Blir så irriterad för det känns som om det är så lite som får mej att bli så arg, ledsen eller irriterad och jag tycker inte om när det är så. Jag tycker inte om att känna det för att jag känner mej så sårbar och det är det sista som jag behöver just nu. Känns som att det bara behövs en kommentar eller ett ord som enligt mej är fel så kommer tårarna. Varför? Jag vet inte för nu kan jag inte skylla på att jag är gravid iallafall och hormonerna som följer med den.

Inatt kändes det som en "vanlig" natt när jag la mej men på en gång som huvudet landade på kudden så kom tårarna och jag vet inte vad det var som utlöste detta vatefall av tårar - och det fanns inget slut. Jag känner ibland att jag vet inte hur jag ska orka ta nästa steg, hur jag ska orka att ens räta på mej och det skrämmer mej något helt enormt för om intejag finns där vem tar då över? Jag måste orka och jag måste klara det och det ger mej en sån press.

Samtidigt känner jag att jag sätter högre kav på mej själv än vad jag sätter på andra. Jag ska klara det och gärna samtidigt som jag gör det och samtidigt så ska hundra andra saker lösa sej. Jag ska vara glad samtidigt som det känns som ett öppet sår på insidan och jag tillåter mej mer idag att visa vad jag känner inom mej än jag tidigare har gjort men samtidigt kanske det är dags för mej att acceptera att jag inte är mer än människa! Varför ställer jag högre krav på mej själv än jag gör på alla andra?

Jag vet att vissa saker av det somhar hänt är ett "pris" som jag har fått betala för att kunna bli fri och för att överleva men ibland så känns det bara så orättvist för det är ett så högt pris jag har fått betala- jag har fått betala med min helt fungerande kropp som fungerade att jobba och agera på ett helt annat sätt än vad jag kan idag. Jag har fått betala med min psykiska hälsa och även barnen har fått betala ett högt pris men ännu är det inte klart om de ska få leva i trygghet eller om de ska behöva återvända.

Jag har kämpat under snart x år och egentligen är det kanske inte konstigt att jag reagerar som jag gör för jag skulle inte tycka det om det var någon i min närhet men när det gäller mej själv så kan jag inte se det. Jag har klarat av min berg-och-dalbana hittills och troligen kommer jag att göra det även denna gången för att jag måste och jag har redan betalat det mesta av priset för att få ett liv. Kanske vore det lättare om jag bara tillät mej själv att vara människa med fel och brister och döma mej själv efter den mallen som jag använder till den som jag använder till människor runt mej istället för att ta fram superhjältemallen när det gäller mej.

Kanske ger det mej en styrka att acceptera mina svagheter och mina begränsningar och att älska mej själv trots allt!

Puss  till dej från lilla mej