Bilden lånad från Google

Ibland känns det som om vi föräldrar är på jakt efter att vara den perfekta föräldern. Vi ska hinna med allt, vara med överallt, barnen ska ha hela, rena och nyinköpta kläder från den dyraste affären och vi ska komma med en karriär och ett tjockt CV! Jag käper inte detta - det finns bara tecknade superhjältar och det tog ett tag för mej att inse att jag inte kunde rädda hela världen samtidigt som jag byggde upp en fungerande vardag för mej och mina barn. Jag känner att så länge barnen mår bra så är jag en bra förälder.

Jag tror att den dagen som man tycker att man är den perfekta människan och färädern då är man illa ute. Jag har levt tillsammans med en som inte hade några fel eller brister utan att allt var någon annans fel. Om han gjorde illa sej ja då var det jag som hade flyttat på den tunga soffan som hade stått på samma plats under alla åren. Gick något sönder,även om det var han som tappade glasvasen i golvet, ja då hade barnen varit där och petat på den eller så hade inte tillverkaren gjort rätt. Jag hatar detta beteende och jag tycker att jag ser det hos för många människor.

Jag är den första att erkänna att jag inte är perfekt. Jag har fel och jag har brister både som person och ensam mamma men jag lär mej av misstagen. Jag skriker inte eller hotar mina barn för det gör jag inte mot andra människor heller men jag tycker för ofta att man ser detta. Jag försöker att förklara för mina barn varför de inte ska göra på ett sätt och vad konsekvensen blir. Jag säjer inte att det är rätt men jag hatar denna uppfostran som innehåller hot, "om du gör så kommer jag att göra något jag ångra" om du inte gör det så kommer du inte att få det". Jag undrar om dessa föräldrar använder detta mot sina vänner också eller om det bara är mot sina barn som är svagare än de själv och som de anser att de står över.

Jag har fått nog av hot både mot mej och mina barn och jag vet vad det kan leda till. Jag hade barn som inte ens vägade säja att de var hungriga, törstiga, trötta. ledsna eller glada och det är det som blir effekten av hot i uppfostran. Många tänker säkert att de bara använder det någon gång ibland men jag tror att det inte är så i barnens värld. Mina väntade i flera månader att dessa hot och bestraffningar skulle komma igen.

Det finns inte perfekta människor eller föräldrar men kanske skulle vissa behöva tänka till om de själva skulle bli behandlade som de behandlar sina barn. En dag är det barnen som växer upp och får barn - vill man då att de ska ha med sej detta som uppfostringserfarenhet till sina barn.

PUSS från Häxansurtant    

Lånad från Google

Jag tror att det finns en mening med allt som händer och att det finns en mening att en människa kommer in i ens liv precis när den gör det! Och jag har sett att det finns änglar även om de inte har vingar!

För några dagar sedan fick jag kontakt med en helt underbar person. När det kom ett mejl så var det precis som att det som stod i mejlet var mitt liv. Första tanken var att vi hade levt med samma man. Jag inser, och det srkämmer mej att det finns så många fler än jag som lever eller har har levt ett sånt här liv som jag har gjort och jag vill bara skrika - jag vill skrika till dem som bestämmer och de som utreder att hjälp dem! Varför ska man som utsatt behöva kämpa så mycket för att man ska få hjälp! Alla människors lika värde och att man inte ska utsättas för vare sej fysisk eller psykisk misshandel är en rättighet men det är inte så i verkligheten. Det gör mej frustrerad,

Bara att läsa det som denna person skriver ger mej en sån styrka. Jag ska klara detta och jag ser att andra har klarat det så varför skulle inte jag göra det? Tyvärr kommer hjärnspökena och hans ord att jag inte är någon utan honom och att jag inte klarar mej utan honom! Jag har lyckats trycka undan dessa förr och se jag har klarat mej - jag har byggt upp ett nytt liv för mej och barnen från grunden och vart var han? Ingenstans för allt som han gjorde var att försvåra allt detta för mej. Han vill ha barnen! Varför - jo för att han vet att det är hans sätt att komma åt och såra mej för de är de som jag håller kärast och månar mest om och han har aldrig haft ett intresse för dem. Så ser sanningen ut och nu vågar jag erkänna det för mej själv.

En sak som berörde mej i mejlen var orden att jag ber om ursäkt, och det får mej att inse att jag gör det. Jag är så van att stå i den ställningen att jag ber om ursäkt för att jag säjer något, för att jag ens finns, för att jag har en åsikt och allt annat. Jag har tom bett om ursäkt för att jag var sjuk och inte orkade komma upp ur sängen och han fick ta Skruttan den dagen. Hur sjukt är inte det när man ser tillbaka - han är barnens biologiska ursprung (jag anser inte att han är en "pappa" och varje gång jag skrivit det tidigare så känns det fel nu har jag fått en benämning som passar mej bättre). Han har stått och förklarat för vänner att det inte passade så bra precis då för att han var barnvakt till sina barn och jag har bett om ursäkt för det att han var tvungen att passa dem. Det är dock vikitgt för den fina fasaden att han får dem så därför fortsätter man att yrka på att man har barnen men intresset lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag vill inte ha det intresset för jag vill inte ha honom i mitt och barnens liv men om jag förlorar så vore det en annan känsla om jag visste att det fanns ett äkta intresse att barnen skulle ha det bra!

Varför ber jag om ursäkt än idag för att jag finns, för att jag stör, för att jag är jobbig trots att det är ett erbjudande från den andra personen? Det är svårt att lära gamla hundar att sitta! Och jag har varit som en hund när jag levde tillsammans med honom. Var jag lydig blev jag belönad genom att jag slapp bestraffning och även nån gång en blomma i början som extra belöning, löd jag inte så blev jag bestraffad för att jag skulle lära mej till nästa gång. Och vart la jag skulden? Jo hos mej själv och det ledde till att jag bad om ursäkt. Jag blir så arg på mej själv för att jag gör så här omedvetet när jag vet att ingen bestraffar mej idag. Jag ska tänka på detta och sluta be om ursäkt för att jag råkar stå före någon i kön som kanske har något viktigare än mej att göra efteråt, eller för att jag tog den sista mjölken på affären när någon annan kanske behövde den bättre.

Jag ska vara stolt istället att jag har en plats på jorden och att jag har rätt att uppta den. Jag ska sluta att be om ursäkt för att jag finns när någon underbar ängel vill hjälpa och stötta mej. Istället ska jag lära mej att säja tack och ta hjälpen. Det kommer säkert att ta tid men har "änglarna" lärt sej det så kan jag med!

Tack för att ni finns mina änglar - även om ni inte har vingar och att ni finns där för mej! Jag kommer att finnas där för er den dagen som ni behöver det - fastän jag inte har vingar!

Puss från Häxansurtant