Lånad från Google

Tomhet är vad jag känner ikväll! Varför - ingen aning men det känns bara som att det ekar i mej. Välkommen att ringa på klockan men ingen är hemma, ingen kommer att svara och ingen lyssnar - där befinner jag mej just nu! Jag skulle kunna ringa och säja ge mej ett liv så lägger jag ner alla mina anmälningar, jag sluter avtal med nästan vem som helst bara mina barn blir skyddade och slipper åka tillbaka till Äcklet men nu är det tomt. Troligen bara för att jag är så förbannar less på att vara en "nyhet" en "sensation" en som vågar stå för det som har hänt när jag söker hjälp. Jag ska dra allt lite kort.

Efter att jag blev utskriven från sjukhuset så hamnade jag som jag tidigare har nämnt på skyddat boende. Efter att jag hade varit sjukskriven i 14 dagar så var jag ju tvungen att få kontakt med en läkare som kunde skriva ett sjukintyg för det hade jag naturligtvis inte tänkt på när jag skrevs ut. Att jag sa upp mej på mitt jobb dagen efter för att jag kände att jag aldrig mer skulle våga jobba där för att det innebar nätter när man var helt ensam och vetskapen om att han hade mitt shema och visste vad jag jobbade gjorde ju inte heller det hela lättare. Min husläkare hade semester så jag fick kontakta en annan läkare. Jag berättade kortfattat vad jag hade varit med om och det slutade med att hon grät i telefonen. Jag gick till de som jobbade på skyddade boendet och frågade om det var proffsigt att göra så för jag kände mej som en bov som hade fått henne att gråta.

När den sjukskrivningen var slut ville hon att jag skulle komma till vårdcentralen eftersom man egentligen inte fick sjukskriva patienter som man inte hade träffat och sedan var mina mediciner slut sådet fanns inget annat än att vara livrädd att jag skulle möta Äcklet åka ner dit för att få allt det fixat. Denna gången började hon med att låsa alla dörrarna som gjorde att man kunde komma in och det gjorde INTE att jag kände mej tryggare utan bara att jag blev ännu mer rädd och önskade att jag hade ögon i nacken. När hon såg hur rädd jag verkligen var så började hon gråta och förklara hur rutinerna var och det var inte dem jag ifrågasatte. Jag fick åter berätta om händelsen men denna gången mer utförligt och hon grät.

Efter detta kom min läkare tillbaka och han grät inte när jag berättade han blev bara förbannad på sej själv att han inte hade kunnat se detta och "räddat" mej eftersom han var husläkare till hela familjen men det var som jag sa till honom hur skulle han ha kunnat se när jag inte ens "såg" det själv. Här började dock min resa som "nyhet" inom sjukvården. Mitt namn försvann från alla papper och bara mitt personnummer fanns kvar vilket fick många inom sjukvården att förstå att det inte bara var "vanliga krämpor" som man sökte på remiss för. Jag har full förståelse att läkare och sjukvårdspersonal behöver ha fakta om vad som har hänt men ibland känner jag att deras eget intresse efter "smaskiga detaljer" tar överhand. Så var läkaren som jag träffade idag.

Han var jättetrevlig och tillmötesgående sålänge jag bara svarade på det som han frågade som en duktig patient men när han började att fråga hur det hade känts när jag blev misshandlad och om alla möjliga saker som inte påverkade det neurologiska så var jag tvungen att fråga om detta verkligen var nödvändiga detaljer för att ha skulle kunna hjälpa mej - då vände det! Jag tycker att det ska räcka med att jag berättar att jag blev knuffad över möbler, sparkad och slagen påå kroppen och mot huvudet, att mitt huvud slogs mot väggar och dörrar för att han ska kunna förstå vlket våld det var som varit upphov till skadorna. Vad han sa när han slog mej vad har det för betydelse? Hur det kändes för mej att bli utsatt för detta - ja vad tror han att jag skulle säja att jag njöt.

Jag känner att bara för att jag är öppen till en viss del mot vissa personer så vill jag nte behöva känna det som om jag är en person som blir intrevjuad till en skvallertidning. Jag blev påtvingad dessa frågor väldigt tidigt av en nästan okänd person men då var jag så överraskad att någon ens kunde fråga sådant så jag bara svarade men jag tyckte att det kändes jätteobehagligt. Jag har bestämt mej att jag berättar det jag vill och det som är nödvändigt men jag bestämmer själv för vem, vart och hur. Jag förstår för att kunna hjälpa mej så behöver sjukhuspersonal ha information men denna som han ville ha ser jag inte hur den skulle kunna hjälpa honom att hjälpa mej. Jag har inte pratat ens om vissa saker som han frågade om med min terapeut och jag vet att om man har en ärlig avsikt med frågorna så kanman förklara för mej varför man ställer dem men när han inte kunde det så förstod jag att det bara var av nyfikenhet och att jag är ett "annorlunda fall".

Då uppskattar jag när de är ärliga istället för sköterskan på BVC hon frågar om det är okej att hon frågar och hon är ärlig med att hon är nyfien men det är för att hon aldrig tidigare har träffat någon i min sits som är så öppen och att det är för att hon ska lära sej och kunna hjälpa andra. Att hjälpa andra att slippa detta helvete det är det jag vill och jag vet inte hur men jag ska göra det en dag och då känns det bra att kunna ge henne "detaljer" så att hon kan vara uppmärksam och kanske hjälpa en annan som behöver det.

