Många gånger kändes det och känns än idag när minnen kommer, man ser barnen må dåligt eller känslor kommer som jag inte kan förklara varför de kommer där och då att smärtan inom mej är outhärdlig ~ ändå vet jag att jag har överlevt den tidigare och kommer att göra det även denna gången! Ändå så startar den ett kaos inom mej som jag inte kan sätta ord på, jag kan inte bemästra den och jag vet inte vart jag ska ta vägen och det är de gångerna som jag undrar om jag är på väg framåt eller bakåt.........

När jag denna gången åter började mig terapi så var jag inte beredd att möta en psykolog som skulle se genom det som jag så skickligt byggt upp som ett skal runt mig. Vi skulle bara träffas för att "känna av varandra" och se om det fanns något som hon kunde hjälpa mig med och fastän jag insåg att jag kunde ha hjälp av detta för att det var just kaos inom mig så var jag nog inte beredd på att det skulle röra upp så mycket, att jag för en gångs skull inte skulle klara av att dölja de saker som jag inte vill ska synas/märkas. Plötsligt så känner jag bara att hon tittar på mig och säger: Känner du själv att du bär på massor av skuld? Hon hade lika gärna kunnat ge mig en käftsmäll för jag uttalade inte ordet skuld och jag visste inte att jag hade visat det ändå så ligger det som ett ok över mina axlar! Hon hade lokaliserat min ömmaste punkt vid första mötet och plötsligt kände jag att jag litade på henne för hon såg inte bara på mig och lyssnade inte bara på det jag sa utan såg så mycket längre samtidigt som det skrämde mig något fruktansvärt! Idag sitter jag och undrar vad det är för "käftsmäll" jag ska få när jag träffar henne imorgon och vi ska börja jobba med varför jag har fått tillbaka min panik som jag inte kan bemästra!

Jag brukar inte känna förtroende för människor och de jag gör det för kan jag räkna upp på min ena hand och jag vet att jag får fingrar över, och då menar jag detta förtroende som innebär att man visar vem man är, det riktiga jag! Skulle man fråga några personer som finns runt mig skulle man nog få väldigt skiftande svar om hur de ser på mig för jag visar inte mig. Jag går inte in för att lura människor men bränt barn skyr elden och jag är ett av dem och visar hellre det jag vill än blir bränd igen med att ge förtroenden! Bitter ~ nä, jag är bara rädd om mig själv på ett sätt som jag inte var förut och jag vet hur ont det gör men bitter vill jag inte kalla det! Jag väljer vilka som får mitt förtroende och det sker efter att man har förtjänat det och det är inte det lättaste ~ tyvärr!

Jag är chockad över mig själv att jag kan säga att jag känner ett förtroende för denna psykologen efter ett möte men när jag hör henne säga: Vi tar det här helt i din takt, du berättar det du vill när du vill och det är din takt som bestämmer! så känner jag att den respekten vet jag inte att jag möts av när det gäller någon som har "anlitats" för att hjälpa mig. Det brukar vara på deras villkor då och inte på mina och det gör att mitt förtroende känner att det finns en grund att växa på! Det är inte en färdig stark växt men det är en liten planta som om den sköts väl kommer att bli stark och den kommer att ge resultat och det känns rätt! Det känns inte som att jag är i samma underläge som jag brukar vara och som påminner om det som varit och som gör att jag ännu mer känner det som att jag går bakåt! Jag var på samma nivå ändå gör minnena, känslorna, tankarna och allt som finns där inne så förbannat ont men jag kan ta det i min takt och det är en tröst för det känns då som att jag inte kommer att förblöda!

Jag känner att jag just nu skulle behöva en kompass som berättade för mig vart jag är på väg inombords om det är framåt eller bakåt för just nu så känns det bara som kaos! Så ont som allt där inne gör nu det vet jag inte när det gjorde sist och ändå vill inget i mig minnas, inget vill komma fram så att det kan bearbetas och glömmas och en del av mig vill bara rusa framåt så att allt detta är förbi......................... Så frågan är fortfarande framåt eller bakåt ~ åt vilket håll går resan?