Denna helg hade jag främmande från det förflutna - min alldeles bästaste H. Hon är den ende som jag har med mej idag som fanns under den tiden som jag bodde tillsammans med Äcklet. Jag kände både förtjusning och skräck över att hon skulle komma. Förtjusning över att det var första övernattningen och besöket i min hemliga värld och skräck för att hon bara har träffat "mitt gamla jag" som var totalt nedtryckt. Det var en underbar helg och den fick mej att inse att det syns på mej att jag mår bättre trots att det är ett jobbigt liv jag lever.

Jag lärde känna henne när jag hade bott med Äcklet i två år och det är som hon säjer till mej nu när hon tittade på mej i helgen: Du är så olik dej! Jag skulle inte känna igen dej om jag mötte dej på stan för nu syns det att du tror på dej själv. Du har helt annan hud och det strålar om dej.

Först kände jag att jag inte kunde ta åt mej det för hon kunde ju inte se vilken skillnad det är på utsidan men när jag tänker på det så är det en skillnad. Håret har en annan lyster, huden är fin igen och jag har de kläder som jag känner för och jag mår bra på ett sätt som jag inte gjorde då. Jag bestämmer över mej själv och jag gör saker som jag själv vill. Min situation begränsar mej enormt mycket men jag gör det jag vill inom de ramar som jag kan göra.  Bara att kunna sitta och prata med H hela natten om jag ville utan att höra att jag var en dålig mamma och person dagen efter för att jag var trött. Bara detta att bestämma att hon skulle komma hit utan att behöva be om lov. För en helg blev vårat liv så "normalt".

Samtidigt så kommer detta när jag pratar med henne vilken skuld hon känner att hon onte märkte något vad som egentligen hände hemma medans jag bodde kvar i helvetet. Det var som jag sa till henne att hur skulle hon ha kunnat veta och förstått när jag gjorde allt jag kunde för att dölja det och jag inte själv förstod allt! Hade hon förstått förmodar jag att jag hade nekat till det iallafall och jag hade inte kunnat haft henne som stöttade mej för då hade han förbjudit mej att vara vän med henne eftersom hon skulle ha "satt griller i mitt huvud" enligt honom. Jag sa det till henne i helgen och det kom från hjärtat jag klandrar inte henne och jag är glad att hon inte förstod för det var på det sättet som hon kunde finnas som en ventil för mej. Jag hatar att andra ska behöva ha dåligt samvete och må dåligt av att de inte förstod för att en idiot har förpestat tillvaron.

Jag har kommit in i en period där jag är så trött så jag orkar knappt med mitt liv. Jag kände detta innan helgen att det började men jag bestämde mej för att svackorna inte skulle få förstöra denna helg för jag behövde ett brejk och det var det värt. Just nu är jag så trött att jag har valt att ta bort mängder av saker i mitt liv för  att orka sköta mej och barnen. Jag skulle vilja prata med personer men jag känner att jag har inte ens orken att svara när de ringer. Jag har fullt upp med att hålla mej och barnen flytande med minst antal simtag och därför får jag gallra och ta det som jag orkar med.

Idag hade jag en lista med saker som skulle göras men denna lista ligger helt otittad och ogjord för jag lyssnade för en gångs skull på min kropp som larmar att den inte orkar - den har levt under för stor press under för lång tid så nu är det snart slut på reserven. Jag ska lyssna på min kropp och göra det som måste göras och som kan bygga upp energi igen allt annat får vänta tills det finns krafter igen. Jag har alltid tänkt på andra före mej själv men denna gång ska jag sätta mej och barnen först och om det inte passar omgivningen så gör det inte det och då får det vara så för jag tänker vara en egoist nu tills jag har mer energi och kan ge och stötta andra igen - just nu har jag fullt upp att ge mej själv och barnen den chansen. När jag orkar ska jag åter ta kontakt med min omgivning men det känns som att jag har prioriterat andra för länge - nu är det dags att se till mej själv för jag och barnen förtjänar det. Vill inte omgivningen acceptera detta så är det de som förlorar på det inte jag för jag vinner en starkare person om jag lyssnar på min kropp denna gång!

