Idag var åter en sån här dag när en helt vardaglig sak som jag gjort mängder av gånger får mej att reagera över hur mycket mitt förflutna påverkar mej som jag inte tänker på eller är medveten om förän jag befinner mej i den situationen. Idag hade jag ett besök hos barnmorskan och eftersom jag inte längre bor kvar i samma landsting så blev det ytterligare en ny kontakt som jag fick ta. Jag kom till henne och hon var jättesnäll och go även om ingen kommer att kunna mäta sej med henne jag hade tidigare.

Det kom fram mer och mer under detta att hon ställde dessa allmänna frågor som de frågar alla som kommer dit hur mitt "tidigare" liv hade sett ut. Bara att svara på frågan om jag är frisk annars är ju ett helt mysterium att svara på för hur ska man säja Ja jag var det tidigare men nu har jag och dra hela listan eller? Jag valde att vara ärlig även dennna gången och drog min lista. Vi pratade om massor mellan himmel och jord och hon frågade om allt det som hade hänt på ett bra sätt. Jag kände att hon frågade för att lära sej inte för att hon var nyfiken. Jag svarade så gott jag kunde och det var som att jag för första gången insåg hur sjukt mitt förflutna var - och att det inte var mej det berodde på att det var så. Tänk att en sån vadagshändelse kan få en att inse så mycket!

Allt kändes som om det flöt på tills vi kom till detta att prata om cellproverna. Som tur var det inte dags för dem idag och inte på länge än men just detta som hon frågade: Tror du at du klarar av att sita i en gnsol och bli undersökt. Kände att lufen bara gick ur mej för jag kan inte svara på det. Kan intevetahur jag kommer att känna det den dagen för i den stolen är man både utelämnad och man sitter fast. Jag kände att jag fick panik bara att tänka på det men hon lugnade mej med att säja att den dagen som den kallelsen kom skulle jag kontakta dem för att få en egen och extra lång tid där man kunde ta det lugnt och ge mej den tiden som jag troligen kommer att behöva.

När jag klev utanför dörren var det som att en hink med kallvatten kom över mej. Kände att tankarna och känslorna började komma över det som jag hade berättat och de känslor som det hade tgit fram. Kände att jag blev alldeles tm inom mej och det kändes som om det bara ekade. Sen kom funderingen: Varför ställde hon frågan för jag berättade inte för henne om den störst hemligheten om de sexuella övergrpen som jag var utsatt för under alla dessa år. Jag vet inte varför men det kanske syntes på mej under vissa delar i det som vi pratade om eller så var det bara en känsla som hon fick.

Kände att hon läste mej för bra när vi pratade för hon frågade saker som jag inte sa men som hon ändå läste av mej. Kände mej som en öppen bok och jag tycker inte om den känslan. Jag vill berätta det jag vill och jag vill berätta vad jag tycker att den personen behöver veta för att kunna hjälpa mej. Kanske är det just dessa vardagssituaioner som jag behöver när jag verkligen ser hur mycket allt det som har vari påverkar mej och hurjag påveras av min bakgrund. Jg har många ankar och funderingar över saker ch ting men nu inser jag att man vet inte hur man reagerar förän man är där och man vet inte heller vad det är som får en att reagera förän man ställs mot just den saken

Kaske är det vardagen som får mej att inse nya saker och lära mej att jag är starkare än vad jag tror och jag klarar och kan mer än jag tidigare trodde. Att något så bekant kunde väcka så många känslor och tankar det trodde jag inte men nu vet jag!

PUSS   från mej till dej