Idag pratade jag med en person som har en alldeles egen plats i mitt och barnens hjärta och helt plötsligt så blev det så uppenbart att det som man har fått lära sej genom dåliga förhållanden, som mitt med Äcklet, det ger konsekvenser för en väldigt lång tid efter att man kommit ifrån helvetet. Jag tänker på när jag en gång under tiden på skyddade boendet tänker att jag åker hem istället för där vet jag hur reglerna är och hur det fungerar om man inte följer dem men det vet jag inte ute i det verkliga livet.

Jag känner att jag har svårt att sätta upp gränser. Antingen så släpper jag in människor för långt in på mej själv eller så avskärmar jag mej helt från dem och det finns inget i mitten av detta. Jag känner att situationen gör att jag avskärmar mej mycket mer än vad jag gjort tidigare men sedan är det allt det negativa som han har intalat mej att alla säjer runt mej men inte till mej som att jag är värdelös, att de känner sej tvingade att vara mina vänner och jag vet inte allt. Jag känner att det behövs så lite i en människas beteende som jag möter som gör att jag faller så långt ner igen. Och det skrämmer mej att det kan sitta så djupt att det är mer det som kommer än det som man har lärt sej från man var liten. Troligen är det för att det fick större konsekvenser än om jag bröt något som jag hade lärt mej under uppväxten.

Ibland känner jag även att jag skickar ut signaler som människor feltolkar eller att jag tar emot signalerna fel. Jag kan räkna upp flera gånger när jag har lämnat barnen och jag tycker att inte fröknarna är som vanligt - och genast så tror jag att det är jag som har gjort fel eller att de inte tycker om mej som person för alla mina fel och brister. Det är jättejobbigt att känna så och jag vet att det finns hundra orsaker till detta bemötande som är mera troligt än det jag tror men hjärnan kan inte acceptera detta. Jag är van att tänka att det är mitt fel och att det är mej som de ser ner på att jag tar den rollen på en gång. Det gör minst ont för att jag är van att känna så och det skrämmer mej.

Just detta att man inte ser konsekvenserna fullt ut förän man har befunnit sej i den "vanliga världen" länge. Jag tycker att jag betedde mej mer normalt och inte funderade i dessa banor precis när jag kommit ifrån helvetet men troligen så gjorde jag det minst lika mycket även då fast då var det vardag så jag reflekterade aldrig över det.

Ibland kan jag inte låta bli att undra hur jag skulle vara som mamma, dotter, syster, vän och person om jag inte hade träffat honom och om detta inte hade hänt! Man ska inte tänka så för det är som min advokat säjer att vissa tankar hjälper en inte men jag kan inte låta bli att tänka så iallafall. Jag kommer aldrig att få ett svar heller men tanken ligger där: Hur hade jag varit om jag inte hade bott med en psykopat? Hade jag fortfarande haft alla lager med skinn på näsan då som jag hade innan jag träffade honom eller hade jag blivit daltig när jag blev mamma? Många tankar och inga svar!

En sak vet jag iallafall och det är att jag kommer att komma på många konsekvenser av det som hänt i helvetet under många år och kanske hela livet både hos mej och barnen men jag känner att jag har modet att se dem nu och jag har styrkan att acceptera dem och jag vet att om jag faller för djupt under insikterna så har jag "änglar" som finns där och som kan lyfta upp och stötta mej och det är jag så tacksam för! Även alla stöttande och gulliga kommentarer här ger mej kraft att kämpa vidare. Det som skrämmer mej är att det finns så många som känner igen sej och det visar mej att det finns ett så stort mörkertal och att det är så lite omtalat om att detta finns i samhället. Varför kan man inte erkänna att det finns och det är först då som man kan jobba med det och hjälpa dem som är i helvetet. Jag önskar att jag hade vetat om att det fanns fler som hade det som jag när jag levde med honom men framförallt hade jag önskat att jag hade haft kunskap om det innan så jag inte hade gått i fällan. 

Nu ska jag hoppa ner i min säng och se om jag kan få lite lugn sömn utan mardrömmar inatt men det lär inte bli så värst lugnt för min kropp värker så jag håller på å blir tokig och hjärnan går på högvarv.

PUSS och go´natt från Häxansurtant