PUSS från en egoistisk Häxansurtant   som efter för många år lärt sej att lyssna på kroppen  

Ibland känner jag att jag blir så less på mitt liv för det känns som om det är i en berg och dalbana som jag lever. Det som är så jobbigt är att jag inte vet vad det är som får mej att vända från att ha varit glad till att bli ledsen, trött och jag vet inte allt. Är helt medveten att det omedvetna ligger barkom till stor del och där finns mycket som kommer att komma upp men även som ligger där och påverkar mej. Ibland blir jag så förbannad på mej själv för jag sätter upp så många mål på en dag fastän jag vet att min hjärna efter skadorna inte orkar med det - och ändå så gör jag det dag efter dag. Varför - för att jag ställer orimliga krav på mej själv som jag inte skulle ställa på någon annan i min omgivning för att de är inte mänskliga. Mot mej själv gör jag det.

Idag släppte jag iallafall kraven på vad jag måste göra och infriade ett löfte som jag gav barnen men det blev inte av eftersom vi blev sjuka, nämligen att jag hämtade dem på dagis och de fick gå till biblioteket och titta vad de ville låna och sedan skulle vi köpa glass. Känns så skönt ibland att lägga dessa måsten åt sidan och göra en sak som jag vet att de uppskattar. Så ikväll var det tre nöjda barn som la sej och Pluttan ska vara hemma från dagis även imorgon.

I helgen ska jag få besök från "det förflutna". Min enda kompis som jag har kvar från tiden med Äcklet kommer och hälsar på oss. Ska bli skitakul men samtidigt så känner jag mej nervös. Min första tanke var att vad jag kommer att få städa. Sen när jag insåg att jag orkar inte städa så kände jag istället att hon kommer för att hälsa på oss inte för att kolla om det är välstädat. Samtidigt ringer min advokatsord i mina öron "Under småbarnsperioden har man VERKLIGEN skäl till att vara trött, ha det ostädat hemma och inte hinna sminka sej". Hade sagt åt barnen att vi skulle hjälpas åt och städa deras rum idag när vi kom hem men till stortrollens förtjusning hade mamma ändrat sej och de fick ha rörigt där inne. Röran är ett tecken på att de har haft roligt iallafall.

Kan inte rå för det men ibland kommer känslan att jag känner mej så snuvad på allting som hände under tiden med Äcklet. Jag har aldrig fått njuta av det som hände under denna tiden. När jag var gravid så fick jag slita lika mycket som jag kämt gjorde. Sen har det varit in och föda dem hem efter 6 timmar och sedan hem till alla måsten för annars så skulle bestraffningarna komma. Jag känner mej snuvad när jag hör alla mammor som berättar hur skönt det var när pappan tog hand om dem hemma och hon kunde vila efter att hon ammat för att han tog bebisen. Jag har ammat, skött bebisen, barnen, hemmet, matlagning, handling och allt det andra på en gång när jag har kommit hem för det var bara så.

Jag minns när Skruttan föddes och jag blev inlagd på sjukhuset för att jag höll på å få moderskapsförgiftning (heter det så?). Alla blivande mammor som jag delade rum med hade en partner som kom och stöttade dem. Min satt bredvid sängen och berättade allt han hade fått ställa in, som han inte skulle hinna med och jag vet inte allt bara för att jag hade hamnat på sjukhuset. Och jag minns, kan  känna känslan jag hade inom mej att jag led, var rädd och förtvivlad för jag visste vad detta skulle innebära för mej och ev bebisen när vi kom hem. Jag gruvade mej för den stunden då han skulle komma och hämta oss eftersom jag fick ligga kvar ett dygn efter förlossningen för observation. Jag minns känslan när jag skulle gå ner till parkeringen med Skruttan i en babystol, steg som kändes som bly och jag tänkte att jag vill hinna hem innan helvetet börjar. Vi sa inte många ord åt varandra på vägen hem. Jag kunde ta på kylan som kom från honom och känna hur paniken steg ju närmre hemma vi kom. Det gick 5 minuter efter att vi ade stängt dörren innan jag fick första smällen. Min tanke var då varför kunde jag inte ha fått dött istället! Jag känner förnedringen och uppgivenheten. I den stunden växte det en tanke inom mej att jag var tvungen att komma därifrån för jag skulle inte överleva helvetet. Jag skulle skydda mitt barn för hon hade inte bett att bli född i detta.

