Härom dagen fick jag en fårga av en person som jag träffade på: Varför har man en blogg om man lever som du med skyddade personuppgifter, är "hemlig" och har varit med om det?

Det jag kände var varför skulle jag inte kunna ha det och det blev en diskussion om detta och det har fastnat i min hjärna dessa funderingar. Det är så mycket som jag får avstår i mitt "hemliga" liv redan att jag känner att det jag har en möjlighet att få det tänker jag oxå ta. Idag kan jag se möjligheterna istället för att se motgångarna bara för de finns verkligen men de kommer tids nog iallafall så jag blir inte lyckligare bara för att jag tar ut dem i förväg.

Jag tror också att det kan vara så att när man kommer till min blogg så blir det jobbigt - man måste ta ställning till det jag skriver om och det som vi har upplevt och det känns som om samhället och de som lever i det inte vill veta att detta finns i vårat perfekta samhälle men jag tror att det är vanligare än vad man tror. När jag bodde på skyddade boendet så brevväxlade jag med några personer som jag fick kontakt med på helt andra ställen än för utsatta kvinnor och det visade sej när jag berättade min "historia" att mer än hälften av dem hade själva varit utsatta för detta och då¨kan jag inte låta bli att reagera för jag trodde inte att samhället såg ut så. När jag levde i helvetet så trodde jag att jag var den enda människan i hela universum som levde så. Nu har jag lärt mej att det tyvärr inte är så och att det är så att ingen vågar prata om det och därför väcker det kanske känslor som inte man vill ska finnas när det dyker upp i en blogg. Jag står för det jag skriver och jag lämnar inte ut någon mer än mej själv och delar av barnen så varför skulle jag inte kunna ha den?

Jag har från dag ett sagt att den dagen som denna resa är klar så ska jag gå ut med hur samhället ser ut och hur man blir bemött när man inte faller innanfr de ramar som är uppsatt för att man ska tillhöra "Svensson" och jag kommer att göra det bara tillfället dyker upp och jag känner mej redo för det kommer inte heller att bli en dans på rosor men jag har samma resonemang där som med denna  blogg att kan det göra att någon slipper hamna i ett nytt helvete efter det gamla så är det värt det. Jag vågar se och jag vågar ta ställning och jag känner att det finns så många som stöttar mej men alla har tyvärr inte det när de lyckas fly och dem skänker jag en extra tanke till   

Ibland kan jag inte förstå att det är så svårt att ta ställning för människor! Är det för att det är så jobbigt att se att det finns och att man inte vill se? Eller är det verkligen så idag att samhället är uppbyggt på att man bara ska bry sej om sej själv och skita i andra? Jag hoppas att det inte är så men det känns som om det kan stämma.

När det kom fram vad som hade hänt mej (jag valde att min mamma skulle kontakta vissa som stod mej nära) så var det olika reaktioner som kom fram. Alla var tacksam att de fick reda på vad som egentligen hade hänt eftersom många hade lagt märke till att det både hade varit polis och ambulans med blåljus ute hos oss och sedan kom vare sej jag eller barnen tillbaka och ingen såg oss mer. Vissa personer kan jag känna en sorg över att jag inte fick säja hejdå till men vissa vet jag att de har svalt hans version helt och hållet bara för att det är den lättaste versionen - då behöver man inte ta ställning och man behöver inte heller se att det händer där man bor. Vissa tror tydligen att jag och barnen är döda för att de inte såg oss mer men det stämmer inte vi är bara "hemliga"   .

Jag som person är en sådan som säjer vad jag tycker och tänker och är inte rädd för att sticka ut hakan för det jag står för. Känner att det inte är så vanligt när man ser på samhället men kanske är det dags att fler människor måste våga se och ta ställning. Det finns människor som känner att det stället som de känner sej mest rädd och otrygg är deras egna hem, som hela tiden vet att de kanske inte lever efter att deras partner har kommit hem eller när nästa slag/ kränkning kommer för jag har själv varit där. Jag vet inte hur många gånger jag undrade om jag skulle överleva den dagen, om jag skulle få se mina barn bli stora och om jag skulle orka. Jag gjorde det och är ett bevis på det idag, jag har fått stöttning och jag är på väg att få upprättelse så varför skulle jag inte kunna visa det genom denna blogg?

Inte vet jag men jag kommer att fortsätta för kan jag hjälpa en person så är det värt det och jag bearbetar - så ni slipper mej inte än iallafall!

PUSS   från T