Lånad från Google

Tomhet är vad jag känner ikväll! Varför - ingen aning men det känns bara som att det ekar i mej. Välkommen att ringa på klockan men ingen är hemma, ingen kommer att svara och ingen lyssnar - där befinner jag mej just nu! Jag skulle kunna ringa och säja ge mej ett liv så lägger jag ner alla mina anmälningar, jag sluter avtal med nästan vem som helst bara mina barn blir skyddade och slipper åka tillbaka till Äcklet men nu är det tomt. Troligen bara för att jag är så förbannar less på att vara en "nyhet" en "sensation" en som vågar stå för det som har hänt när jag söker hjälp. Jag ska dra allt lite kort.

Efter att jag blev utskriven från sjukhuset så hamnade jag som jag tidigare har nämnt på skyddat boende. Efter att jag hade varit sjukskriven i 14 dagar så var jag ju tvungen att få kontakt med en läkare som kunde skriva ett sjukintyg för det hade jag naturligtvis inte tänkt på när jag skrevs ut. Att jag sa upp mej på mitt jobb dagen efter för att jag kände att jag aldrig mer skulle våga jobba där för att det innebar nätter när man var helt ensam och vetskapen om att han hade mitt shema och visste vad jag jobbade gjorde ju inte heller det hela lättare. Min husläkare hade semester så jag fick kontakta en annan läkare. Jag berättade kortfattat vad jag hade varit med om och det slutade med att hon grät i telefonen. Jag gick till de som jobbade på skyddade boendet och frågade om det var proffsigt att göra så för jag kände mej som en bov som hade fått henne att gråta.

När den sjukskrivningen var slut ville hon att jag skulle komma till vårdcentralen eftersom man egentligen inte fick sjukskriva patienter som man inte hade träffat och sedan var mina mediciner slut sådet fanns inget annat än att vara livrädd att jag skulle möta Äcklet åka ner dit för att få allt det fixat. Denna gången började hon med att låsa alla dörrarna som gjorde att man kunde komma in och det gjorde INTE att jag kände mej tryggare utan bara att jag blev ännu mer rädd och önskade att jag hade ögon i nacken. När hon såg hur rädd jag verkligen var så började hon gråta och förklara hur rutinerna var och det var inte dem jag ifrågasatte. Jag fick åter berätta om händelsen men denna gången mer utförligt och hon grät.

Efter detta kom min läkare tillbaka och han grät inte när jag berättade han blev bara förbannad på sej själv att han inte hade kunnat se detta och "räddat" mej eftersom han var husläkare till hela familjen men det var som jag sa till honom hur skulle han ha kunnat se när jag inte ens "såg" det själv. Här började dock min resa som "nyhet" inom sjukvården. Mitt namn försvann från alla papper och bara mitt personnummer fanns kvar vilket fick många inom sjukvården att förstå att det inte bara var "vanliga krämpor" som man sökte på remiss för. Jag har full förståelse att läkare och sjukvårdspersonal behöver ha fakta om vad som har hänt men ibland känner jag att deras eget intresse efter "smaskiga detaljer" tar överhand. Så var läkaren som jag träffade idag.

Han var jättetrevlig och tillmötesgående sålänge jag bara svarade på det som han frågade som en duktig patient men när han började att fråga hur det hade känts när jag blev misshandlad och om alla möjliga saker som inte påverkade det neurologiska så var jag tvungen att fråga om detta verkligen var nödvändiga detaljer för att ha skulle kunna hjälpa mej - då vände det! Jag tycker att det ska räcka med att jag berättar att jag blev knuffad över möbler, sparkad och slagen påå kroppen och mot huvudet, att mitt huvud slogs mot väggar och dörrar för att han ska kunna förstå vlket våld det var som varit upphov till skadorna. Vad han sa när han slog mej vad har det för betydelse? Hur det kändes för mej att bli utsatt för detta - ja vad tror han att jag skulle säja att jag njöt.

