....... skit prat, när människor går bakom ryggen på andra, när man inte accepterar de andra människorna som går på samma jord och allt som påminner om detta och jag känner att nu är min kvot av detta fyllt! Jag förstår inte varför man inte kan få en chans att bilda sej en egen uppfattning om andra människor och vilka man tycer om utan att det ska påverkas av andra som bara pratar. Om du är vän med en narkoman - blir du automatiskt då det med bara för atni umgås? Jag svarar nej och jag tror att du oxå gör så men ser det så ut i vardagen?????

Jag ar den teorin att man ska ge alla människor en ärlig chans att visa vilka de är! Antingen så tar de den eller så tar de den inte. En sak har livets hårda skola lärt mej och det är att ett förtroende tar en sekund at förstöra men det tar en evighet att bygga upp det igen.

Livets hårda skola har även lärt mej en till sak och det är att man inte måste älska, tycka om och umgås med alla för man har en fri vilja. Jag tänker utnyttja den viljan och umgås med dem som "ger" mej något och inte bara "tar" för jag behöver den lilla energi jag har. Jag resperar människor som inte vill umgås med mej för jag kräve inte att lla ska älska mej för jag är den jag är och jag kommer inte att ändra mej för att bli respekterad eller omtyckt. Ta mej som jag är eller skit i det! Respektera bara det jag säjer och visar!!!!

Vissa gånger känns det som att jag skulle kunna skrika mej hes utan att vissa människor skulle lyssna och förstå och därför får jag prova att skriva det istället! Hoppas att det finns en större lyhördhet då!

Kom ihåg en sak och det är de orden jag lever med i mitt huvud "stå på dej för annars gör andra det" och "Man måste inte älska alla". Ärlighet och att vara rak och stå för det man säjer varar längst - jag lovar!!!!

PUSS från en arg mej till dej     

Jag är så arg!!!!! Och jag tycker inte om att ha såna här dagar för det behövs så lite för att bägaren ska rinna över och jag känner att det är jobbigt och jag vill inte. Vill inte känna att paniken kommer av olika situationer som andra tycker hör till vardagen och som andra baa tycker är bra. Jag kanfå panik över att någon ens visar att de tycker om mej för hur ska någon kunna tycka om mej. 

Jag känner att jag blir arg över att en person har kunnat orsaka mej alla dessa skadorna. Det känns så fruktansvärt orättvist och vissa dagar när jag känner mej svagare så påverkar detta mej så mycket. Jag känner att jag blir arg över att det är så mycketsom jag har förlorat och att jg bara ska acceptera det och gå vidare. Jag känner att jag kan inte det!!!!!!! 

Samtidigt så känner jag en sorg över alt som jag har förlorat. Inte Det men allt annat. Jag förlorade min dröm om en kärnfamilj, ett kommande arbetsliv och just detta som man drömmer om när man är småbarnsförälder. Det är så mycket som jag har förlorat och idag när jag åkte för att hämta barnen så insåg jag att detta är ett sorgearbete. Det är e sorg att ha förlorat en fungerande kropp både fysiskt och psykist till detta. Är en sorg att acceptera att det finns skador som kommer att följa mej genom livet och påverka mej på olika sätt. Har inte sett det så tidigare men jag har verkligen förlorat mycket i mitt liv och min kropp.

Jag har verkligen förlorat massor av saker - min frihet som begränsas av både situationen och det fysiska men även det jag känner fysiskt. Tidigare kunde jag pressa min kropp på ett helt annat sätt än vad jag kan idag pga de psykiska och fysiska skadorna som jag har. Jag har förlorat chansen att söka de jobb som jag är utbildad til. Jag har förlorat förtroende för människor som jag möter och jag analyserar varje ord och kroppsspråk för att jag ska förstå vad de egentligen menar. Jag har fått ett liv som hr begränsningar men även andra möjligheter än vad jag hade när jag levde i helvetet men det är ädå en förlust.