Jag önskar att jag kunde kännja något annat än tomhet över det sm har hänt men jag gör inte det hur mycket jag än hoppas. Jag önskar att jag kunde vara arg för det går att avreagera sej på, jag önskar att jag kunde vara kedsen och gråta så att det blev lättare så men inte då. Tomhet är det enda jag känner och med den kan jag inte göra mycket för att få den att försvinna så det är väll bara att vänta och se vad som händeer och vad som kommer att fylla den!

PUSS från Häxansurtant    

Idag ska jag träffa min nya neurologläkare för sörsta gången och jag känner mej nervös för jag vet inte vad jag har att vänta. Jag minns när jag låg på sjukhuset efter den sista misshandeln och de kallade in mej, mina föräldrar och min bror för att de ville prata om vad som hade visat sej på röntgen av huvudet. Han som var läkare då berättade att de hade hittat en blödning och sedan pratade han om massor av fler saker kring detta och jag minns inte det - det var helt enkelt för jobbigt att ta in så jag hade stängt av. Min enda tanke var att detta var en mardröm som jag snart skulle vakna upp från och att det inte hände mej. Det fick inte vara mej de pratade om. Nu många underslkningar senare och många diagnoser senare så känner jag samma sak - jag vill vakna upp från denna mardröm och inse att jag bara drömde att alla diagnoser inte finns och att det är som "vanligt" vad nu det är.

Ibland kan jag känna sån frustration över hela denna situation. Jag sitter här med skadorna och läkarna kan inte ens bedömma i dagsläget om jag kommer att kunna återvända till ett arbetsliv. Jag ska få mitt och barnens liv att fungera och jag ska gå på terapi och barnen lika samtidigt som jag ska finnas som förälder och hjälpa barnen när de mår dåligt. Vad är då konsekvensen för honom? Genom att rättegången inte har varit än så går han och lever sitt liv som vanligt med den nya och allt rullar på som vanligt. Folk i hans omgivning har valt att glömma det som har hänt för att det är det lättaste! Jag undrar hur de kommer att reagera den dagen det kommer en rättegång och det kommer en dom?!

Nu ska jag ta och skriva ner vad det är jag vill veta av denna neurolog och efter besöket hoppas jag attt jag vet lite mer och den 8 är det dags att träffa mitt hjärnskadeteam och jag hoppas att det finns en kontakt mellan dem så att jag slipper att ännu en gång dra samma historia som jag börjar bli trött på att dra men jag har lärt mej nu att hoppas att det funkar för många gånger har jag trott att de ska veta allt när jag kommer men det har visat sej att de inte alls vet det trots löfte om överrapportering. Nu är jag inställd på att de inte vet något för då kan jag bara bli positivt överraskad och det är bättre än det motsatta. Ska unna mej en stund på spikmattan först och se om värken blir lite bättre - för det är jag värd mitt i eländet.

PUSS från Häxansurtant   

Idag tror jag verkligen helt ärligt att det var den jobbigaste terapin som jag någonsin har varit med om. Jag var nervös innan eftersom jag idag skulle berätta vad jag förväntade mej av fortsättningen på terapin och även hur jag kände inför detta att fortsätta och om det kändes som jag enbart skulle fortsätta denna termin eller om vi skulle se det på en långre sikt. Det sista kände jag var lätt eftersom jag känner att detta är något som jag behöver till och efter rättegångarna. Jag känner även att under rättegångarna så kommer jag att bli ifrågasatt och det känns jättejobbigt för det är det som jag har blivit under alla år tillsammans med Äcklet - ifrågasatt när det gäller allt från varför jag ska få fortsätta att leva till varför jag inte lagade mat tidigare eftersom jag borde ha förstått att han skulle bli hungrig och sugen på just den maten. Nu har jag börjat kunna lägga skulden där den hör hemma nämlign hos honom men jag har en lång väg att gå innan jag kan lägga hela skulden där och vissa delar som skulden för det som har hänt barnen och att jag inte märkte det kommer jag att ha med mej hela livet men kanske kan jag en dag bara lägga så mycket skuld på mej att jag orkar bära det. Och det är just detta som jag är rädd för i samband med rättegångarna att jag ska känna mej så ifrågasatt att jag åter börjar lägga all skuld på mej igen. Nu känner jag mej dock lite lättad för jag vet att min terapeut kommer att finnas där hur långt jag än sjunker under rättegångarna och som hon sa jag har lyckats ta mej upp från botten flera gånger så jag kommer att klara det även den gången bara jag tror på ej själv.

Jag mådde jättedåligt över hur jag skulle säja detta hur jag ville att hon skulle vara under terapin eftersom jag är rädd att jag ska såra henne och att hon ska tycka att jag inte uppskattar det hon gör. Jag skulle ju egentligen inte ens få gå där eftersom jag är för gammal att gå på BUP men eftersom ingen annan ville ta sej an mej och hon kände att hon kunde erbjuda mej samtal så blev detta en början tills jag skulle hitta något annat men sen har jag kännt att ja litar på henne och att det stämmer mellan oss så då har det bara rullat på. Jag har en viss förmåga att vilja att det ska gå så fort och att jag bara vill att detta ska ligga bakom mej och vara färdigt och glömt och det har jag märkt att det lyser igenom. Det som jag hade som "krav" var att hon skulle puffa mej om jag fastnade i ett ekorrhjul och bara ältade samma och samma sak men det är ju som hon sa att man kan behöva prata om samma händelse flera gånger och hela tiden kommer det fram nya saker och nya minnen och perspektiv och att detta kan behövas för att man ska bearbeta det helt och fullt. Hon frågade om jag tycker att jag fastnat i händelser men jag kan inte säja att jag gjort det men samtidigt så är det så mycket som hänger ihop -  det är ju mitt liv som jag berättar om.

