Igår tog mina föräldrar med sej Skruttan och Liten till min mormor och kommer inte hem förän på söndag och jag och Smulan har en mamma-dotter helg vilket innebär att jag lägger allt som måste göras åt sidan och hon bestämmer vad vi ska göra. Idag har vi varit till biblioteket och lånat Mamma Mu-filmen för hundrade gången och sedan har vi varit på badhuset i fyra timmar vilket känns i min redan innan värkande kropp men det är värt det och se lyckan i hela hennes kropp när vi har såna här helger bara hon och jag. Känner att det vore så mycket lättare att hitta på såna här saker om man hade haft tre större barn eller mindreantal men nu är situationen som den är och då får man ta chanserna när de kommer och det känns helt underbart när man har haft såna här ensamma helger med dem för man ser en annan sid hos dem när man har dem ensam än när de är alla och faller in i syskonrollerna.

Jag har flera gånger tänkt när barnen åker iväg med mina föräldrar varför är det så lätt nu när det tidigare varit så jobbigt att säja hejdå när de ska åka iväg och bli borta några dagar men mer än en tanke har jag inte skänkt det. Igår blev dock tanken till en fundering för när jag bodde i helvetet grät jag vare sej de skulle vara borta en natt eller en vecka och det var verkligen ett avsked som om det var det sista. Nu sedan vi kom därifrån så visst är det jobbigt att vara utan dem men samtidigt så kan jag säja hejdå och känna att jag är glad för deras skull vilket jag aldrig kunde då. Jag gick och funderade ett bra tag på detta igår kväll men kom fram till att det var sitrutionen då som gjorde att jag var så känslig men den där "aha-känslan" kom aldrig med tanken.

Inatt drömde jag åter en mardröm och denna gången vaknade jag av att jag skrek och grät men jag minns inte själva drömmen men jag hade en känsla inom mej som jag var tvungen att tänkla för att känna igen. Det var känslan av tomhet och skräck som jag kände när jag var i helvetet och skulle säja hejdå till barnen. Jag visste inte vad jag skulle säja till dem för det kändes som om jag inte kunde lova dem att vi skulle ses när de kom tillbaka för jag visste inte om jag levde då eller om jag hade blivit dödad. Samtidigt tror jag att jag var avundsjuk på att de kom därifrån ett tag samtidigt som tyckte att de förtjänade det men jag visste hur jobbigt det var för mej när jag skulle tillbaka till helvetet så hur skulle det inte kännas för dem.

Jag lyckades somna om igen men den känslan har följt mej hela dagen och väckt mängder av minnen till liv. Hur han stod  där och sa hejdå till barnen när de skulle följa med mina föräldrar hem samtidigt som han sa med en neutral ton att det skulle bli skönt att vara barnfri för då kunde VI göra vad vi ville utan att tänka på dem! Inom mej så skrek frågan: Vad är det som du gör jämt när barnen är hemma då? Men jag vägade inte ställa den högt för jag visste att det inte passade sej och det skulle bara få konsekvenser. Jag vet att när barnen var borta var mitt helvete värre för jag hade ingen som kom och gav men en äkta kram och jag hade ett annat helvete för han gjorde precis vad han ville bara att när barnen var hemma så var kraven ännu högre på mej. Jag skulle städa hela huset så det var tipp-topp jag skulle tvätta och få undan allt det och jag skulle hinna med hundra saker till samtidigt som jag skulle vara trevlig om det kom folk och jag skulle orka titta med honom på film på nätterna och ha sex när han ville. Bestraffningarna de hann han med där emellan och det svider än när jag tänker på detta. Det enda sättet för mej att bevisa för honom att det var som det skulle igen efter bestraffningar det var att ha sex med honom vare sej man hade lust eller inte. Det värsta är att jag gjorde det ofta mot min vilja för annars hade jag fått stå ut med ännu fler bestraffningar för att jag inte hade sex och på det sättet visade jag honom att bråket fortfarande var igång och då kunde han fortsätta med bestraffningarna. Undra hur många timmar jag har tillbringat i duschen i försök att tvätta bort Äckelkänslan och avsmaken för mej själv. Det lyckades dock inte men varje gång så gjorde jag ett nytt försök.

Idag undrar jag hur jag överlevde denna tiden! Hur orkade jag ens gå upp ur sängen på morgonen? När Skruttan föddes fick jag diagnosen förlossningsdepression och då orkade jag knappt gå upp ur sängen på mornarna men jag gjorde det för hennes skull. Det ingen observerade var det att helvetet fanns innan hon föddes men var i mindre grad än vad det blev under graviditeten och sedan efter förlossningen. Han var avundsjuk så det var hemsk på sitt eget barn och det var synd om honom som inte fick någon uppmärksamhet av mej för jag höll ju bara på med henne, han fick inte ha mej i fred längre och jag vet inte allt jag fick höra. Trots att jag fick denna diagnos och medicineringen inte fungerade och jag fick träffa olika läkare så var det aldrig någon som ens frågade hur det var hemma. Jag kan reagera grymt ppå det idag. Jag tror inte att jag hade svarat som det var för jag visste vad priset för det var men jag kanske hade fått en tanke som jag senare hade vågat tänka rakt ut men varför skulle jag reagera när inte de jag larmade gjorde det? Jag har suttit och ljugit för barnmorskan om det förekom våld och hot hemma och jag har bett henne om ursäkt för det senare men hon förstod mej varför jag hade gjort det när jag förklarade och det var som jag sa till henne att hade han fått reda på att jag hade sagt något så hade jag inte levt. 

Mitt i alla mina funderingar och tankar finns ändå ljusglimtar och jag njuter av dem. Bara att se Smulan hoppa, skratta och plaska i vattnet och veta att för ett tag sedan vågade hon inte ens doppa tån bara för att Äcklet under helvetestiden försökt att dränka henne i poolen. Idag kom hon flera gånger med huvudet under vattnet och när hon kommer upp så bara skrattar hon. Det är såna gånger jag verkligen känner att jag har gjort rätt som lämnat honom och kämpar med allt från vårdnad, bearbetning och gud vet allt. Bara man lägger märke till ljusglimtarna så finns de även om de känns som om de är ljusår bort ibland. Mitt i allt så ger barnen mej ljusglimtarna som jag behöver för att orka ta ett steg till och kärleken till dem den har inga ord. En dag kanske vi kan njuta av friheten och den dagen kommer ljusglimtarna att vara fler och ljusare för då har många moln försvunnit!

PUSS från Häxansurtant