Jag känner att bara för att jag är öppen till en viss del mot vissa personer så vill jag nte behöva känna det som om jag är en person som blir intrevjuad till en skvallertidning. Jag blev påtvingad dessa frågor väldigt tidigt av en nästan okänd person men då var jag så överraskad att någon ens kunde fråga sådant så jag bara svarade men jag tyckte att det kändes jätteobehagligt. Jag har bestämt mej att jag berättar det jag vill och det som är nödvändigt men jag bestämmer själv för vem, vart och hur. Jag förstår för att kunna hjälpa mej så behöver sjukhuspersonal ha information men denna som han ville ha ser jag inte hur den skulle kunna hjälpa honom att hjälpa mej. Jag har inte pratat ens om vissa saker som han frågade om med min terapeut och jag vet att om man har en ärlig avsikt med frågorna så kanman förklara för mej varför man ställer dem men när han inte kunde det så förstod jag att det bara var av nyfikenhet och att jag är ett "annorlunda fall".

Då uppskattar jag när de är ärliga istället för sköterskan på BVC hon frågar om det är okej att hon frågar och hon är ärlig med att hon är nyfien men det är för att hon aldrig tidigare har träffat någon i min sits som är så öppen och att det är för att hon ska lära sej och kunna hjälpa andra. Att hjälpa andra att slippa detta helvete det är det jag vill och jag vet inte hur men jag ska göra det en dag och då känns det bra att kunna ge henne "detaljer" så att hon kan vara uppmärksam och kanske hjälpa en annan som behöver det.

Jag önskar att jag kunde kännja något annat än tomhet över det sm har hänt men jag gör inte det hur mycket jag än hoppas. Jag önskar att jag kunde vara arg för det går att avreagera sej på, jag önskar att jag kunde vara kedsen och gråta så att det blev lättare så men inte då. Tomhet är det enda jag känner och med den kan jag inte göra mycket för att få den att försvinna så det är väll bara att vänta och se vad som händeer och vad som kommer att fylla den!

PUSS från Häxansurtant    

Idag ska jag träffa min nya neurologläkare för sörsta gången och jag känner mej nervös för jag vet inte vad jag har att vänta. Jag minns när jag låg på sjukhuset efter den sista misshandeln och de kallade in mej, mina föräldrar och min bror för att de ville prata om vad som hade visat sej på röntgen av huvudet. Han som var läkare då berättade att de hade hittat en blödning och sedan pratade han om massor av fler saker kring detta och jag minns inte det - det var helt enkelt för jobbigt att ta in så jag hade stängt av. Min enda tanke var att detta var en mardröm som jag snart skulle vakna upp från och att det inte hände mej. Det fick inte vara mej de pratade om. Nu många underslkningar senare och många diagnoser senare så känner jag samma sak - jag vill vakna upp från denna mardröm och inse att jag bara drömde att alla diagnoser inte finns och att det är som "vanligt" vad nu det är.

Ibland kan jag känna sån frustration över hela denna situation. Jag sitter här med skadorna och läkarna kan inte ens bedömma i dagsläget om jag kommer att kunna återvända till ett arbetsliv. Jag ska få mitt och barnens liv att fungera och jag ska gå på terapi och barnen lika samtidigt som jag ska finnas som förälder och hjälpa barnen när de mår dåligt. Vad är då konsekvensen för honom? Genom att rättegången inte har varit än så går han och lever sitt liv som vanligt med den nya och allt rullar på som vanligt. Folk i hans omgivning har valt att glömma det som har hänt för att det är det lättaste! Jag undrar hur de kommer att reagera den dagen det kommer en rättegång och det kommer en dom?!

Nu ska jag ta och skriva ner vad det är jag vill veta av denna neurolog och efter besöket hoppas jag attt jag vet lite mer och den 8 är det dags att träffa mitt hjärnskadeteam och jag hoppas att det finns en kontakt mellan dem så att jag slipper att ännu en gång dra samma historia som jag börjar bli trött på att dra men jag har lärt mej nu att hoppas att det funkar för många gånger har jag trott att de ska veta allt när jag kommer men det har visat sej att de inte alls vet det trots löfte om överrapportering. Nu är jag inställd på att de inte vet något för då kan jag bara bli positivt överraskad och det är bättre än det motsatta. Ska unna mej en stund på spikmattan först och se om värken blir lite bättre - för det är jag värd mitt i eländet.

PUSS från Häxansurtant