon gör. Jag skulle ju egentligen inte ens få gå där eftersom jag är för gammal att gå på BUP men eftersom ingen annan ville ta sej an mej och hon kände att hon kunde erbjuda mej samtal så blev detta en början tills jag skulle hitta något annat men sen har jag kännt att ja litar på henne och att det stämmer mellan oss så då har det bara rullat på. Jag har en viss förmåga att vilja att det ska gå så fort och att jag bara vill att detta ska ligga bakom mej och vara färdigt och glömt och det har jag märkt att det lyser igenom. Det som jag hade som "krav" var att hon skulle puffa mej om jag fastnade i ett ekorrhjul och bara ältade samma och samma sak men det är ju som hon sa att man kan behöva prata om samma händelse flera gånger och hela tiden kommer det fram nya saker och nya minnen och perspektiv och att detta kan behövas för att man ska bearbeta det helt och fullt. Hon frågade om jag tycker att jag fastnat i händelser men jag kan inte säja att jag gjort det men samtidigt så är det så mycket som hänger ihop -  det är ju mitt liv som jag berättar om.

Idag började detta som kallad för "konfrontation" och det innebär vad jag förstår efter idag att hon är mer aktiv i det jag berättar. Hon konfronterar mej med frågor som jag får berätta om och på det sättet så leder hon in mej på det som vi ska prata om. Idag var det just detta med minnen som vi kom in på automatiskt. Hon frågade om det är något minne som kommer och rullar och rullar åter och åter. Det finns det och det är första gången som jag blev misshandlad så att jag var tvungen att söka läkare. Det är först idag som jag inser vilka känslor jag fick kring detta att ingen reagerade trot s att jag berättade hur skadorna hade kommit. Det var ingen som sa att det han hade gjort var fel eller frågade om jag skulle göra en polisanmälan - inte en reaktion. Jag har under alla åren fått höra att om jag berättar så kommer ändå ingen att tro mej och det var det som detta bevisade för mej - att han hade rätt och att det var okej att han straffade mej på detta sättet för ingen visade ju mej att det var fel. Inte ens att det fanns ett litet barn på bara 7 månader gjorde att de reagerade. Det var även denna gången som var den första som han skadade Skruttan. Idag är första gången som jag har vågat berätta om det efter att jag haade berättat på sjukhuset och ingen reagerade. Jag kunde känna idag hur sviken jag kände mej av det samhälle som jag trodde ställde upp om man blev illa behandlad och  framförallt om det fanns barn med i bilden men det kom inte. Jag kan känna frustrationen över att behöva skydda mej och Skruttan och ingen annan noterade detta. Jag kan känna hans falska och spelade empati innan jag åkte att han var ångerfull och att jag var tvungen att lova att inte berätta hur det hade gått till för då skulle vi förlora Skruttan. Vart jag fick modet att bryta detta löfte det vet jag inte men jag gjorde det och jag klarade av det.

Vi började prata om fler minnen och det var då som hon fick mej att inse att detta med fysisk och psykisk misshandel skedde så ofta så jag har svårt att sära på dem. När jag ska berätta så åker de ihop. Jag skulle berätta om detta att jag alltid var på helspänn och att ljuden i trapphuset kan få mej att komma tillbaka till helvetet känslomässigt. Slår det i en dörr och jag hör att någon går på ett speciellt sätt som han gjorde när han var arg eller bara skulle misshandla mej iallafall så säjer huvudet att han vet inte vart vi är medans kroppen förbereder sej för att ta emot slagen och orden och jag reagerar med varenda kroppsdel som jag gjorde då. Och det hemskaste är att det spelar ingen roll hur mycket min hjärna säjer att det inte är han så reagerar kroppen iallafall.

Jag kan minnas hur jag låg i sängen och sov men fortfarande var på helspänn och på en gång jag hörde "fel" steg i trappan så spände sej kroppen och jag slog av alla känslor för annars gjorde det för ont och jag skulle inte orka stå ut. Jag kan se att från början var det slag som gjorde ont men de lämnade inte märken på utsidan men på insidan men med tiden så ökade de både i antal och i styrka. På något sätt är det som när man hör dessa som har blivit torterade berättar att det bara ökade och ökade - för varje slag eller kommentar som inte knäckte mej så kom det tio till som var värre och värre och detta bara ökade och ökade. När detta kom fram under samtalet sa min terapeut bara att detta är tortyr som du har utsatts för. Det låter så hemskt när jag hör det men när jag tänker på  hur det var hemma så var det tortyr. Jag var alltid beredd och stod aldrig med ryggen mot honom. Jag visste aldrig vad som skulle utlösa nästa slag eller kommentar och jag visste inte när det skulle vändas och han skulle bli den svarta mannen med de kalla, svarta ögonen som var djävulen själv. Vålder var uträknande för det lämnade oftast märken på ställen som inte syntes så tydligt men även på armar och ben vilka var lätta att skylla på något annat för. Ingen såg hur det lämnade märken på insidan och ärren kommer alltid att finnas kvar.

Jag har dock bestämt mej att jag ska kämpa och jag ska bearbeta för jag överlevde helvetet och jag och barnen är värda ett lyckligt liv och att solen skiner på oss och det ska jag kämpa för även när det är som mörkast!

Puss från Häxansurtant