När jag insåg detta och jag såg att jag hade tid på mej innan jag skulle hämta barnen så valde jag att ta en sväng till biblioteket. Jag lånade där en bok och sorbearbetning för nu idag flera år senare så inser jag att det är en del av bearbetningen som jag har missat helt. Jag har hela tiden riktat in mej på alla saker som jag måste klara av och som måste utföras att jag har glömt att man kan känna sorg över mer saker än att någon dör eller försvinner. Jag har ännu en gång inte lyssnat på mitt inre och jag insåg inte att det var en sorg som fanns inom mej för jag har bara skyllt allt på situationen. Jag känner att jag har inte tillåtit mej att känna detta eftersom det är det bästa som hänt mej egentligen att jag och barnen kom därifrån men priset som jag fick betala var högt och det hade sina konsekvenser. Kanske kan jag hitta min inre frid genom detta accepterande och att jag kan tillåta mej själv att känna sorg och saknad efter de egenskaper och kunskaper som försvann med skadorna. Kanske kan jag lära mej att älska mej själv när jag har accepterat att det är så jag är idag och det är de förutsättningarna som finns nu som jag har och att jag har vågat sörja det som jag har förlorat.

PUSS   från arga mej till dej    

Härom dagen så pratade jag med min älskade sis och det finns en tanke som surrar runt i mitt huvud sedan jag pratade med henne. Vi kom in på detta med straff efter kvinnomisshande och just detta att förrövaren kan anse att han har avtjänat sitt straff och även ska bli förlåten av "offret" och jag kan inte låta bli att reagera med hela min kropp på detta med straff och rättvisa för jag tycker att det är något som är så fel.

Min förra rättegång blev uppskjuten för att vi skulle få med skadorna som framkommit under resan och att det innebar längre straff och en grövre brottsrubricering. Hade han blivit dömd då hade han fått 3-4 månaders fängelse och sedan hade han varit fri. Han hade avtjänat sitt straff!!!! Och då kan jag inte låta bli att fundera: Tänker man på dem som är offer? Tänker man på vad de får utstå och leva med efter det som hänt?

Jag har flera fysiska skador som kommer att följa mej i resten av mitt liv och de gör så att jag aldrig kommer att kunna ta ett vanligt jobb utan ha ett jobb som är anpassat efter mej och min problematik. Bedömningen idag är att jag inte kommer att återvända under de närmaste åren över huvudtaget. De påverkar mej i min vardag. Jag hör bara 48% på mitt högra öra efter det han gjort, jag ser sämre med mitt öga efter händelsen, jag har värk och jag kan inte göra saker som jag tidigare tog förgivet. Jag har fått hjärnskador som påverkar mej och min vardag varje dag.

Jag har psykiska skador med. Jag har svårt att lita på andra människor, jag är hela tiden på min vakt, jag kan inte ha människor bakom min rygg, jag känner mej hela tiden otrygg och har alltid en reservplan - listan kan göras enorm men jag stannar där!

Mina barn såg när jag blev misshandlad och de har även varit utsatta för övergrepp som lämnat spår och som gjort att de går på terapi för at bearbeta det som de varit med om. De visar olika avvikande beteenden i vardagen för de flesta barnen tittar extra när det kommer en motorcykel för mina barn är det en skräck för de är livrädda att det är han som kommer och ska hämta dem.

Vi påverkas alla av detförfutna i våran vardag trots att vi gör allt för att vi ska komma vidare och påverkas mindre och mindre av det men det finns där som minnen hur mycket vi än försöker glömma. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna lita så mycket på en person igen att jag kan ge mej in i ett förhållande - men det får framtiden påvisa.

Jag känner att jag skulle kunna skriva en hel roman om detta men jag ska låta bli. Jag känner bara att jag blir så frustrerad över lagen och straffen. Varför är det offret som ska behöva gömma sej och ändra hela sit liv medans förövaren lever som vanligt. Om det inte är en psykopat som jag levde tillsammans med så kanske de kännerskuld över det som de har gjort

Jag ser att Det har förstört mycket av vårat liv - det som man förväntar sej att ett "vanligt" liv ska innehålla men det ser inte lagen till. Är det rätt att straffet ska vara så kort när man gör sej skyldig till att förstöra, kränka och nedvärdera personer som man lever tillsammans med? Är det rätt att man ska få göra så här och att man ändå får fortsätta leva sitt liv? Är det verkligen så här samhället ska se ut att man ser så "lätt" på att personer kan förstöra sina barns framtid och förtroende?