Det gick många år och det kom fler barn men till slut kom vi därifrån och mitt löfte om att skydda barnen det ska jag hålla - kosta vad det kosta vill för de bad inte om att födas med honom som sitt biologiska ursprung och de förtjänar ett bättre liv!

PUSS från Häxansurtant   

Inatt kunde jag inte sova! Tankarna malde och jag märker att saker som andra "normala" människor aldrig ens skulle tänka på får mej att reagera till max. Om en människa är för intensiv får jag panik - för det var Äcklet till en början. Om en människa är för snäll och vill för mycket så känner jag att min kropp bara skriker NEJJJJJJJ! Och ibland undrar jag varför dessa känslor dyker upp - som en liten gubben i lådan!

Jag började tänka vad jag skulle gära för att jag skulle kunna somna. Inget av det jag kom på hjälpte, Smulan var vaken periodvis och hade panik av minnen och det gjorde inte precis att minnena försvann mer för mej, så kom jag på att för använde jag mej av ett block där jag skrev ner allt negativt jag kände och sedan "stängde jag in det" i blocket. Fungerade ibland och ibland inte men jag slutade med det efter att ha blivit bestraffad så det gjorde ont i flera dagar för att Äcklet hittade det. 

Sagt och gjort jag bestämde mej för att jag skulle testa detta och jag drog ut lådan bredvid sängen där jag visste att det skulle finnas block - tydligen hade trollungarna hittat dessa så de var inte kvar. Började åter leta efter ett blvok och hittade till slut ett som var väldigt fullklottrat så det var att leta reda på en ledig sida men jag kom aldrig så långt. Där bland anteckningar från skola, att göra listor och jag vet inte allt så hittade jag ord skrivna av mej 2004 som fick mej att bryta ihop. "Hur mycket ska man behöva offra och betala för kärleken och att man ska bli lycklig i ett förhållande?" Kändes så hemskt att se att jag hade märkt så tidigt att det inte var som det skulle men att det dröjde så många år innan jag lyckades komma från Helvetet. VAd hände efter att jag hade skrivit detta? Jo jag blev mindre och mindre jag för varje dag som gick och det känns som om jag var Äcklets skugga på slutet för han styrde mej helt bara för att jag och barnen skulle slippa alla bestraffningarna som vi annars fick.

Kändes bra att åka på terapin och jag kände att jag verkligen skulle berätta vad som finns inom mej. Jag känner att jag litar på henne så mycket att jag kan göra det och hon kommer inte att trycka ner mej. Jag har fått förklaringar idag som jag letat efter så länge. Just det att det inte är så konstigt att minnen kommer när saker som påminner om övergreppen händer. Häromdagen skulle jag bädda sängen och jag slog i foten i benet på sängen att jag ramlade ner på sängen med ansiktet nedåt. Genast var jag tillbaka i Helvetet och jag hade panik för jag visste att detta var bara första bestraffningen. Antingen skulle han sätta sej på mej och trycka ner mej i madrassen så jag inte fick luft medans han berättade alla fual saker som han tyckte om mej eller så skulle jag få ta emot slag. Paniken jag kände går inte att beskriva och just detta att hjärnan säjer att jag är trygg, jag är inte där men kroppen ställer sej till försvar och måste vrida sej så man är beredd på vad som kommer att komma.