Idag började detta som kallad för "konfrontation" och det innebär vad jag förstår efter idag att hon är mer aktiv i det jag berättar. Hon konfronterar mej med frågor som jag får berätta om och på det sättet så leder hon in mej på det som vi ska prata om. Idag var det just detta med minnen som vi kom in på automatiskt. Hon frågade om det är något minne som kommer och rullar och rullar åter och åter. Det finns det och det är första gången som jag blev misshandlad så att jag var tvungen att söka läkare. Det är först idag som jag inser vilka känslor jag fick kring detta att ingen reagerade trot s att jag berättade hur skadorna hade kommit. Det var ingen som sa att det han hade gjort var fel eller frågade om jag skulle göra en polisanmälan - inte en reaktion. Jag har under alla åren fått höra att om jag berättar så kommer ändå ingen att tro mej och det var det som detta bevisade för mej - att han hade rätt och att det var okej att han straffade mej på detta sättet för ingen visade ju mej att det var fel. Inte ens att det fanns ett litet barn på bara 7 månader gjorde att de reagerade. Det var även denna gången som var den första som han skadade Skruttan. Idag är första gången som jag har vågat berätta om det efter att jag haade berättat på sjukhuset och ingen reagerade. Jag kunde känna idag hur sviken jag kände mej av det samhälle som jag trodde ställde upp om man blev illa behandlad och  framförallt om det fanns barn med i bilden men det kom inte. Jag kan känna frustrationen över att behöva skydda mej och Skruttan och ingen annan noterade detta. Jag kan känna hans falska och spelade empati innan jag åkte att han var ångerfull och att jag var tvungen att lova att inte berätta hur det hade gått till för då skulle vi förlora Skruttan. Vart jag fick modet att bryta detta löfte det vet jag inte men jag gjorde det och jag klarade av det.

Vi började prata om fler minnen och det var då som hon fick mej att inse att detta med fysisk och psykisk misshandel skedde så ofta så jag har svårt att sära på dem. När jag ska berätta så åker de ihop. Jag skulle berätta om detta att jag alltid var på helspänn och att ljuden i trapphuset kan få mej att komma tillbaka till helvetet känslomässigt. Slår det i en dörr och jag hör att någon går på ett speciellt sätt som han gjorde när han var arg eller bara skulle misshandla mej iallafall så säjer huvudet att han vet inte vart vi är medans kroppen förbereder sej för att ta emot slagen och orden och jag reagerar med varenda kroppsdel som jag gjorde då. Och det hemskaste är att det spelar ingen roll hur mycket min hjärna säjer att det inte är han så reagerar kroppen iallafall.

Jag kan minnas hur jag låg i sängen och sov men fortfarande var på helspänn och på en gång jag hörde "fel" steg i trappan så spände sej kroppen och jag slog av alla känslor för annars gjorde det för ont och jag skulle inte orka stå ut. Jag kan se att från början var det slag som gjorde ont men de lämnade inte märken på utsidan men på insidan men med tiden så ökade de både i antal och i styrka. På något sätt är det som när man hör dessa som har blivit torterade berättar att det bara ökade och ökade - för varje slag eller kommentar som inte knäckte mej så kom det tio till som var värre och värre och detta bara ökade och ökade. När detta kom fram under samtalet sa min terapeut bara att detta är tortyr som du har utsatts för. Det låter så hemskt när jag hör det men när jag tänker på  hur det var hemma så var det tortyr. Jag var alltid beredd och stod aldrig med ryggen mot honom. Jag visste aldrig vad som skulle utlösa nästa slag eller kommentar och jag visste inte när det skulle vändas och han skulle bli den svarta mannen med de kalla, svarta ögonen som var djävulen själv. Vålder var uträknande för det lämnade oftast märken på ställen som inte syntes så tydligt men även på armar och ben vilka var lätta att skylla på något annat för. Ingen såg hur det lämnade märken på insidan och ärren kommer alltid att finnas kvar.

Jag har dock bestämt mej att jag ska kämpa och jag ska bearbeta för jag överlevde helvetet och jag och barnen är värda ett lyckligt liv och att solen skiner på oss och det ska jag kämpa för även när det är som mörkast!

