Inatt var åter en sån där natt när drömmarna kommer som jag inte vill ska vara där, jag vill inte drömma mardrömmar och jag tycker inte om när de förföljer mej på dagen men det gör denna och känslan sitter kva men det positiva är att den ger mej kraft att kom vidare och att kämpa på ytterligare!

Jag drömde att jag hade dött och jag svävade ovanför barnen och var med dem och beskyddade dem men jag hade en farhåg och det var att nu när inte jag fanns så skulle de vara tvugna att återvända till Helvetet och de blev så. Jag kände all förtvivlan som man kan och jag försökte skrika att de inte kunde göra så mot dem för att det skulle inte gå bra men ingen kunde höra mej för jag fanns ju inte. Jag fick se deras resa dit och deras uppgivna miner och den skräck dekände för att behöva återvända. Smulan och Skruttan satt och sa till varandra hela tiden att de skulle dö - de skulle bli slagn och bara att se deras miner när de sa detta gjorde att mit hjärta fick nya sår. Bara att behöva se hur avstängda de var ännu en gång fick blodet att frysa till is i ådrorna på mej och tårarna rann när jag satt och tittade ner på dem. Liten förstod inte vad det var frågan om för minnena fanns inte.

I fortsättningen av drömmen var det som olika filmklipp. Hur han kastade maten på golvet för att barnen hade spillt och sa att om de betedde sej som grisar vid bordet kunde de äta från golvet som grisar gör, hur de blev slagna för att de inte gjorde rätt, hur de fick höra elaka kommentarer om hur fula och odugliga de var och hur de till slut flydda till skogen för att slippa allt detta. Allt jag ville göra var att sträcka ner min hand till dem och rädda dem men jag kunde inte för jag fanns inte. Jag hade sån panik och jag gjorde allt för att jag skulle nå ner till dem. Jag ände mej så maktlös och jag kände att jag mådde så dåligt över det. 

Jag vaknade med tårarna rinnande ner på kinden med panik inom mej och jag insåg att detta som jag hade sett i drömmen det var det som hände medans vi bodde där. Jag kunde se framför mej hur det skulle bli om det blir ett umgänge för då finns inte jag där och kan skydda dem eller trösta dem - det kommer att vara som i drömmen att jag inte kan nå dem. Jag kan se dem sitta där rädda och ha panik över att man inte vet vad som händer om man säjer något eller om man gör fel sak och jag känner mej så maktlös. Makten att bestämma över barnen ligger i andra människors händer och jag kan bara kämpa och stå på mej för att kunna rädda barnen. Jag kan bara bygga upp deras förtroende på att de är duktiga och fina och att de klarar mer än de tror. Jag kan berätta och visa dem att mamma älskar dem men jag kan inte lugna dem eller mej när det är frågan om ett umgänge för det är inte jag som beslutar.

Innan jag hamnade i denna situation så var jag övertygad om att det fanns et barnperspektiv i samhället. Att det var barnen som hade rätt till föräldrar och inte tvärt om, att det var det som man såg till när man avgjorde i vårdnadstvister. Nu vet jag att det inte är så för trots allt ont och alla övergrepp som han har gjort mot barnen så finns det en chans att han ska få ett umgänge med barnen och då vet jag inte om jag får tillbaka dem levande. Om de kommer tillbaka så kommer det inte att vara samma barn som åkte för de kommer att vara kränkta och tillbaka på ruta ett. Och så här har det varit i X antal år att vårdnadstvisten och rättegångar aldrig blir klar.  

Allt jag kan göra är att be att barnen slipper återvända och fortsätta att kämpa och det kommer jag att göra tills jag stupar. Jag vill inte skicka barnen tillbaka till det helvete som jag själv aldrig skulle åervända till hur mycket jag än fick för att göra det. Jag ska kämpa och jag hoppas att rättvisan segrar och att mina barn kan få den trygghet de förtjänar. Mardrömmen var jobbig men den gav mej en kick att fortsätta att kämpa för så som jag kände när jag drömde kommer det att kännas hundra gånger värre om det blir ett umgänge! Jag får hoppas att det bara var en mardröm som kom om natten och att det inte blir en verklig mardröm!

Puss   från T