Idag snurrar en tanke i mitt huvud i 110 och det är detta om man som offer är den starka eller den svaga?! Jag har haft svårt att ta till mej att jag har varit ett offer i detta men jag börjar vänja mej vid tanken och just detta att min självbild från tiden i helvetet har varit den att jag har varit svag och att jag hela tiden har lagt mej. Jag håller sakta men säkert på att vända mot en insikt om att jag är ett offer och att den syn jag har haft på mej själv inte stämmer.

Jag känner att kanske var det jag som var den starka och det hela har kommit från en mardröm som jag hade inatt. Jag är inne i en period igen med mardrömmar och det är något som ligger omedvetet förmodar jag som väljer att komma in och bli bearbetat på detta sätt men det som är värst är att dessa mardrömmar är saker som har hänt och som återupprepas i drömmar och jag är den som iakttar istället för den som utsätts för övergreppen.

Inatt drömde jag om när Äcklet försökte plåga ur mej vem det var som hade "ljugit" för mej att han var otrogen och jag har lovat mej att denna person kommer jag att skydda till den dagen då jag dör och trots alla slag, hårda ord och hot så höll jag tyst. Tanken kom när jag vaknade imorse att i den situationen var det ju jag som var starkast. Han lät sin frustration gå ut över mej att någon var så rakryggad att de sa det direkt till mej det alla andra visste men ingen vågade säja och jag klarade av att hålla tyst. Jag kan se de gånger som jag har gått emellan för att skydda barnen och att jag tog det som var menat för dem för att skydda dem och det hade jag inte kunnat göra om jag hade varit så svag som jag tror. Hade jag varit som den jag ser när jag tänker på mej själv så hade jag inte gått emellan eller ens orkat reagera.

Hur många gånger har jag inte sagt vad jag tyckte och tänkte även om jag visste att jag skulle bli straffad för det! Jag har verkligen kämpat för att vara den personen som jag var innan men jag har inte lyckats vara den men ändå så har den funnits nertryckt där inom mej men den har aldrig försvunnit helt. Jag har klarat av att sköta jobb och barn trots mängder av förbud. Jag har klarat av att leva på noll och ingenting för att jag inte hade pengar på kontot och att han kollade allt jag gjorde. Jag lyckades tom gömma undan lite pengar för att jag skulle kunna köpa saker till barnen om vi gjorde utflykter och hur jag hade blivit bestraffad om han hade upptäckt detta vågar jag inte ens tänka.

Jag har lyckats göra jul och kalas till barnen trots att jag har kämpat mot tio saker. Jag har lyckats ta mej ur det och bygga upp barnen igen så att de vågar göra saker som de inte har vågat tidigare. Jag håller på att lära mej att sätta gränser igen och det kommer att ta tid men jag kommer att lyckas för trots alla bestraffningar så har jag ändå inte blivit helt utsuddad utan det har funnits en vilja inom mej och jag har försökt att bryta mej loss.

Detta ger mej egentligen svar på mina egna funderingar att man är stark som offer för man överlever att vara rädd, på helspänn hela tiden och att ligga steget före psykopaten. Jag lyssnade alltid på vilket sätt han gick för att lägga upp en strategi hur jag skulle vara när han kom in eller hur jag skulle handla för att det skulle gå ut över mej istället för barnen. Jag har legat steget före med att det inte skulle förstöras barnkalas och att det var bättre att reta upp honom hemma innan gästerna kom än att jag skulle bli förnedrad inför dem. Vad jag ångrar att jag höll på med det spelet för om jag hade varit mer öppen med vad som hände hemma så hade jag haft vittnen men då var det ju mitt fel - för det var ju vad jag hela tiden fick höra så varför skulle jag visa det för andra hur värdelös jag var. Nä, nu ska jag verkligen försöka försonas med tanken att jag har varit ett offer och att jag genom det kanske kan ta nästa steg i livet och bearbeta ännu en del av det som har hänt. Ensam är stark trots allt! PUSS från Häxansurtant