Puss från Häxansurtant   

Bilden är lånad från Google

När jag levde ihop med Äcklet så köptes det hela tiden nya saker och det skulle hela tiden vara det värsta, största och det som ingen annan hade. Vare sej vi hade pengar så vi klarade oss den månaden så köpte han det han ville ha och det var på en gång utan att tänka efter. Nu i efterhand har jag fått reda på att det är ett drag som psykopater har att de inte tänker på konsekvenserna utan handlar precis som ett barn utifrån de behov de har och det de  vill ha. Det var ständigt handlanade av telefoner, maskiner, bilar och motorcyklar och listan kan göras oändlig men detta var bara saker som han hade användning för inte vi andra. Datorn som han köpte till oss hette det fick man be om lov att använda trots att den andra datorn som han slängde när denna inhandlades var min och jag ville ha den kvar. Även denna gång var det inte något jag vågade protestera mot så det var bara att finna sej i det och gilla läget för att slippa bestraffningarna. Lyckan över de köpta sakerna varade dock inte så länge för snart kom det ut värre saker eller att någon köpte något som var nyare än det han hade jag då var han ju tvungen att köpa det. Många gånger har jag varit tvungen att ringa mina föräldrar och fått mat till barnen och blöjor för att han har åkt iväg och gjort ett impulsköp. När jag var gravid hade vi inte ens så att vi kunde köpa mat för mitt konto var tömt på räkningarna och mat som redan var uppäten medans han tömde det på ett impulsköp på fälgar.

I helgen när jag vaar på badhuset så satt det två kvinnor i bastun och pratade om att de mådde psykiskt dåligt. Den ena berättade högt och vitt om att när hon mådde som sämst då gick hon och köpte en plasmatv och det gjorde att hon blev helt black så de hade fått leva på Havregryn resten av månaden. De veckor som hon hade barnen levde de på makaroner och om hon hittade något i frysen. Jag kan då inte låta bli att undra hur man tänker. Hon erkände att hon blev lycklig över att hon hade köpt tv och att det kändes bättre inombords. Jag skulle må skit av att sätta barnen i den sitsen att det inte fanns mat. Jag hamnade  i den sitsen när jag levde i helvetet men det var för att den personen som hade hant om pengarna valde att göra slut på dem. Jag förstår inte att man som mamma kan gå och köpa en tv och sedan inte kunna försörja sina barn de veckor som man har dem. Nu när pengarna kom denna månad skulle hon köpa en Blueray eller hur det stavas och sedan skulle det bli ännu en gång att snåla.

Min tanke var att förstår inte människan att hon sätter sej i en sits som gör att hon mår dåligt. Jag har också kunnat köpt något till mej när det var jobbigt. När jag hade suttit på "förhör" med familjerätten en hel dag då unnade jag mej en lampa men den var inte dyr och jag hade behov av den och jag hade tittat på den flera gånger innan. Jag skulle aldrig kunna gå och handla för de sista pengarna så att vi inte hade så det räckte. Jag är livrädd att sätta mej i en sits där jag är luspank. Jag har ett nödkonto och det är inte mycket pengar på det men det är en trygghet om allt bara skulle gå åt skogen en månad.

Jag har gjort såna här saker när jag var yngre - att jag mådde dåligt och då gick och handlade lite saker men jag vet att man inte blir lycklig över det. Att man köper mer och mer saker och att man sätter sej i sitsen att pengarna inte räcker det ger ingen lycka. Jag tycker att om man ska bli lycklig så ska man ta tag i problemet och inte ersätta det med materiella saker för det hjälper inte. Många i min bekantskap säjer att de köpte olika saker för att de skulle må bättre. Jag förstår att man kan köpa saker till sej själv som en belöning när man har klarat av något som är jobbigt men att man skulle bli lycklig av det det tror jag inte på. Jag kan säja det efter att ha levt med en psykopat som hela tiden skulle ha nya upplevelser och saker för att bli lycklig - det är ingen äkta lycka. För att få äkta lycka så måste man anstränga sej lite själv och försöka hitta vad det är som gör en lycklig och jag tror inte att det är att hela tiden köpa saker för att döva.

PUSS från Häxansurtant     

Igår var sista dagen som jag och Skruttan var ensamma så jag sa till henne att det var lika bra att hon tog chansen och bestämde vad hon ville göra denna sista dag. Naturligtvis föll valet på badhuset och efter en lång "predikan" om att mamma hade jätteont i ryggen åkte vi iväg på en gata som var glashal. När vi kommer fram så säjer hon helt lyckligt att det ska bli jättekul att få bada själv eftersom inte jag kan leka med henne. Jag tittade på henne och kände mej så stolt min lilla gumma som för ett tag sedan inte ens vågade doppa sej för att hon trodde att alla skulle göra som pappa hade gjort mot henne.

När vi kommer in så var det smockat med barnfamiljer och det var verkligen jättevarmt så jag drog snabbt slutsatsen att ska man bada ska man göra det på en helg för då drar de inte in på värmen iallafall. Nästan på en gång som vi kommer in så faller min blick på en person - en ungdomskärlek som var där och badade med sin son. På en gång när jag såg honom så kom det miljoner av minnen och för en kort sekund var jag tillbaka på den tiden igen. Han såg oss nästan samtidigt och det var verkligen jättekul att prata med honom igen det är en smärre evighet sedan vi pratade och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Han är en person som jag var kär i under många år men jag trodde inte att det var besvarat så därför sa jag aldrig något eller ens visade något heller för den delen.

