Ibland kan jag känna mej så ensam fastän jag idag har mer människor runt mej än vad jag tidigare har haft och fler som jag har kontakt med. Det är en konstig ensamhet som inte kan förklaras med ord och den känns hela tiden. Jag kan sitta mitt bland andra människor men denna känsla finns inom mej och är inget som jag vet varför den infinner sej. Den bara finns där hela tiden och det känns som en tomhet, som en bit inom mej har försvunnit.Jag känner mej som en "sökare" som inte riktigt vet vad den söker efter och troligen kommer jag inte att veta det förän jag har hittat det och fyllt upp tomrummet och fått ett inre lugn.

När jag känner så här så känner jag att jag lätt tar åt mej av det andra säjer. Jag känner att jag inte orkar med mej själv och jag försöker att finnas och stötta dem som jag har kär men jag hittar inte de rätta orden och jag har inte lugnet så det känns som om det bara blir fel. Om någon säjer något som jag annars skulle kunna ta åt mej och känna att det kanske stämde till viss del så blir det nu istället taggarna utåt, mitt gamla tänk att allt är mitt fel kommer tillbaka och jag känner att jag inte kan ta åt mej av saker. Jag hamnar åter i mitt beteende som jag hade när jag levde i Helvetet och jag tynger ner mej själv med förebråelser och lägger skulden på mej själv som jag är så van med.

Troligen spelar det även in att det snart är midsommar för den påminner mej så mycket om den sista sommaren i Helvetet när jag tog med mej barnen när Det jobbade och flydde till mina föräldrar. Jag kände att jag inte kunde andas hemma utan var tvungen att komma därifrån vad priset än för det skulle bli.Jag hade inte näsan över vattenytan en endaste gång under den tiden och jag var tvungen att hitta en fristad - en konstgjord andning för att orka fortsätta att kämpa. När jag kom hem till mina föräldrar brast allt jag bara grät och grät och det är första gången under alla åren som jag berättat det närmaste sanningen jag vågade om hur mitt liv egentligen var. Jag kan fortfarande se deras ansikten framför mej hur chockade de var. När jag skulle åka tillbaka till Helvetet så fanns en klump i magen som egentligen inte skulle få plats och det har aldrig känts som om vägen varit så kort tidigare. Tanken som fanns i mitt huvud var att jag kommer inte att överleva detta! Under resan så frågade mamma mej flera gånger om jag ville att hon skulle följa med hela vägen och stolt som jag var sa jag nej. Jag ville inte visa mer av Helvetet än jag redan hade berättat för jag visste att jag inte skulle överleva om det kom fram att jag hade avslöjat en del av hemligheten. Jag kan inte låta bli att undra vem det egentligen var som jag ljög för mest under dessa år, fast innerst inne vet jag svaret och det är att jag ljög mest för mej själv och den jag sårade mest var mej själv för jag svek mej själv och jag svek barnen. 

Dagarna som kom efter att vi hade kommit hem var vidriga! Inte ett ord uttalades hemma och inte en blick fick jag. Jag var en förädare som hade svikit min plikt som den perfekta sambon och mamman genom att bara ha stuckit därifrån. När det kom ett ord så var det något nedvärderande som tryckte ner mej i skorna på en gång. Hade jag inte haft mitt jobb så vet jag inte hur länge jag hade orkat och egentigen var det ett under att jag klarade av att jobba eftersom han inte tillät att jag sov eller vilade. När jag kom hem efter att ha jobbat natt var barnen mitt ansvar och allt som hörde till. 

"Årsdagen" för misshandeln faller oxå under sommaren och det är säkert allt det som gör sej påmint genom känslan av ensamhet och att det fattas något inombords tillsammans med allt annat som händer runt mej. Bara att se barnen när sommaren kommer är så jobbigt för det kommer funderingar om pappa kommer och tar dem, om han är utanför när vi kommer ut och allt känns som om det rins upp igen. Den årstid som alla andra längtar efter för att det är höjdpunkten på året längtar vi med efter men när vi kommer dit så är det så många sår som rivs upp. Jag vill fylla sommaren med många bra minnen för oss alla fyra men det känns som om den fortfarande är så laddad och som om den påverar oss mer än vad vi vill. Jag tänker inte i dessa barnor medvetet utan det ligger så omedvetet men det påverkar dessto mer. Det känns som om det är så många ärr som rivs upp under denna tid och åter börjar blöda. Känns som om alla minnen blir så starka. Det finns blommor och lukter med sommaren som jag fortfarande inte klara av för de river upp ännu mer sår än vad som redan finns.

Jag önskar att jag kunde fylla denna sommar med mängder av bra och lyckliga minnen så att när vi kommer till nästa sommar kan vi njuta på ett sätt som vi tidigare inte har kunnat. Jag hoppas att det kommer att bli så och jag hoppas att när jag kommer till nästa sommar kommer det att vara ett avslut när det gäller rättegången och vårdnaden. Jag trodde att rättegången skulle ha varit avklarad till denna sommar men det är den inte och därför får jag hoppas att det är ett avslutat kapitel nästa sommar och att jag har många glada minnen från denna sommar när jag möter den om ett år!

Puss    till dej från mej