Just detta att jag inte kan gå in på mataffärensblomavdelning för det är som ett U och dår kan jag bli instängd. Bara detta alla riter och tid som det tar för mej att komma ut från mitt hem bara för att jag omedvetet måste se att det inte är fara innan jag går ut. Jag kan inte gå och handla när det är mycket folk på affären för då har jag inte koll på vilka som är där. Hur mycket konsekvenser det har blivit av hans agerande och val. Detta kallade hon för kroppsliga minnen och det kändes så skönt att bara få ett namn på det - just detta att jag inte är knäpp för att kroppen reagerar på ett sätt medan hjärnan säjer en annan sak. Och just detta att det kommer att finnas kvar och att jag gör rätt som anpassar omgivningen mer än jag försöker ge mej själv dåligt samvete för att jag beter mej just så här.

Just detta att jag inte kan lära mej ljuden i trapphuset, de får mej att må dåligt och jag har fullt med saker jag måste kolla för att känna mej säker - då är det rätt att jag söker ett nytt hem utan trapphus. Om jag känner att jag mår dåligt av att ha kontakt med en person för att det ger min kropp minnen - ja men låt det vara för det är så jag känner. Känns så skönt att inte bara få höra "det går över och det är inte så du känner" utan att hon ser det konkreta.

Känner mej mör i hjärnan efter allt detta men samtidigt är det som hon säjer att jag klarar av dessa minnen nu även om de kommer i drömmar eller i vardagen och jag har lärt mej att tackla att jag känner panik när jag vaknar av mardrömmar och jag tror att jag är tillbaka i helvetet och att det bara var en dröm att jag var därifrån. Just detta att jag då själv har kommit fram till att jag fokusera på min underbara tavla som jag fått av en "ängel" och den hade jag inte i helvetet alltså är jag inte där. Just att jag nu tillåter mej att känna och tycka som jag gör, ta bort måstena och se till det jag behöver för att leva och att bearbeta. Det kommer att bli tufft - många minnen kommer att komma, många känslor och depp-perioder men jag ska klara det. Jag vet att jag har dem som ställer upp för mej och de som får mej att må dåligt och påminnas om Äcklet dem kan jag låta bli att ha kontakt med för jag behöver inte dem!

En dag ska jag bli stark igen och hitta mej själv - den starka jag som står på sej och som vågar ta plats!

PUSS från Häxansurtant     

 Bilden lånad från Google

Ibland känns det som om vi föräldrar är på jakt efter att vara den perfekta föräldern. Vi ska hinna med allt, vara med överallt, barnen ska ha hela, rena och nyinköpta kläder från den dyraste affären och vi ska komma med en karriär och ett tjockt CV! Jag käper inte detta - det finns bara tecknade superhjältar och det tog ett tag för mej att inse att jag inte kunde rädda hela världen samtidigt som jag byggde upp en fungerande vardag för mej och mina barn. Jag känner att så länge barnen mår bra så är jag en bra förälder.

Jag tror att den dagen som man tycker att man är den perfekta människan och färädern då är man illa ute. Jag har levt tillsammans med en som inte hade några fel eller brister utan att allt var någon annans fel. Om han gjorde illa sej ja då var det jag som hade flyttat på den tunga soffan som hade stått på samma plats under alla åren. Gick något sönder,även om det var han som tappade glasvasen i golvet, ja då hade barnen varit där och petat på den eller så hade inte tillverkaren gjort rätt. Jag hatar detta beteende och jag tycker att jag ser det hos för många människor.

Jag är den första att erkänna att jag inte är perfekt. Jag har fel och jag har brister både som person och ensam mamma men jag lär mej av misstagen. Jag skriker inte eller hotar mina barn för det gör jag inte mot andra människor heller men jag tycker för ofta att man ser detta. Jag försöker att förklara för mina barn varför de inte ska göra på ett sätt och vad konsekvensen blir. Jag säjer inte att det är rätt men jag hatar denna uppfostran som innehåller hot, "om du gör så kommer jag att göra något jag ångra" om du inte gör det så kommer du inte att få det". Jag undrar om dessa föräldrar använder detta mot sina vänner också eller om det bara är mot sina barn som är svagare än de själv och som de anser att de står över.