Hans son tyckte om att ta det lugnt och sitta och plaska i den varma bassängen medans mitt vilddjur som är några år äldre ville leka och åka den snabba rutschbanan så vi gjorde ett barnbyte. Tyckte att det passade mej perfekt och det var en lycklig Smulan som sprang där med honom och att det fanns någon som orkade lyfta och busa med henne på det sättet. Bara hon fick komma till mej med jämna mellanrum och att han visade vart jag var så var hon nöjd och det kändes så bra att se att Äcklet inte har skrämt dem helt från kontakten med vuxna män. Efter ett tag kom de och hade fått nog så de satte sej ner i den varma bassängen och det var nu allt det komiska började som jag ler åt än. För mej var det så skönt att prata med någon som inte visste vad jag har gått igenom utan jag kunde vara mitt gamla jag och jag berättade bara det jag ville berätta. Det var så skönt att bara kunna berätta de delar som man ville och lämna de andra och just bara få vara vem om helst. Jag blev så full i skratt för jag var tvungen att berätta hur kär jag hade varit i honom när jag var yngre och då bara tittade han på mej och sa det säjer du nu! Jag var kär i dej i flera år men eftersom du inte visade ett dugg intresse så gav jag upp och du var den första som krossade mitt hjärta. Och även detta kändes som om det var så naturligt att berätta för på ett sätt var vi tillbaka i det gamla kompisgänget och allt annat som tillhörde den tiden och vi satt och pratade och skrattade som om det var igår det hadee varit.

Det mest komiska var när vi gick till bubbelpoolen för dit kom även en äldre man och Smulan och hans son var nu så kända med varann och oss att de skuttade runt bäst de ville. Denna äldre man tittade på oss och så sa han helt rakt upp och ner: Vilket gulligt par ni är! Det är inte många som får kärleken att överleva barnperioden men det har ni verkligen lyckats med!" Vi blev nog båda så förvånade att vi bara gapade men vi skrattade gott åt detta efteråt och just om han skulle möta denna man med mamman till barnet och denna man skulle komma ihåg oss och bli arg på honom för att han var otrogen. Ja det gav oss ett gott skratt och det kändes så bra för det kändes som om det var alldeles för länge sedan jag skrattade så.

Denna dag gav mej ny energi bara att få en liten smak av det som fanns innan helvetet fanns och innan jag ble nertryckt och inte hade en egenvilja som jag vågade komma fram. Bara detta att kunna vara jag och att jag var omtyckt för den jag är inte det jag presterar eller åstadkommer. Det fick naturligtvis tankarna att cirkulera kring hur det hade kunnat vara om inte detta hade hänt men samtidigt så känner jag att om det inte hade hänt hade jag inte haft mina tre prinsessor och dem vill jag inte leva utan. Jag hade inte heller varit den jag är idag utan jag hade kanske varit på ett helt annat sätt. Jag har fått en erfarenhet även om den är negativ men jag kan välja att göra något positivt av den. Jag skulle önska att jag kunde hjälpa andra att inte komma till en sån situation för jag tror att hade jag vetat mer och haft mer kunskap så hade jag varit mer observant men det är alltid lätt att vara efterklok.

Kanske är det nu som jag kommer till ett vägskäl där jag kan bestämma om jag vill att dessa saker som ändå har hänt ska få påverka mej att hamna när jag bara ser det negativa eller om jag vill vända det till något positivt. Jag har redan erfarenheten men kanske kan jag med hjälp av den hjälpa någon annan att slippa hamna i detta och då har jag redan vänt det till något positivt. Jag kommer att möta många motgångar även framöver men om jag ser bakåt så vet jag att jag har styrkan att bestiga bergen och ändå övereva och en dag då kommer solen även att lysa på mej!

PUSS från Häxansurtant   

Ibland är livet rätt komiskt tänkte igår att jag skulle skriva ett inlägg om just mina föräldrar och sedan kom det idag i en kommentar så nu tar jag och skriver det här för annars hade mitt svar blivit en novell så nu tar vi det rätt och slätt här!

Härom dagen kom jag och min mamma in på detta med att de aldrig hade haft någon kontakt med Äcklet eftersom han aldrig svarade i telefonen eller var inne när de kom för att hälsa på. Till saken hör att mina föräldrar bodde många mil ifrån oss så det var inte varje vecka som vi fick besök av dem. De har varit som en hjälp för mej trots avståndet genom att de har haft barnen hos sej när det var mycket med skolan eller när jag hade foglossning och inte klarade av Smulan eftersom hon inte gick själv och han vägrade att ta ledigt från jobbet och inte heller tog dem när han var ledig.

När mamma kom in på detta så sa jag att så dålig kan inte eran kontakt ha varit eftersom ni ringde på hans mobil och sa att han inte fick berätta för mej att ni hade ringt och sagt att det var såna problem med mej och att de inte visste om de kunde tro på det som jag hade ringt och sagt. Mamma såg ut som ett levande frågetecken och frågade vad jag menade med detta. Nu i efterhand när det visade sej att det inte hade varit så här så förstår jag precis vad det var han ville med dessa lögner - att jag skulle förlora förtroendet för mina föräldrar och att jag inte skulle berätta för dem hur det var hemma. Trots att de inte hade ringt så var det han sa så passande att jag gick till motattack och sa vad jag hade sagt till dem och det slutade alltid med att jag blev bestraffad av honom för jag erkände ju att jag inte höll helt tätt med det som hände hemma. Dumt av mej kan jag tänkt nu men jag gjorde det då och jag trodde ju att det var sant eftersom han sa att han inte ville vara oärlig mot mej och därför gick han mot deras önskan att det skulle vara hemligt och jag var så dum så jag köpte det.