Jag tycker inte det men tydligen så är det så samhället ser ut! Jag tycker att man skulle visa människorna som lee här att de är värda mer än detta för vad är egentligen ett människorvärde när man ser till lagen och de straff de dela ut?!?

Puss   från lilla mej till dej 

Idag känns det som om min terapeut verkligen träffade mitt i prick när vi satt och pratade. Meningen var att vi skulle göra ett avslut inför sommaren men vi kom automatiskt in på andra saker och främst detta som jag tog upp förra gången att jag vill lära mej att lita mera på mej själv och framförallt att lyssna på mej själv.Egentligen så förstår jag inte varför jag inte kan göra det för jag vet innerst inne att det blir bra när jag gör det och att jag kan stå för handlingen på ett helt annat sätt än när jag går mot min egen vilja.

Jag har alltid haft en stark känsla inom mej som jag har kallat min "flummiga" sida. Jag var helt säker på att det var för att jag helt enkelt inte kunde "ta på den", den var inget konkret och den skrämde mej. Ju mer jag har byggt upp mej själv dessto mer har jag vågat lyssna på denna och testa på och bli nyfiken på saker som tidigare aldrig skulle intressera mej för de var just "flummiga" i mina ögon.

Nu när jag känner att jag kan se på mej själv på ett starkare sätt och jag sakta bygger upp min självbild och självförtroende så kan jag på ett helt annat sätt se till denna och våga testa saker som tex meditation. När jag nämde detta till min terapeut och mycket annat som hade med detta att göra så tittar hon på mej och säjer: "Kanske var det så att du tog hand om det som handlade om utsidan men inte det som handlade om insidan!" Den kommentaren visste vad den satt kan jag lova - det var sanningen och ibland svider sanningen ofantligt mycket.

För mej var det viktigt athålla skenet uppe eftersom jag visste att om sanningen kom fram så skulle jag få beala ethögt pris så jag skötte mitt yttre bra. Det orsakade mej aldrig blåmärken där de syntes utan de gick att dölja med kläder och at gå till en strand och bada hade jag inte förtroende till efter allt negativt jag hade fått höra. Så länge jag försökte se pigg och glad ut så var det inte så många som frågade eller engagerade sej för vi föll inom ramen för den "normala familjen" men om jag inte var det så kom frågorna och då var jag tvungen att använda insidan och det gjorde ont när man var tvungen att ljuga (vilket är det värsa jag vet) för att köpa sej fri från bestraffningarna.

Den som jag har svikit och ljugit för mt under alla åren är mej själv. Jag har inte haft självförtroende nog att se sanningen som jag levde i. Jag hade inte överlev att se den då och acceptera att jag fann mej i den. Jag kallar det självförsvar för jag hade inte fungerat som mamma om jag hade insett allt som hände och jag hade absolut inte haft kraften att komma därifrån. Jag och barnen överlevde tack vare detta men det hade ett pris och det var att jag svek och sårade mej själv - jag fick ärr på insidan.

Ärr och sår/ märken på utsidan är så lätt att förklara bort. Jag har ramlat nerför en trappa, jag gick in i saker, jag ramlade i skogen och jag skulle kunnagöra listan enorm. Jag sa dessa utan at röra på en min fastän jag visse vem som hade orsakat dem. Såren/ ärren och märkena på insidan de går inte lika lätt attborförklara men de syns inte på samma sät och därför kunde jag blunda för dem. Att jag inte ens var värd vatten i mina egna ögon var för att jag inte skötte om det som fanns på insidan för hade jag gjort det så hade Dets ord inte fastnat på samma sätt. Hade jag litat och lyssnat på mej själv så hade inte orden sårat så mycket för det hade funnits ett självförtroende och självbild som hade sagt att det inte stämde. Om jag bara hade vetat vad jag vet idag så hade jag inte hamnat där jag var.

