Igår hände det som jag bara avskyr och inte klarar av - Liten fick magsjuka. Jag har jobbat inom sjukvården och jag klarar av allt bara jag slipper höra, känna lukten av och torka när någon har spytt. Nu när jag är ensam med tre barn så är jag så illa tvungen men tårarna rinner och jag ulkar hela tiden som jag gör det och det är i den stunden som jag skulle kunna sätta ut en kontaktannons - just bara för att slippa detta. Kan bara inte med det och dirket efter så lider jag av hyperkondri på många planer. Genast får jag ont i magen, mår illa och känner att jag kommer att få det.

Skyndar mej ut till skåpet för att en läkare sa till mej i min ungdom att om man sväljer hela Vitpepparkorn så slipper man magsjuka. Detta var för säkert 17 år sedan och jag har följt detta varje gång jag bara hör talas om magsjuka och jag har peppar peppar ta i trä sluppit det i alla år. Jag tror egentligen inte att det har någon inverkan för han sa det efter att han hade fått höra om min ENORMA skräck för denna sjukdom men mitt huvud tror på det och alltså blir jag inte sjuk. Bara för att jag skriver det nu så bir jag väll sjuk imorgon. Jag tar tillbaka det med en gång. Jag är verkligen livrädd att få det och medan jag bodde hemma så hade jag pappa som satt hos mej när jag kräktes och höll i huvudet men vem har jag när jag flyttade hemifrån då - ingen. Alltså är det bara att proppa i sej vitpepparkorn. Ja jag har varit pappas-flicka när jag var liten för han gjorde mycket roligare saker än mamma. Jag älskade att snickra, måla och allt som var killigt. Lekte hellre med killarna än tjejerna och tyckte mest att tjejlekar var töntiga.

En annan orsak till att jag hatar att ha magsjuka är för att jag inte har några kräkreflexer eftersom jag under en period i mitt liv var väldigt smal om jag får säja det nu men inte tyckte då och stoppade fingrarna i halsen bara jag hade ätit. Om jag hade vetat då hur det skulle bli med reflexerna hoppas jag att jag hade låtit bli för det kommer utan minsta förvarning. Jag har alltid strävat efter att bli "perfekt" i mina egna ögon för jag har alltid tyckt att det har varit något som varit fel och som jag ville ändra på vad än de andra sa. Jag har aldrig lyssnat på dem men om något sa något negativt ja då fastnade den kommentaren på en gång och jag kan undra över varför det har varit så. Inte ens när jag jobbade som hårmodell och gick och visade upp kläder så var jag nöjd trots att det var många som slkte och jag var en av de få som blev utvald. En "normal" tjej skulle ha blivit överlycklig och kännt sej fin men inte jag!

Har många gånger undrat varifrån denna prestations-ångesten har kommit men jag kommer inte fram till något. Ingen ställde under min uppväxt orimliga krav på mej utan jag är uppväxt med talesättet att om man har gjort sitt bästa så kunde man inte göra mer men jag krävde alltid av mej själv att jag skulle klara mer. Jag var missnöjd om jag inte hade alla rätt på provet eller om jag misslyckades med något som andra såg som att de hade lyckats. Mycket av detta kom nog in i bilden oxå att jag levde ihop med Äcklet så länge - just detta att det var ett misslyckande i mina ögon att inte kunna hålla ihop familjen. Jag ville inte visa utåt att det inte var perfekt inom husets väggar och därför var det så lätt att få mej att hålla tystsamtidigt som jag fick höra att det var mitt fel och ingen annans att det såg ut som det gjorde. Det var ju detta jag beskyllde mej själv för så varför skulle inte andra se detta. Samtidigt fanns det alltid uttalade och outtalade hot som gjorde att jag bara var tyst och höll detta inom mej för vem skulle tro på mej av alla människor. Det var ju i mina ögon klart att de skulle tro på honom eftersom alla tyckte att han var den "perfekta" fadern, sambon och medmänniskan. Nu efteråt har jag fått bevisat att det inte var många som tyckte det som jag trodde då men vad hjälpte det. Nu hjälper det mej genom att jag nästa gång jag tänker så kommer att tänka att man vet inte förän man har testat att berätta. Poliserna trodde på mej denna gång varför skulle inte en vanlig människa tro mej en annan gång.

Om man inte provar kan man inte vinna!

PUSS från en hypokondrisk Häxansurtant