Jag har fått nog av hot både mot mej och mina barn och jag vet vad det kan leda till. Jag hade barn som inte ens vägade säja att de var hungriga, törstiga, trötta. ledsna eller glada och det är det som blir effekten av hot i uppfostran. Många tänker säkert att de bara använder det någon gång ibland men jag tror att det inte är så i barnens värld. Mina väntade i flera månader att dessa hot och bestraffningar skulle komma igen.

Det finns inte perfekta människor eller föräldrar men kanske skulle vissa behöva tänka till om de själva skulle bli behandlade som de behandlar sina barn. En dag är det barnen som växer upp och får barn - vill man då att de ska ha med sej detta som uppfostringserfarenhet till sina barn.

PUSS från Häxansurtant    

Lånad från Google

Jag tror att det finns en mening med allt som händer och att det finns en mening att en människa kommer in i ens liv precis när den gör det! Och jag har sett att det finns änglar även om de inte har vingar!

För några dagar sedan fick jag kontakt med en helt underbar person. När det kom ett mejl så var det precis som att det som stod i mejlet var mitt liv. Första tanken var att vi hade levt med samma man. Jag inser, och det srkämmer mej att det finns så många fler än jag som lever eller har har levt ett sånt här liv som jag har gjort och jag vill bara skrika - jag vill skrika till dem som bestämmer och de som utreder att hjälp dem! Varför ska man som utsatt behöva kämpa så mycket för att man ska få hjälp! Alla människors lika värde och att man inte ska utsättas för vare sej fysisk eller psykisk misshandel är en rättighet men det är inte så i verkligheten. Det gör mej frustrerad,

Bara att läsa det som denna person skriver ger mej en sån styrka. Jag ska klara detta och jag ser att andra har klarat det så varför skulle inte jag göra det? Tyvärr kommer hjärnspökena och hans ord att jag inte är någon utan honom och att jag inte klarar mej utan honom! Jag har lyckats trycka undan dessa förr och se jag har klarat mej - jag har byggt upp ett nytt liv för mej och barnen från grunden och vart var han? Ingenstans för allt som han gjorde var att försvåra allt detta för mej. Han vill ha barnen! Varför - jo för att han vet att det är hans sätt att komma åt och såra mej för de är de som jag håller kärast och månar mest om och han har aldrig haft ett intresse för dem. Så ser sanningen ut och nu vågar jag erkänna det för mej själv.

En sak som berörde mej i mejlen var orden att jag ber om ursäkt, och det får mej att inse att jag gör det. Jag är så van att stå i den ställningen att jag ber om ursäkt för att jag säjer något, för att jag ens finns, för att jag har en åsikt och allt annat. Jag har tom bett om ursäkt för att jag var sjuk och inte orkade komma upp ur sängen och han fick ta Skruttan den dagen. Hur sjukt är inte det när man ser tillbaka - han är barnens biologiska ursprung (jag anser inte att han är en "pappa" och varje gång jag skrivit det tidigare så känns det fel nu har jag fått en benämning som passar mej bättre). Han har stått och förklarat för vänner att det inte passade så bra precis då för att han var barnvakt till sina barn och jag har bett om ursäkt för det att han var tvungen att passa dem. Det är dock vikitgt för den fina fasaden att han får dem så därför fortsätter man att yrka på att man har barnen men intresset lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag vill inte ha det intresset för jag vill inte ha honom i mitt och barnens liv men om jag förlorar så vore det en annan känsla om jag visste att det fanns ett äkta intresse att barnen skulle ha det bra!