Samtidigt så är det så mycket svårare att sköta om det som finns på insidan för det är förknippat med känslor och reaktioner. Jag sköter om det nu genom min terapi, denna blogg och när jag pratar med dem som stöttar mej men det är jobbigt och det tar mycket energi. Det finns inte någon som kan hjälpa en som om man går till doktorn med en fysisk skada utan det är bara JAG som kan bygga upp den igen. 

Kanske är det dags för mej att lära mej att älska mej själv, att vara lika förlåtande mot mej själv som jag är mot andra. Kanske är det dags att jag är lika ärlig mot mej själv som jag är mot dem som jag bryr mej om. Kanske är det dags att jag ger mej själv en ärlig chans att bygga upp mej själv helt och hållet igen från insidan. Det kommer att göra ont och det kommer att vara ett helt hav av tårar men jag tror att jag kommer att hitta min inre frid när jag kommer till "målet" och att jag kommer att kunna stå upp för mej själv, mina beslut och att jag kommer att vara nöjd med den jag är och det jag åstadkommer!

Det kommer att kosta "Blod, svett och tårar" och allt som inte dödar gör en starkare men jag förtjänar att jag är ärlig mot mej själv och att jag kan vara stolt över den jag är - för det finns ingen annan som är som jag!!!!!!!!

Puss   från lilla mej till dej

Inatt var åter en sån där natt när drömmarna kommer som jag inte vill ska vara där, jag vill inte drömma mardrömmar och jag tycker inte om när de förföljer mej på dagen men det gör denna och känslan sitter kva men det positiva är att den ger mej kraft att kom vidare och att kämpa på ytterligare!

Jag drömde att jag hade dött och jag svävade ovanför barnen och var med dem och beskyddade dem men jag hade en farhåg och det var att nu när inte jag fanns så skulle de vara tvugna att återvända till Helvetet och de blev så. Jag kände all förtvivlan som man kan och jag försökte skrika att de inte kunde göra så mot dem för att det skulle inte gå bra men ingen kunde höra mej för jag fanns ju inte. Jag fick se deras resa dit och deras uppgivna miner och den skräck dekände för att behöva återvända. Smulan och Skruttan satt och sa till varandra hela tiden att de skulle dö - de skulle bli slagn och bara att se deras miner när de sa detta gjorde att mit hjärta fick nya sår. Bara att behöva se hur avstängda de var ännu en gång fick blodet att frysa till is i ådrorna på mej och tårarna rann när jag satt och tittade ner på dem. Liten förstod inte vad det var frågan om för minnena fanns inte.

I fortsättningen av drömmen var det som olika filmklipp. Hur han kastade maten på golvet för att barnen hade spillt och sa att om de betedde sej som grisar vid bordet kunde de äta från golvet som grisar gör, hur de blev slagna för att de inte gjorde rätt, hur de fick höra elaka kommentarer om hur fula och odugliga de var och hur de till slut flydda till skogen för att slippa allt detta. Allt jag ville göra var att sträcka ner min hand till dem och rädda dem men jag kunde inte för jag fanns inte. Jag hade sån panik och jag gjorde allt för att jag skulle nå ner till dem. Jag ände mej så maktlös och jag kände att jag mådde så dåligt över det. 

Jag vaknade med tårarna rinnande ner på kinden med panik inom mej och jag insåg att detta som jag hade sett i drömmen det var det som hände medans vi bodde där. Jag kunde se framför mej hur det skulle bli om det blir ett umgänge för då finns inte jag där och kan skydda dem eller trösta dem - det kommer att vara som i drömmen att jag inte kan nå dem. Jag kan se dem sitta där rädda och ha panik över att man inte vet vad som händer om man säjer något eller om man gör fel sak och jag känner mej så maktlös. Makten att bestämma över barnen ligger i andra människors händer och jag kan bara kämpa och stå på mej för att kunna rädda barnen. Jag kan bara bygga upp deras förtroende på att de är duktiga och fina och att de klarar mer än de tror. Jag kan berätta och visa dem att mamma älskar dem men jag kan inte lugna dem eller mej när det är frågan om ett umgänge för det är inte jag som beslutar.

