Bilden är lånad från Google

Panik är namnet på den objudna och ovälkomna gästen som hälsar på oss här hemma just nu. Allt började natten när jag och Smulan fick magsjuka och jag vaknade helt genomsur av svett. Det tog en evighet innan jag visste vart jag var - att jag var i min säng i mitt sovrum och att jag var trygg. Det dröjde bara några sekunder innan min hjärna berättade om drömmen som hade fått mej att vakna och med det kom känslan tillbaka. Jag fick panik, skräck och jag kände hur hjärtat slog den gången när jag och T stötte på Äcklet när jag bodde på skyddade boendet. Det är så skrämmande av att kroppen kan minnas dessa känslor som det var igår. Jag kunde inte somna om för paniken och skräcken var för stor. Sen kom magsjukan och jag kan inte säja att den heller var en välkommen gäst.

På morgonen var det bara att ringa till mina Paranteser som slängde sej i bilen och kom och hämtade de två barnen som var friska. Ocg i såna stunder blir jag så arg för vad skulle jag göra om jag inte hade dem så att de kunde komma? Detta har diskuterats med soc flera gånger och svaret har varit att det tar vi den dagen det behövs men nu behövdes det på en söndag - vem ringer man då? Jo Paranteserna och känner sej i behovsställning ännu en gång. Jag vet att de gårna har sina barnbarn men jag vill inte att de ska vara en lösning utan vara just det som de är en mormor och en morfar som ska hitta på roliga saker med sina barnbarn när de vill och kan inte vara en lösning. 

Paniken har funnits i dessa dagar men jag har kunnat hantera den utan att få riktigt panik - den bara finns där och jag hatar det. Jag rycker till för minsta lilla för tyvärr kommer rädslan med som en liten extragäst som inte heller har fått inbjudan. Jag ser något i fönstret och på en gång är jag på helspänn - trots att det visar sej efter lite detektivjobb att det är min spegelbild jag såg så finns känslan kvar. Ljud av vattendroppar eller andra ljud som inte finns där jämt får också igång allt detta och jag HATAR det! Jag vill inte ha dessa förbannade gäster här. Jag vill ha mitt liv som det en gång var!!!!!

Sen lovade jag Smulan att hon skulle få sova i min säng inatt när det var sista natten som det bara är hon och jag. Hon somnade och sov jättegott tills jag bara hör ett panik-tjut efter mamma. När jag kommer in till henne har hon bara total panik och jag kan inte lugna henne. När det äntligen går visar det sej att hon har hört ett ljud utanför som väckt henne och att när hon vaknade såg att någon var i rummet som inte var jag. Denna någon var min badrock och den brukar inte hänga där.

Såna här gånger känner jag bara att det är så fel att en enda idiot har kunnat göra så här mot oss och att vi ska behöva känna så här. Det skrämmer mej att det kan finnas så starka kroppsminnen så man kan känna det precis som att man är där efter så läng tid.

Nu ska jag ta med mej Smulan och krypa ner i sängen igen så att hon orkar med en dagisdag imorgon efter att ha haft en dag ledig!

PUSS från en Häxansurtant med panik