Varför ber jag om ursäkt än idag för att jag finns, för att jag stör, för att jag är jobbig trots att det är ett erbjudande från den andra personen? Det är svårt att lära gamla hundar att sitta! Och jag har varit som en hund när jag levde tillsammans med honom. Var jag lydig blev jag belönad genom att jag slapp bestraffning och även nån gång en blomma i början som extra belöning, löd jag inte så blev jag bestraffad för att jag skulle lära mej till nästa gång. Och vart la jag skulden? Jo hos mej själv och det ledde till att jag bad om ursäkt. Jag blir så arg på mej själv för att jag gör så här omedvetet när jag vet att ingen bestraffar mej idag. Jag ska tänka på detta och sluta be om ursäkt för att jag råkar stå före någon i kön som kanske har något viktigare än mej att göra efteråt, eller för att jag tog den sista mjölken på affären när någon annan kanske behövde den bättre.

Jag ska vara stolt istället att jag har en plats på jorden och att jag har rätt att uppta den. Jag ska sluta att be om ursäkt för att jag finns när någon underbar ängel vill hjälpa och stötta mej. Istället ska jag lära mej att säja tack och ta hjälpen. Det kommer säkert att ta tid men har "änglarna" lärt sej det så kan jag med!

Tack för att ni finns mina änglar - även om ni inte har vingar och att ni finns där för mej! Jag kommer att finnas där för er den dagen som ni behöver det - fastän jag inte har vingar!

Puss från Häxansurtant  

 Bilden är lånad från Google

Panik är namnet på den objudna och ovälkomna gästen som hälsar på oss här hemma just nu. Allt började natten när jag och Smulan fick magsjuka och jag vaknade helt genomsur av svett. Det tog en evighet innan jag visste vart jag var - att jag var i min säng i mitt sovrum och att jag var trygg. Det dröjde bara några sekunder innan min hjärna berättade om drömmen som hade fått mej att vakna och med det kom känslan tillbaka. Jag fick panik, skräck och jag kände hur hjärtat slog den gången när jag och T stötte på Äcklet när jag bodde på skyddade boendet. Det är så skrämmande av att kroppen kan minnas dessa känslor som det var igår. Jag kunde inte somna om för paniken och skräcken var för stor. Sen kom magsjukan och jag kan inte säja att den heller var en välkommen gäst.

På morgonen var det bara att ringa till mina Paranteser som slängde sej i bilen och kom och hämtade de två barnen som var friska. Ocg i såna stunder blir jag så arg för vad skulle jag göra om jag inte hade dem så att de kunde komma? Detta har diskuterats med soc flera gånger och svaret har varit att det tar vi den dagen det behövs men nu behövdes det på en söndag - vem ringer man då? Jo Paranteserna och känner sej i behovsställning ännu en gång. Jag vet att de gårna har sina barnbarn men jag vill inte att de ska vara en lösning utan vara just det som de är en mormor och en morfar som ska hitta på roliga saker med sina barnbarn när de vill och kan inte vara en lösning. 

Paniken har funnits i dessa dagar men jag har kunnat hantera den utan att få riktigt panik - den bara finns där och jag hatar det. Jag rycker till för minsta lilla för tyvärr kommer rädslan med som en liten extragäst som inte heller har fått inbjudan. Jag ser något i fönstret och på en gång är jag på helspänn - trots att det visar sej efter lite detektivjobb att det är min spegelbild jag såg så finns känslan kvar. Ljud av vattendroppar eller andra ljud som inte finns där jämt får också igång allt detta och jag HATAR det! Jag vill inte ha dessa förbannade gäster här. Jag vill ha mitt liv som det en gång var!!!!!

Sen lovade jag Smulan att hon skulle få sova i min säng inatt när det var sista natten som det bara är hon och jag. Hon somnade och sov jättegott tills jag bara hör ett panik-tjut efter mamma. När jag kommer in till henne har hon bara total panik och jag kan inte lugna henne. När det äntligen går visar det sej att hon har hört ett ljud utanför som väckt henne och att när hon vaknade såg att någon var i rummet som inte var jag. Denna någon var min badrock och den brukar inte hänga där.

