Idag så började min terapi igen efter juluppehållet och det var med blandade känslor som jag gick dit. En sida av mej ville dit och att jag skulle må bättre efteråt men en annan sida sa att jag inte ville dit och att jag bara skulle blunda och glömma tiden. Det var min ansvars-sida som vann och jag gick dit och det är jag glad nu efteråt. Jag som har tyckt att jag inte har kommit så långt på terapin upptäckte att jag inte har gått så lång tid som jag upplever att det har varit och att jag har kommit en längre bit än vad jag tycker - jag har verkligen lagt en hel del pusselbitar och jag har kommit en bit i min bearbetning.

Idag fick jag en fråga av henne som egentligen var allmän men som ledde in mej på andra tankar än om frågan hade ställts till "Svensson". Vi pratade om vad jag tycker om terapin hittills och hur jag vill att det ska se ut i framtiden och det var här som tankarna kom. Jag känner att det är så många gånger som jag har tyckt att det är vad jag vill som styr men nu när jag tittar tillbaka så har jag valt det som fått minst med negativa konsekvenser. Jag har i vissa fall inte ens vetat vad som har varit min vilja. Och det är som min terapeut säjer att det jag ska lära mej är att hitta svaret inom mej och inte gå på vad jag tror att andra tycker att jag ska göra.

Nu ska vi även börja med konfrontation under min terapi tid. Just att höra henne sätter en hel del griller i mitt huvud och jag funderar på om jag är beredd att börja med det men samtidigt vet jag att jag är det. Hon har samlat ihop mej efter att ha varit traumatiserad och nu kanske jag kan bearbeta det som har hänt på ett annat sätt. Samtidigt så skrämmer det mej att jag ska börja tvivla på mej själv igen och det jag har upplevt och varit utsatt för. Jag fick höra i en av soc utredningar att jag inte hade uppfyllt mitt föräldraansvar när jag levde ihop med honom och jag förstår hur de tänker i detta men jag ser det på ett annat sätt för jag tycker att jag har uppfyllt det för jag stannade kvar för att skydda barnen men de ser det som att jag utsatte barnen för fara. Hur man än ser på samma sak så har den två sidor och det är bara att acceptera att människor ser olika på saker och ting men jag känner att jag tar åt mej mer av det negativa än det positiva och det är något som jag också ska jobba med,

Mitt i alla andra känslor och tankar så har jag försonats med att detta kommer att ta tid att bearbeta och att jag inte kommer att vakna imorgon och tänka på ett annat sätt eller känna på ett annat sätt utan att jag måste kämpa för att komma dit men jag har accepterat tanken att det får ta den tid som det tar. Jag ger terapin ytterligare en termin och sedan får jag känna vad jag känner men jag  vet innerst innen att jag behöver detta.

Nu under veckan får jag leta inom mej vad det är jag vill göra under min terapi och jag skulle vilja svara henne att jag önskar att hon kunde ge mej svar på hur jag ska tänka och göra i olika situationer som jag upplever som jobbiga men jag vet ju att det finns ingen mall för det och hon kan inte säja det. Jag vet att jag måste lära mej att tackla detta på mitt eget sätt och ingen annans.

Fick iallafall hjälp med värken idag av min läkare och nästa vecka är det dags för neurologen och jag känner att jag kommer en bit på vägen inom sjukvården för då har jag iallafall fått kontakt med en av dem jag ska inom det nya Landstinget. Känner dock lite frustration över detta att ännu en gång behöva genomgå undersökningar som redan är gjorda bara för att de är gjorda i ett annat Landsting. Samtidigt så ser jag att det är bra att de är noga och inte bara litar på det som någon annan har skrivit och att det blir fel när jag får behandling för jag har nog av diagnoser redan. Av medicinerna blir jag dock mer snurrig i huvudet än vad jag redan är men jag känner värken mindre så det är bara att snurra på.

Idag sa jag till min tterapeut att det som känns jobbigt med allt det som har hänt är att jag hela livet kommer att bli påmind om mitt liv med psykopaten och att det livet resulterade i skador för resten av mitt liv. Och då kom jag på svaret på detta helt själv att det är de gångerna som jag får tänka på det positiva som kom från den relationen - barnen som jag älskar över allt annat på jorden och gör allt jag bara kan för. Samtidigt så påminns jag om att jag känner mej snuvad på allt det som jag drömde om - att vara tillsammans och se barnen växa upp, att få barnbarn och att man är en familj tills man dör. Nu får jag tänka att jag har min familj iallafall tills jag dör bara att jag inte har en partner att dela det med men jag känner att jag är nöjd med situationen.

Idag var jag med mamma och handlade innan terapin och det är som jag sa till henne OM jag någonsin träffar någon och blir tillsammans med denna - vilket jag ser som en chans på miljardersmeiljadersmiljaders- så skulle han inte få det lätt. Först ska han vinna mitt förtroende och att jag kan lita på honom sen ska han vinna barnens men sedan när han är färdig med det då är det dags för släktmiddagen och där kommer det inte att bli lätt när tjocka släkten sitter där och granskar honom och ska se om han "förtjänar" att komma in i familjen. Det skulle man nästan kunna göra en koedi om för det skulle bli en konstig situation.

Nu behöver jag inte tänka i de banorna eftersom jag inte har några planer på att skaffa någon ny under den tid jag har kvar! Ensam är stark!

PUSS från en snurrig Häxansurtant