Innan jag hamnade i denna situation så var jag övertygad om att det fanns et barnperspektiv i samhället. Att det var barnen som hade rätt till föräldrar och inte tvärt om, att det var det som man såg till när man avgjorde i vårdnadstvister. Nu vet jag att det inte är så för trots allt ont och alla övergrepp som han har gjort mot barnen så finns det en chans att han ska få ett umgänge med barnen och då vet jag inte om jag får tillbaka dem levande. Om de kommer tillbaka så kommer det inte att vara samma barn som åkte för de kommer att vara kränkta och tillbaka på ruta ett. Och så här har det varit i X antal år att vårdnadstvisten och rättegångar aldrig blir klar.  

Allt jag kan göra är att be att barnen slipper återvända och fortsätta att kämpa och det kommer jag att göra tills jag stupar. Jag vill inte skicka barnen tillbaka till det helvete som jag själv aldrig skulle åervända till hur mycket jag än fick för att göra det. Jag ska kämpa och jag hoppas att rättvisan segrar och att mina barn kan få den trygghet de förtjänar. Mardrömmen var jobbig men den gav mej en kick att fortsätta att kämpa för så som jag kände när jag drömde kommer det att kännas hundra gånger värre om det blir ett umgänge! Jag får hoppas att det bara var en mardröm som kom om natten och att det inte blir en verklig mardröm!

Puss   från T   

Härom dagen fick jag en fårga av en person som jag träffade på: Varför har man en blogg om man lever som du med skyddade personuppgifter, är "hemlig" och har varit med om det?

Det jag kände var varför skulle jag inte kunna ha det och det blev en diskussion om detta och det har fastnat i min hjärna dessa funderingar. Det är så mycket som jag får avstår i mitt "hemliga" liv redan att jag känner att det jag har en möjlighet att få det tänker jag oxå ta. Idag kan jag se möjligheterna istället för att se motgångarna bara för de finns verkligen men de kommer tids nog iallafall så jag blir inte lyckligare bara för att jag tar ut dem i förväg.

Jag tror också att det kan vara så att när man kommer till min blogg så blir det jobbigt - man måste ta ställning till det jag skriver om och det som vi har upplevt och det känns som om samhället och de som lever i det inte vill veta att detta finns i vårat perfekta samhälle men jag tror att det är vanligare än vad man tror. När jag bodde på skyddade boendet så brevväxlade jag med några personer som jag fick kontakt med på helt andra ställen än för utsatta kvinnor och det visade sej när jag berättade min "historia" att mer än hälften av dem hade själva varit utsatta för detta och då¨kan jag inte låta bli att reagera för jag trodde inte att samhället såg ut så. När jag levde i helvetet så trodde jag att jag var den enda människan i hela universum som levde så. Nu har jag lärt mej att det tyvärr inte är så och att det är så att ingen vågar prata om det och därför väcker det kanske känslor som inte man vill ska finnas när det dyker upp i en blogg. Jag står för det jag skriver och jag lämnar inte ut någon mer än mej själv och delar av barnen så varför skulle jag inte kunna ha den?

Jag har från dag ett sagt att den dagen som denna resa är klar så ska jag gå ut med hur samhället ser ut och hur man blir bemött när man inte faller innanfr de ramar som är uppsatt för att man ska tillhöra "Svensson" och jag kommer att göra det bara tillfället dyker upp och jag känner mej redo för det kommer inte heller att bli en dans på rosor men jag har samma resonemang där som med denna  blogg att kan det göra att någon slipper hamna i ett nytt helvete efter det gamla så är det värt det. Jag vågar se och jag vågar ta ställning och jag känner att det finns så många som stöttar mej men alla har tyvärr inte det när de lyckas fly och dem skänker jag en extra tanke till   

Ibland kan jag inte förstå att det är så svårt att ta ställning för människor! Är det för att det är så jobbigt att se att det finns och att man inte vill se? Eller är det verkligen så idag att samhället är uppbyggt på att man bara ska bry sej om sej själv och skita i andra? Jag hoppas att det inte är så men det känns som om det kan stämma.