Såna här gånger känner jag bara att det är så fel att en enda idiot har kunnat göra så här mot oss och att vi ska behöva känna så här. Det skrämmer mej att det kan finnas så starka kroppsminnen så man kan känna det precis som att man är där efter så läng tid.

Nu ska jag ta med mej Smulan och krypa ner i sängen igen så att hon orkar med en dagisdag imorgon efter att ha haft en dag ledig!

PUSS från en Häxansurtant med panik     

Igår hände det som jag bara avskyr och inte klarar av - Liten fick magsjuka. Jag har jobbat inom sjukvården och jag klarar av allt bara jag slipper höra, känna lukten av och torka när någon har spytt. Nu när jag är ensam med tre barn så är jag så illa tvungen men tårarna rinner och jag ulkar hela tiden som jag gör det och det är i den stunden som jag skulle kunna sätta ut en kontaktannons - just bara för att slippa detta. Kan bara inte med det och dirket efter så lider jag av hyperkondri på många planer. Genast får jag ont i magen, mår illa och känner att jag kommer att få det.

Skyndar mej ut till skåpet för att en läkare sa till mej i min ungdom att om man sväljer hela Vitpepparkorn så slipper man magsjuka. Detta var för säkert 17 år sedan och jag har följt detta varje gång jag bara hör talas om magsjuka och jag har peppar peppar ta i trä sluppit det i alla år. Jag tror egentligen inte att det har någon inverkan för han sa det efter att han hade fått höra om min ENORMA skräck för denna sjukdom men mitt huvud tror på det och alltså blir jag inte sjuk. Bara för att jag skriver det nu så bir jag väll sjuk imorgon. Jag tar tillbaka det med en gång. Jag är verkligen livrädd att få det och medan jag bodde hemma så hade jag pappa som satt hos mej när jag kräktes och höll i huvudet men vem har jag när jag flyttade hemifrån då - ingen. Alltså är det bara att proppa i sej vitpepparkorn. Ja jag har varit pappas-flicka när jag var liten för han gjorde mycket roligare saker än mamma. Jag älskade att snickra, måla och allt som var killigt. Lekte hellre med killarna än tjejerna och tyckte mest att tjejlekar var töntiga.

En annan orsak till att jag hatar att ha magsjuka är för att jag inte har några kräkreflexer eftersom jag under en period i mitt liv var väldigt smal om jag får säja det nu men inte tyckte då och stoppade fingrarna i halsen bara jag hade ätit. Om jag hade vetat då hur det skulle bli med reflexerna hoppas jag att jag hade låtit bli för det kommer utan minsta förvarning. Jag har alltid strävat efter att bli "perfekt" i mina egna ögon för jag har alltid tyckt att det har varit något som varit fel och som jag ville ändra på vad än de andra sa. Jag har aldrig lyssnat på dem men om något sa något negativt ja då fastnade den kommentaren på en gång och jag kan undra över varför det har varit så. Inte ens när jag jobbade som hårmodell och gick och visade upp kläder så var jag nöjd trots att det var många som slkte och jag var en av de få som blev utvald. En "normal" tjej skulle ha blivit överlycklig och kännt sej fin men inte jag!