Mina föräldrar har aldrig kommit överens med honom det har märkts trots att de har örsökt att vara naturliga när de har varit och hälsat på. Jag vet inte hur många gånger som de har frågat om han är snäll mot mej och om jag älskar honom. Jag har ljugit och sagt att det var bra hemma och att jag älskade honom för hur skulle jag våga anförtro mej åt dem när de ringde honom?! Jag minns när han hade brutit mina fingrar och jag var helt i panik för han sa att jag fick gå därifrån men jag fick inte ta med mej Skruttan för hon stannade med honom och jag var totalt i panik över detta. Han kastade sedan ner henne i spjälsängen så att hon började blöda ur munnen för att hon hade slagit i läppen och när jag gick fram för att försöka lyfta upp henne så knuffade han ner mej på sängen och då fick jag riktig panik. Då gick han till rummet bredvid och ringde min mamma och frågade vad han skulle göra för att jag var helt hysterisk. Varför jag var det det nämde han inget om men att försöka få mej att framstå som ett psykfall det var han snabb med.

Jag fick även höra av mamma att jag hade ringt till dem flera gånger och varit helt uppgiven och det värsta är att jag inte minns det! Pappa hade hittat ett mail i sin gamla dator från flera år tidigare dår jag skrev att jag var tvungen att komma från honom och att jag hade tagit kontakt med kvinnojouren för jag klarade mej men att jag var rädd för Skruttan att inte hon skulle klara det. Jag vet en gång när han var på väg att slå till mamma men jag minns inte vad jag skrek till honom men jag frågade henne det och hon berättade att jag hade skrikit att han inte kunde slå mamma IALLAFALL! Detta var inget som hon hade tänkt på då men nu efteråt så säjer hon att hon borde ha förstått hur det var egentligen men det var inte så lätt eftersom jag förnekade allt. Något som jag undrar idag hur det hade sett ut om jag hade erkänt men jag inser att det erkännandet hade varit min död.

Mina föråldrar har många gånger reagerat över mina och barnens blåmärken men eftersom jag är en utemänniska och har lärt barnen det så fanns det många förklaringar till detta och de märken som de såg på mej var på armar och ben så de var lätta att bortförklara. Vissa blåmärken på barnen frågade jag honom om och det kom en förklaring som inte kändes äkta men som hade kunnat vara det så jag vågade aldrig ifrågasätta. Jag visste att om jag gjorde det så hade vi fått ännu mer bestraffningar. Nu idag förstår jag inte mitt val men då kändes det som att det inte fanns något annat som jag hade kunnat göra och det fanns det ju egentligen inte för hade jag stuckit hade barnen blivit kvar i helvetet. De har fortfarande märken kvar efter slagen de har fått och jag vet inte om de någonsin kommer att försvinna.

Slutligen kan jag säja att mina föräldrar kände att det var fel och de försökte få mej att berätta eller ge dem en vink som jag stod fast vid men jag vågade inte. Jag vågade inte riskera att han skulle få reda på att jag berättade något och jag visste vad priset för detta var omedvetet. Skräcken för honom gjorde att jag inte berättade något för någon utom för min "svarta" dagbok som jag aldrig fick med mej i flytten och som jag är livrädd än för att han ska läsa för då vet jag inte vad han gör för det är sanningen om vad som hände hemma och jag skulle vilja läsa den och få alla mina minnen bekräftade av min egen handstil. Egentligen behövs det inte för minnena finns inom mej och de kommer sakta men säkert upp!

Mina föräldrar har försökt att förstå hur våra liv har varit men de kommer aldrig att förstå det och jag vill inte heller att de ska kunna förstå det helt för gör man det så har man själv varit i helvetet. Jag önskar att ingen människa ska behöva vefinna sej där men jag förstår att det är många fler än vad jag tror som är där nu och som har samma kamp som jag hade. Det enda jag kan säja om någon som läser detta är i helvetet är att det finns hjälp och hur mycket man än hoppas att det ska försvinna och att den "personen" som man blev förälskad i ska komma tillbaka så gör den inte det för det är personen man lever med som är den riktiga och den man blev förälskad i är en spelad person för att man ska fastna i greppet. Jag hoppas att jag kan ge någon människa kraften att ta sej från helvetet för ingen förtjänar att leva där! Det är en kamp att komma därifrån och det är en kamp efteråt men jag hoppas och tror att en dag får man friheten om man bara kämpar!

Puss från Häxansurtant     

Igår tog mina föräldrar med sej Skruttan och Liten till min mormor och kommer inte hem förän på söndag och jag och Smulan har en mamma-dotter helg vilket innebär att jag lägger allt som måste göras åt sidan och hon bestämmer vad vi ska göra. Idag har vi varit till biblioteket och lånat Mamma Mu-filmen för hundrade gången och sedan har vi varit på badhuset i fyra timmar vilket känns i min redan innan värkande kropp men det är värt det och se lyckan i hela hennes kropp när vi har såna här helger bara hon och jag. Känner att det vore så mycket lättare att hitta på såna här saker om man hade haft tre större barn eller mindreantal men nu är situationen som den är och då får man ta chanserna när de kommer och det känns helt underbart när man har haft såna här ensamma helger med dem för man ser en annan sid hos dem när man har dem ensam än när de är alla och faller in i syskonrollerna.

