Jag vet att när jag får ett sår för att jag ramlar, slår mig eller skär mig så går det genom olika stadier innan det har läkt och ny hud har bildats! Det ska först blöda för att det ska kunna bli en skorpa som ska skydda själva såret och göra att det kan läka. Lossnar skorpan av någon anledning så tar det längre tid för såret att läka men den kan också lossna av den anledningen att det har bildats var för att det finns bakterier eller annat som inte ska vara i såret för att det inte kan läka så länge som det är kvar där inne. När såret väl är läkt och ny hud har kommit så är den huden mycket känsligare för allt än den huden som fanns där innan såret blev just för att den precis har bildats. Hur enkelt som helst att förstå och jag har sett det massor av gånger både hur det hur sår har läkts bra men även hur jag har fått använda tex Alsolsprit för att det blivit bakterier och var i det och därför så har det inte läkt. Vissa gånger går det så längt att läkemedel behövs för att bakterierna ska försvinna. När jag har dessa sår så känner jag aldrig frustration eller stress över att de inte läker och om det blir var i dem som behöver komma ut så förstår jag och tar hand om det men varför känner jag sån frustration och stress över att såren på insidan inte läker och att de rivs upp? Egentligen borde det vara lika självklart för mig att det är något som ligger där och behöver komma ut för att det ska kunna läkas och bli ett "fint nytt skinn" och jag ska kunna bli hel igen men så tänker jag inte förän jag ser samma sak hos någon annan! 

Idag blev det så tydligt när jag ser samma känslor som jag känner och samma tankar som jag tänker hos någon annan och den enda tanke som finns i mitt huvud är: "Men älskade, det tar tid och det måste få komma ut och att du vågar tänka det är en befrielse för att du tänker det gör att det kommer en bit ifrån dig. Att du sen vågar berätta det för någon gör att det blir konkret och du får det ytterligare en bit bort och du "tvättar" såren" När insikten slår mig vad jag har tänkt så inser jag vad den innebär och att det lika mycket gäller mig som den jag tänker den till och som jag vill mer än allt här i världen lyfta sorgen och smärtan från! 
Varför är det så svårt att inse att det tar tid för såren på insidan att läka och att det gör ont? Är det för att man inte ser dem och inte kan kontrollera dem eller vad är det som gör det? Smärtan som såren orsakar går inte att förklara i ord och vad det är som river upp dem igen det kan man inte heller förklara i ord för det vet man inte alltid själv för det kan vara allt från hjärnspöken, minnen till ett ord men man vet när det händer för det känns. När de senare hamnar i "sårskorpestadiet" så känns det som om man kommer till ett stadie där man kan andas igen men man glömmer aldrig smärtan! En klok person sa till mig strax efter att jag hade kommit ifrån Helvetet att det tar minst lika lång tid att bygga upp det som brytits ner som det tog att bryta ner det och kanske är det så det är även om jag inte ville tro det då och kanske är det även så lång tid det tar för såren att läkas helt med! Jag hoppas och tror att de kommer att läkas helt för det gör för ont att ha dem "blödande" hela livet och det tar för mycket energi.

Samtidigt är jag på ett konstigt sätt tacksam att jag har dem mitt i kaoset just nu för jag kan finnas för dem som betyder något för mig och jag kan förstå deras smärta,vad de går igenom och jag förstår det ingen annan förstår och jag är tacksam att jag kan finnas där och stötta precis som förståelsen för mig och min smärta finns där! Utan den vet jag inte hur jag skulle klara av att ha detta! Jag har många gånger tyckt att uttrycket "allt har en mening" är så ironiskt och har tänkt att den som hittade på det kan inte ha haft en enda motgång men jag tror mer och mer på det att det är så. Det finns mycket som jag önskar att jag hade sluppit gå igenom och de som jag älskar önskar jag hade sluppit gå igenom det som de gjort men när det är som det är nu och vi har upplevt det vi har så finns vi ändå för varandra med förståelse, kärlek och känslan att där andra har svikit finns någon som visar att inte alla är så. Just nu känner jag att det finns ett "plåster" som hjälper mina sår att läkas och det är den förståelse jag har hos dem som finns i mitt hjärta och speciellt en som alltid förstår hur jag känner och möter det med den ärlighet som jag behöver och som jag vet aldrig kommer att svika även om jag trodde att jag aldrig mer i mitt liv skulle våga lita så på en person. Så hur konstigt det än låter så är jag tacksam här och nu och med de sår jag och de jag älskar har att jag har den erfarenhet jag har för tillsammans tror jag att vi kan läka såren och bli hela. Det är kanske så att om man någon gång känt en djup smärta som inte kan förklaras med ord och där man kände att man revs sönder på insidan och försvann som person så kan man förstå andras djupa smärta även om man inte upplevt den och då är jag tacksam över att jag kan hjälpa någon som jag älskar! 

TACK livet att du aldrig slutar att lära mig saker och se saker ur nya vinklar! 

  CRAMAR