Har många gånger undrat varifrån denna prestations-ångesten har kommit men jag kommer inte fram till något. Ingen ställde under min uppväxt orimliga krav på mej utan jag är uppväxt med talesättet att om man har gjort sitt bästa så kunde man inte göra mer men jag krävde alltid av mej själv att jag skulle klara mer. Jag var missnöjd om jag inte hade alla rätt på provet eller om jag misslyckades med något som andra såg som att de hade lyckats. Mycket av detta kom nog in i bilden oxå att jag levde ihop med Äcklet så länge - just detta att det var ett misslyckande i mina ögon att inte kunna hålla ihop familjen. Jag ville inte visa utåt att det inte var perfekt inom husets väggar och därför var det så lätt att få mej att hålla tystsamtidigt som jag fick höra att det var mitt fel och ingen annans att det såg ut som det gjorde. Det var ju detta jag beskyllde mej själv för så varför skulle inte andra se detta. Samtidigt fanns det alltid uttalade och outtalade hot som gjorde att jag bara var tyst och höll detta inom mej för vem skulle tro på mej av alla människor. Det var ju i mina ögon klart att de skulle tro på honom eftersom alla tyckte att han var den "perfekta" fadern, sambon och medmänniskan. Nu efteråt har jag fått bevisat att det inte var många som tyckte det som jag trodde då men vad hjälpte det. Nu hjälper det mej genom att jag nästa gång jag tänker så kommer att tänka att man vet inte förän man har testat att berätta. Poliserna trodde på mej denna gång varför skulle inte en vanlig människa tro mej en annan gång.

Om man inte provar kan man inte vinna!

PUSS från en hypokondrisk Häxansurtant   

Idag var det åter dags för barnens terapi och jag tror inte att jag i början förstod hur mycket de skulle vara tvungen att bearbeta för jag förstod inte bredden av vad de har blivit utsatta för. Att de var små men ändå mådde skit så långt stärcktes min tanke och att jag var tvungen till att tjata till mej en smatalskontakt för dem trots att de knappt kunde prata det var jag fullt medveten om men samtidigt så inser jag idag att jag omedvetet visste att det fanns mer än jag visste som de var tvugna att få hjälp med. Nu har de gått flera terminer och det är som jag sa till deras terapeut att den dagen som jag dör så kommer jag inte att veta allt de har utsatts för eftersom man inte kan berätta allt. Jag vet ju själv att det poppar upp minnen av lukter, ord, intryck ljud och jag vet inte allt. Jag vet bara att jag aldrig kommer att förstå hur han har kunnat göra detta mot dem.

Inatt var Smulan vaken och hade panik och naturligtvis var det minnen som kom tillbaka och hade väckt henne. Hon hade ett behov av att prata om detta så det var bara att ta bort sömngruset i ögonen och lyssna samtidigt som jag inte vill lyssna. Jag vill inte veta vad han har gjort dem, jag vill inte se deras panik i ögonen när de berättar och hur hela kroppen darrar av rädsla. Jag vill inte se att de reagerar med skräck och panik över minsta lilla ljud som inte tillhör våran vardag men jag måste göra det. Jag måste finnas där och jag måste ta dem på allvar. Det har aldrig funnits en tvivlan om att de ljuger för det finns detaljer som stämmer för bra att det skulle kunna vara fantasi och det stämmer från min egen erfarenhet av honom och de har aldrig sätt det om de inte hade varit utsatta för samma sak.

Inatt när hon hade pratat klart så kryper hon in i min famn och att känna denna lilla, rädda kropp som är helt genomsur av svett efter mardrömmen och just detta att hon söker skydd så kan jag inte få bort tanken att hur kunde han göra så mot dessa små? Hur kunde han göra allt detta mot sina barn och att såra dem så att det finns ärr för resten av deras liv! Hur kan man vilja såra sina egna så mycket?

För mej så är det så naturligt att man vill sina barn det bästa och att man skyddar dem mot det som kan såra eller trycka ner dem. Att de ramlar och slår sej allt det tillhör utvecklingen och upptäckandet men just detta att göra det med avsikt. Jag inser att det är inte en frisk människa och det är inte en människa med känslor som göra såna saker och automtiskt så kommer jag till tanken Vad var det som jag föll för hos honom? Förnågot var det eftersom jag blev kär även om den kärleken dog tidigt och ersattes av rädsla men något fanns det ju annars hade jag inte blivit tillsammans med honom och jag hade heller inte fyttat ihop och skaffat barn med honom. Insikten gör ont men jag föll för det spelade för den riktiga personen är ingen person det är en djävul och den är den riktiga personen som jag levt tillsammans med! Och det skrämmer mej...........................................

PUSS från Häxansurtant