Idag var det åter dags för barnens terapi och jag tror inte att jag i början förstod hur mycket de skulle vara tvungen att bearbeta för jag förstod inte bredden av vad de har blivit utsatta för. Att de var små men ändå mådde skit så långt stärcktes min tanke och att jag var tvungen till att tjata till mej en smatalskontakt för dem trots att de knappt kunde prata det var jag fullt medveten om men samtidigt så inser jag idag att jag omedvetet visste att det fanns mer än jag visste som de var tvugna att få hjälp med. Nu har de gått flera terminer och det är som jag sa till deras terapeut att den dagen som jag dör så kommer jag inte att veta allt de har utsatts för eftersom man inte kan berätta allt. Jag vet ju själv att det poppar upp minnen av lukter, ord, intryck ljud och jag vet inte allt. Jag vet bara att jag aldrig kommer att förstå hur han har kunnat göra detta mot dem.

Inatt var Smulan vaken och hade panik och naturligtvis var det minnen som kom tillbaka och hade väckt henne. Hon hade ett behov av att prata om detta så det var bara att ta bort sömngruset i ögonen och lyssna samtidigt som jag inte vill lyssna. Jag vill inte veta vad han har gjort dem, jag vill inte se deras panik i ögonen när de berättar och hur hela kroppen darrar av rädsla. Jag vill inte se att de reagerar med skräck och panik över minsta lilla ljud som inte tillhör våran vardag men jag måste göra det. Jag måste finnas där och jag måste ta dem på allvar. Det har aldrig funnits en tvivlan om att de ljuger för det finns detaljer som stämmer för bra att det skulle kunna vara fantasi och det stämmer från min egen erfarenhet av honom och de har aldrig sätt det om de inte hade varit utsatta för samma sak.

Inatt när hon hade pratat klart så kryper hon in i min famn och att känna denna lilla, rädda kropp som är helt genomsur av svett efter mardrömmen och just detta att hon söker skydd så kan jag inte få bort tanken att hur kunde han göra så mot dessa små? Hur kunde han göra allt detta mot sina barn och att såra dem så att det finns ärr för resten av deras liv! Hur kan man vilja såra sina egna så mycket?

För mej så är det så naturligt att man vill sina barn det bästa och att man skyddar dem mot det som kan såra eller trycka ner dem. Att de ramlar och slår sej allt det tillhör utvecklingen och upptäckandet men just detta att göra det med avsikt. Jag inser att det är inte en frisk människa och det är inte en människa med känslor som göra såna saker och automtiskt så kommer jag till tanken Vad var det som jag föll för hos honom? Förnågot var det eftersom jag blev kär även om den kärleken dog tidigt och ersattes av rädsla men något fanns det ju annars hade jag inte blivit tillsammans med honom och jag hade heller inte fyttat ihop och skaffat barn med honom. Insikten gör ont men jag föll för det spelade för den riktiga personen är ingen person det är en djävul och den är den riktiga personen som jag levt tillsammans med! Och det skrämmer mej...........................................

PUSS från Häxansurtant