När det kom fram vad som hade hänt mej (jag valde att min mamma skulle kontakta vissa som stod mej nära) så var det olika reaktioner som kom fram. Alla var tacksam att de fick reda på vad som egentligen hade hänt eftersom många hade lagt märke till att det både hade varit polis och ambulans med blåljus ute hos oss och sedan kom vare sej jag eller barnen tillbaka och ingen såg oss mer. Vissa personer kan jag känna en sorg över att jag inte fick säja hejdå till men vissa vet jag att de har svalt hans version helt och hållet bara för att det är den lättaste versionen - då behöver man inte ta ställning och man behöver inte heller se att det händer där man bor. Vissa tror tydligen att jag och barnen är döda för att de inte såg oss mer men det stämmer inte vi är bara "hemliga"   .

Jag som person är en sådan som säjer vad jag tycker och tänker och är inte rädd för att sticka ut hakan för det jag står för. Känner att det inte är så vanligt när man ser på samhället men kanske är det dags att fler människor måste våga se och ta ställning. Det finns människor som känner att det stället som de känner sej mest rädd och otrygg är deras egna hem, som hela tiden vet att de kanske inte lever efter att deras partner har kommit hem eller när nästa slag/ kränkning kommer för jag har själv varit där. Jag vet inte hur många gånger jag undrade om jag skulle överleva den dagen, om jag skulle få se mina barn bli stora och om jag skulle orka. Jag gjorde det och är ett bevis på det idag, jag har fått stöttning och jag är på väg att få upprättelse så varför skulle jag inte kunna visa det genom denna blogg?

Inte vet jag men jag kommer att fortsätta för kan jag hjälpa en person så är det värt det och jag bearbetar - så ni slipper mej inte än iallafall!

PUSS   från T

Snart är det slut på denna terpi-terminen och frågade som jag fick från min terapeut för ett tag sedan inför detta avslut var vad jag ville ha ut av min terapi och hur jag ville att den skulle se ut i framtiden - ville jag fortsätta att gå så jag kände att jag hade ett behov eller skulle vi göra ett avslut under nästa termin. För mej som har beslutångest så var det inte det lättaste att besluta så jag tog med mej frågan hem och funderade och funderade. Att jag behöver min terapi det vet jag redan så tankarna hamnade på vad jag ville ha ut av den.

En natt vaknade jag av att jag hade fått en AHA upplevelse - jag vill lära mej att lita mer på mej själv och våga lyssna på min magkänsla i beslut och annat som händer under livets gång. Jag tyckte att jag hade kommit en hel mil som hade kommit fram till detta och kände mej jättestolt när jag kom till henne för att berätta detta. När jag säjer det så tittar hon på mej och säjer: Det förstod jag att du skulle säja för det är det som du har varit in och nosat på under hela terapin. Jag har märkt att du ställt tankarna att kan jag lita på mej själv och gör jag rätt!!!!!!

När hon sa det till mej så blev det så självklart att det är det som hela min terapi har handlat om - min självbild och min självkänsla och denna har jag byggt upp men jag har fortfarande en bra bit kvar. Ja har alltid sökt svaren hos andra och försökt att se om det jag tycker, tänker och känner är rätt för att det skulle bli så lite konsekvenser av dem som möjligt och den jag har svikit i det hela är mej själv.

Jag hoppas att jag helt och hållet ska hitta modet inom mej att lita på mej själv och min magkänsla för det är den som har tagit mej till där jag befinner mej idag och jag har egentligen känt hela tiden i magkänslan att jag har tagit rätt beslut och det har även visat sej senare att jag tog rätt beslut om jag litar på min magkänsla och mej själv.

Min nästa termin av terapi ska jag jobba med att lita på mej själv och det jag känner inom mej. Jag är brutalt ärlig mot andra och det ska jag vara nu även när det gäller mej själv för det är det som behövs för att jag ska kunna ta rätt beslut och för att jag ska orka!

PUSS    från T