Härom dagen så pratade jag med min älskade sis och det finns en tanke som surrar runt i mitt huvud sedan jag pratade med henne. Vi kom in på detta med straff efter kvinnomisshande och just detta att förrövaren kan anse att han har avtjänat sitt straff och även ska bli förlåten av "offret" och jag kan inte låta bli att reagera med hela min kropp på detta med straff och rättvisa för jag tycker att det är något som är så fel.

Min förra rättegång blev uppskjuten för att vi skulle få med skadorna som framkommit under resan och att det innebar längre straff och en grövre brottsrubricering. Hade han blivit dömd då hade han fått 3-4 månaders fängelse och sedan hade han varit fri. Han hade avtjänat sitt straff!!!! Och då kan jag inte låta bli att fundera: Tänker man på dem som är offer? Tänker man på vad de får utstå och leva med efter det som hänt?

Jag har flera fysiska skador som kommer att följa mej i resten av mitt liv och de gör så att jag aldrig kommer att kunna ta ett vanligt jobb utan ha ett jobb som är anpassat efter mej och min problematik. Bedömningen idag är att jag inte kommer att återvända under de närmaste åren över huvudtaget. De påverkar mej i min vardag. Jag hör bara 48% på mitt högra öra efter det han gjort, jag ser sämre med mitt öga efter händelsen, jag har värk och jag kan inte göra saker som jag tidigare tog förgivet. Jag har fått hjärnskador som påverkar mej och min vardag varje dag.

Jag har psykiska skador med. Jag har svårt att lita på andra människor, jag är hela tiden på min vakt, jag kan inte ha människor bakom min rygg, jag känner mej hela tiden otrygg och har alltid en reservplan - listan kan göras enorm men jag stannar där!

Mina barn såg när jag blev misshandlad och de har även varit utsatta för övergrepp som lämnat spår och som gjort att de går på terapi för at bearbeta det som de varit med om. De visar olika avvikande beteenden i vardagen för de flesta barnen tittar extra när det kommer en motorcykel för mina barn är det en skräck för de är livrädda att det är han som kommer och ska hämta dem.

Vi påverkas alla av detförfutna i våran vardag trots att vi gör allt för att vi ska komma vidare och påverkas mindre och mindre av det men det finns där som minnen hur mycket vi än försöker glömma. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna lita så mycket på en person igen att jag kan ge mej in i ett förhållande - men det får framtiden påvisa.

Jag känner att jag skulle kunna skriva en hel roman om detta men jag ska låta bli. Jag känner bara att jag blir så frustrerad över lagen och straffen. Varför är det offret som ska behöva gömma sej och ändra hela sit liv medans förövaren lever som vanligt. Om det inte är en psykopat som jag levde tillsammans med så kanske de kännerskuld över det som de har gjort

Jag ser att Det har förstört mycket av vårat liv - det som man förväntar sej att ett "vanligt" liv ska innehålla men det ser inte lagen till. Är det rätt att straffet ska vara så kort när man gör sej skyldig till att förstöra, kränka och nedvärdera personer som man lever tillsammans med? Är det rätt att man ska få göra så här och att man ändå får fortsätta leva sitt liv? Är det verkligen så här samhället ska se ut att man ser så "lätt" på att personer kan förstöra sina barns framtid och förtroende?

Jag tycker inte det men tydligen så är det så samhället ser ut! Jag tycker att man skulle visa människorna som lee här att de är värda mer än detta för vad är egentligen ett människorvärde när man ser till lagen och de straff de dela ut?!?

Puss   från lilla mej till dej