Jag har flera gånger tänkt när barnen åker iväg med mina föräldrar varför är det så lätt nu när det tidigare varit så jobbigt att säja hejdå när de ska åka iväg och bli borta några dagar men mer än en tanke har jag inte skänkt det. Igår blev dock tanken till en fundering för när jag bodde i helvetet grät jag vare sej de skulle vara borta en natt eller en vecka och det var verkligen ett avsked som om det var det sista. Nu sedan vi kom därifrån så visst är det jobbigt att vara utan dem men samtidigt så kan jag säja hejdå och känna att jag är glad för deras skull vilket jag aldrig kunde då. Jag gick och funderade ett bra tag på detta igår kväll men kom fram till att det var sitrutionen då som gjorde att jag var så känslig men den där "aha-känslan" kom aldrig med tanken.

Inatt drömde jag åter en mardröm och denna gången vaknade jag av att jag skrek och grät men jag minns inte själva drömmen men jag hade en känsla inom mej som jag var tvungen att tänkla för att känna igen. Det var känslan av tomhet och skräck som jag kände när jag var i helvetet och skulle säja hejdå till barnen. Jag visste inte vad jag skulle säja till dem för det kändes som om jag inte kunde lova dem att vi skulle ses när de kom tillbaka för jag visste inte om jag levde då eller om jag hade blivit dödad. Samtidigt tror jag att jag var avundsjuk på att de kom därifrån ett tag samtidigt som tyckte att de förtjänade det men jag visste hur jobbigt det var för mej när jag skulle tillbaka till helvetet så hur skulle det inte kännas för dem.

Jag lyckades somna om igen men den känslan har följt mej hela dagen och väckt mängder av minnen till liv. Hur han stod  där och sa hejdå till barnen när de skulle följa med mina föräldrar hem samtidigt som han sa med en neutral ton att det skulle bli skönt att vara barnfri för då kunde VI göra vad vi ville utan att tänka på dem! Inom mej så skrek frågan: Vad är det som du gör jämt när barnen är hemma då? Men jag vägade inte ställa den högt för jag visste att det inte passade sej och det skulle bara få konsekvenser. Jag vet att när barnen var borta var mitt helvete värre för jag hade ingen som kom och gav men en äkta kram och jag hade ett annat helvete för han gjorde precis vad han ville bara att när barnen var hemma så var kraven ännu högre på mej. Jag skulle städa hela huset så det var tipp-topp jag skulle tvätta och få undan allt det och jag skulle hinna med hundra saker till samtidigt som jag skulle vara trevlig om det kom folk och jag skulle orka titta med honom på film på nätterna och ha sex när han ville. Bestraffningarna de hann han med där emellan och det svider än när jag tänker på detta. Det enda sättet för mej att bevisa för honom att det var som det skulle igen efter bestraffningar det var att ha sex med honom vare sej man hade lust eller inte. Det värsta är att jag gjorde det ofta mot min vilja för annars hade jag fått stå ut med ännu fler bestraffningar för att jag inte hade sex och på det sättet visade jag honom att bråket fortfarande var igång och då kunde han fortsätta med bestraffningarna. Undra hur många timmar jag har tillbringat i duschen i försök att tvätta bort Äckelkänslan och avsmaken för mej själv. Det lyckades dock inte men varje gång så gjorde jag ett nytt försök.

Idag undrar jag hur jag överlevde denna tiden! Hur orkade jag ens gå upp ur sängen på morgonen? När Skruttan föddes fick jag diagnosen förlossningsdepression och då orkade jag knappt gå upp ur sängen på mornarna men jag gjorde det för hennes skull. Det ingen observerade var det att helvetet fanns innan hon föddes men var i mindre grad än vad det blev under graviditeten och sedan efter förlossningen. Han var avundsjuk så det var hemsk på sitt eget barn och det var synd om honom som inte fick någon uppmärksamhet av mej för jag höll ju bara på med henne, han fick inte ha mej i fred längre och jag vet inte allt jag fick höra. Trots att jag fick denna diagnos och medicineringen inte fungerade och jag fick träffa olika läkare så var det aldrig någon som ens frågade hur det var hemma. Jag kan reagera grymt ppå det idag. Jag tror inte att jag hade svarat som det var för jag visste vad priset för det var men jag kanske hade fått en tanke som jag senare hade vågat tänka rakt ut men varför skulle jag reagera när inte de jag larmade gjorde det? Jag har suttit och ljugit för barnmorskan om det förekom våld och hot hemma och jag har bett henne om ursäkt för det senare men hon förstod mej varför jag hade gjort det när jag förklarade och det var som jag sa till henne att hade han fått reda på att jag hade sagt något så hade jag inte levt. 

Mitt i alla mina funderingar och tankar finns ändå ljusglimtar och jag njuter av dem. Bara att se Smulan hoppa, skratta och plaska i vattnet och veta att för ett tag sedan vågade hon inte ens doppa tån bara för att Äcklet under helvetestiden försökt att dränka henne i poolen. Idag kom hon flera gånger med huvudet under vattnet och när hon kommer upp så bara skrattar hon. Det är såna gånger jag verkligen känner att jag har gjort rätt som lämnat honom och kämpar med allt från vårdnad, bearbetning och gud vet allt. Bara man lägger märke till ljusglimtarna så finns de även om de känns som om de är ljusår bort ibland. Mitt i allt så ger barnen mej ljusglimtarna som jag behöver för att orka ta ett steg till och kärleken till dem den har inga ord. En dag kanske vi kan njuta av friheten och den dagen kommer ljusglimtarna att vara fler och ljusare för då har många moln försvunnit!

