Ibland är livet rätt komiskt tänkte igår att jag skulle skriva ett inlägg om just mina föräldrar och sedan kom det idag i en kommentar så nu tar jag och skriver det här för annars hade mitt svar blivit en novell så nu tar vi det rätt och slätt här!

Härom dagen kom jag och min mamma in på detta med att de aldrig hade haft någon kontakt med Äcklet eftersom han aldrig svarade i telefonen eller var inne när de kom för att hälsa på. Till saken hör att mina föräldrar bodde många mil ifrån oss så det var inte varje vecka som vi fick besök av dem. De har varit som en hjälp för mej trots avståndet genom att de har haft barnen hos sej när det var mycket med skolan eller när jag hade foglossning och inte klarade av Smulan eftersom hon inte gick själv och han vägrade att ta ledigt från jobbet och inte heller tog dem när han var ledig.

När mamma kom in på detta så sa jag att så dålig kan inte eran kontakt ha varit eftersom ni ringde på hans mobil och sa att han inte fick berätta för mej att ni hade ringt och sagt att det var såna problem med mej och att de inte visste om de kunde tro på det som jag hade ringt och sagt. Mamma såg ut som ett levande frågetecken och frågade vad jag menade med detta. Nu i efterhand när det visade sej att det inte hade varit så här så förstår jag precis vad det var han ville med dessa lögner - att jag skulle förlora förtroendet för mina föräldrar och att jag inte skulle berätta för dem hur det var hemma. Trots att de inte hade ringt så var det han sa så passande att jag gick till motattack och sa vad jag hade sagt till dem och det slutade alltid med att jag blev bestraffad av honom för jag erkände ju att jag inte höll helt tätt med det som hände hemma. Dumt av mej kan jag tänkt nu men jag gjorde det då och jag trodde ju att det var sant eftersom han sa att han inte ville vara oärlig mot mej och därför gick han mot deras önskan att det skulle vara hemligt och jag var så dum så jag köpte det.

Mina föräldrar har aldrig kommit överens med honom det har märkts trots att de har örsökt att vara naturliga när de har varit och hälsat på. Jag vet inte hur många gånger som de har frågat om han är snäll mot mej och om jag älskar honom. Jag har ljugit och sagt att det var bra hemma och att jag älskade honom för hur skulle jag våga anförtro mej åt dem när de ringde honom?! Jag minns när han hade brutit mina fingrar och jag var helt i panik för han sa att jag fick gå därifrån men jag fick inte ta med mej Skruttan för hon stannade med honom och jag var totalt i panik över detta. Han kastade sedan ner henne i spjälsängen så att hon började blöda ur munnen för att hon hade slagit i läppen och när jag gick fram för att försöka lyfta upp henne så knuffade han ner mej på sängen och då fick jag riktig panik. Då gick han till rummet bredvid och ringde min mamma och frågade vad han skulle göra för att jag var helt hysterisk. Varför jag var det det nämde han inget om men att försöka få mej att framstå som ett psykfall det var han snabb med.

Jag fick även höra av mamma att jag hade ringt till dem flera gånger och varit helt uppgiven och det värsta är att jag inte minns det! Pappa hade hittat ett mail i sin gamla dator från flera år tidigare dår jag skrev att jag var tvungen att komma från honom och att jag hade tagit kontakt med kvinnojouren för jag klarade mej men att jag var rädd för Skruttan att inte hon skulle klara det. Jag vet en gång när han var på väg att slå till mamma men jag minns inte vad jag skrek till honom men jag frågade henne det och hon berättade att jag hade skrikit att han inte kunde slå mamma IALLAFALL! Detta var inget som hon hade tänkt på då men nu efteråt så säjer hon att hon borde ha förstått hur det var egentligen men det var inte så lätt eftersom jag förnekade allt. Något som jag undrar idag hur det hade sett ut om jag hade erkänt men jag inser att det erkännandet hade varit min död.

Mina föråldrar har många gånger reagerat över mina och barnens blåmärken men eftersom jag är en utemänniska och har lärt barnen det så fanns det många förklaringar till detta och de märken som de såg på mej var på armar och ben så de var lätta att bortförklara. Vissa blåmärken på barnen frågade jag honom om och det kom en förklaring som inte kändes äkta men som hade kunnat vara det så jag vågade aldrig ifrågasätta. Jag visste att om jag gjorde det så hade vi fått ännu mer bestraffningar. Nu idag förstår jag inte mitt val men då kändes det som att det inte fanns något annat som jag hade kunnat göra och det fanns det ju egentligen inte för hade jag stuckit hade barnen blivit kvar i helvetet. De har fortfarande märken kvar efter slagen de har fått och jag vet inte om de någonsin kommer att försvinna.

Slutligen kan jag säja att mina föräldrar kände att det var fel och de försökte få mej att berätta eller ge dem en vink som jag stod fast vid men jag vågade inte. Jag vågade inte riskera att han skulle få reda på att jag berättade något och jag visste vad priset för detta var omedvetet. Skräcken för honom gjorde att jag inte berättade något för någon utom för min "svarta" dagbok som jag aldrig fick med mej i flytten och som jag är livrädd än för att han ska läsa för då vet jag inte vad han gör för det är sanningen om vad som hände hemma och jag skulle vilja läsa den och få alla mina minnen bekräftade av min egen handstil. Egentligen behövs det inte för minnena finns inom mej och de kommer sakta men säkert upp!

Mina föräldrar har försökt att förstå hur våra liv har varit men de kommer aldrig att förstå det och jag vill inte heller att de ska kunna förstå det helt för gör man det så har man själv varit i helvetet. Jag önskar att ingen människa ska behöva vefinna sej där men jag förstår att det är många fler än vad jag tror som är där nu och som har samma kamp som jag hade. Det enda jag kan säja om någon som läser detta är i helvetet är att det finns hjälp och hur mycket man än hoppas att det ska försvinna och att den "personen" som man blev förälskad i ska komma tillbaka så gör den inte det för det är personen man lever med som är den riktiga och den man blev förälskad i är en spelad person för att man ska fastna i greppet. Jag hoppas att jag kan ge någon människa kraften att ta sej från helvetet för ingen förtjänar att leva där! Det är en kamp att komma därifrån och det är en kamp efteråt men jag hoppas och tror att en dag får man friheten om man bara kämpar!

Puss från Häxansurtant