PUSS från Häxansurtant   

Idag så började min terapi igen efter juluppehållet och det var med blandade känslor som jag gick dit. En sida av mej ville dit och att jag skulle må bättre efteråt men en annan sida sa att jag inte ville dit och att jag bara skulle blunda och glömma tiden. Det var min ansvars-sida som vann och jag gick dit och det är jag glad nu efteråt. Jag som har tyckt att jag inte har kommit så långt på terapin upptäckte att jag inte har gått så lång tid som jag upplever att det har varit och att jag har kommit en längre bit än vad jag tycker - jag har verkligen lagt en hel del pusselbitar och jag har kommit en bit i min bearbetning.

Idag fick jag en fråga av henne som egentligen var allmän men som ledde in mej på andra tankar än om frågan hade ställts till "Svensson". Vi pratade om vad jag tycker om terapin hittills och hur jag vill att det ska se ut i framtiden och det var här som tankarna kom. Jag känner att det är så många gånger som jag har tyckt att det är vad jag vill som styr men nu när jag tittar tillbaka så har jag valt det som fått minst med negativa konsekvenser. Jag har i vissa fall inte ens vetat vad som har varit min vilja. Och det är som min terapeut säjer att det jag ska lära mej är att hitta svaret inom mej och inte gå på vad jag tror att andra tycker att jag ska göra.

Nu ska vi även börja med konfrontation under min terapi tid. Just att höra henne sätter en hel del griller i mitt huvud och jag funderar på om jag är beredd att börja med det men samtidigt vet jag att jag är det. Hon har samlat ihop mej efter att ha varit traumatiserad och nu kanske jag kan bearbeta det som har hänt på ett annat sätt. Samtidigt så skrämmer det mej att jag ska börja tvivla på mej själv igen och det jag har upplevt och varit utsatt för. Jag fick höra i en av soc utredningar att jag inte hade uppfyllt mitt föräldraansvar när jag levde ihop med honom och jag förstår hur de tänker i detta men jag ser det på ett annat sätt för jag tycker att jag har uppfyllt det för jag stannade kvar för att skydda barnen men de ser det som att jag utsatte barnen för fara. Hur man än ser på samma sak så har den två sidor och det är bara att acceptera att människor ser olika på saker och ting men jag känner att jag tar åt mej mer av det negativa än det positiva och det är något som jag också ska jobba med,

Mitt i alla andra känslor och tankar så har jag försonats med att detta kommer att ta tid att bearbeta och att jag inte kommer att vakna imorgon och tänka på ett annat sätt eller känna på ett annat sätt utan att jag måste kämpa för att komma dit men jag har accepterat tanken att det får ta den tid som det tar. Jag ger terapin ytterligare en termin och sedan får jag känna vad jag känner men jag  vet innerst innen att jag behöver detta.

Nu under veckan får jag leta inom mej vad det är jag vill göra under min terapi och jag skulle vilja svara henne att jag önskar att hon kunde ge mej svar på hur jag ska tänka och göra i olika situationer som jag upplever som jobbiga men jag vet ju att det finns ingen mall för det och hon kan inte säja det. Jag vet att jag måste lära mej att tackla detta på mitt eget sätt och ingen annans.

Fick iallafall hjälp med värken idag av min läkare och nästa vecka är det dags för neurologen och jag känner att jag kommer en bit på vägen inom sjukvården för då har jag iallafall fått kontakt med en av dem jag ska inom det nya Landstinget. Känner dock lite frustration över detta att ännu en gång behöva genomgå undersökningar som redan är gjorda bara för att de är gjorda i ett annat Landsting. Samtidigt så ser jag att det är bra att de är noga och inte bara litar på det som någon annan har skrivit och att det blir fel när jag får behandling för jag har nog av diagnoser redan. Av medicinerna blir jag dock mer snurrig i huvudet än vad jag redan är men jag känner värken mindre så det är bara att snurra på.

Idag sa jag till min tterapeut att det som känns jobbigt med allt det som har hänt är att jag hela livet kommer att bli påmind om mitt liv med psykopaten och att det livet resulterade i skador för resten av mitt liv. Och då kom jag på svaret på detta helt själv att det är de gångerna som jag får tänka på det positiva som kom från den relationen - barnen som jag älskar över allt annat på jorden och gör allt jag bara kan för. Samtidigt så påminns jag om att jag känner mej snuvad på allt det som jag drömde om - att vara tillsammans och se barnen växa upp, att få barnbarn och att man är en familj tills man dör. Nu får jag tänka att jag har min familj iallafall tills jag dör bara att jag inte har en partner att dela det med men jag känner att jag är nöjd med situationen.

Idag var jag med mamma och handlade innan terapin och det är som jag sa till henne OM jag någonsin träffar någon och blir tillsammans med denna - vilket jag ser som en chans på miljardersmeiljadersmiljaders- så skulle han inte få det lätt. Först ska han vinna mitt förtroende och att jag kan lita på honom sen ska han vinna barnens men sedan när han är färdig med det då är det dags för släktmiddagen och där kommer det inte att bli lätt när tjocka släkten sitter där och granskar honom och ska se om han "förtjänar" att komma in i familjen. Det skulle man nästan kunna göra en koedi om för det skulle bli en konstig situation.

Nu behöver jag inte tänka i de banorna eftersom jag inte har några planer på att skaffa någon ny under den tid jag har kvar! Ensam är stark!

PUSS från en snurrig Häxansurtant