Jag har länge känt att energin försvinner mer och mer och att det inte finns någonstans som jag kan fylla på den längre. Mardrömmarna har börjat komma tillbaka och ibland så känns det bara för mycket med allt. Mitt i detta så känns det som om det finns så många runt mej som ställer krav som jag inte ens vet hur jag ska orka tänka på om jag vill eller orkar med. Jag kan känna ibland när telefonen ringer och jag får höra detta "att jag vet inte vad jag skulle göra om inte du fanns" så känner jag bara att jag vill svara att om allt fortsätter så här så finns jag nog inte längre till för jag står redan med ena foten i graven känns det som.

Mitt i att mitt psykiska mående är bott så kom värken som ett paket på posten (tänker jag på mina almanacker så skulle den aldrig komma eftersom jag var lovade dem innan jul och de ännu inte har kommit men det är en annan sak) och den driver mej till vansinne. Tanken var när jag träffade min läkare att jag skulle få börja med sjukgymnastik för att bekämpa värken den vägen och det passade mej jättebra eftersom jag hatar allt vad tabletter och medicin heter och jag tar inte ens en Alvedon om det inte har gått till gränsen att det är outhärdligt. Det visade sej dock att neurologen som jag ska träffa nu nästa vecka för att se vad de planerar och hjärnskadeteamet som jag inte vet när jag ska få komma till sa nej eftersom det var undersökningar som behövdes göras och kompleteras innan jag började med detta. Ännu en gång känner jag att jag kommer mellan stolar där ingen ser till hur det är för mej. Jag överlever och har värken om jag bara skulle ligga men mitt uppe i detta har jag tre små barn som jag ska lyfta, dra hjälpa och jag är ensam om att sköta ett helt hem. Jag kan inte bara säja att mamma kan inte idag fixa er själv till dagis. Jag kan inte byta blöjor när Pluttan står men mitt i eländet ser jag att det är en skänk från ovan att Smulan bestämde sej för tre nätter sedan att hon skulle sova utan blöjor och att det bara är ett blöjbarn.

Ibland känner jag att jag bara vill skrika rakt ut att är det någon som kan sätta sej in i min sits och om det inte är det är någon beredd att ta min plkats i ett dygn och sedan berätta vad ni anser. Jag orkar helt enkelt inte med alla krav som finns och som måste göras. Jag kan inte säja åt någon annan förälder att den ska hämta barnen eller att den ska handla för jag är själv med allt. Det ska finnas mat hemma, det ska finnas rena kläder, det ska finnas extra saker med till dagis och allt detta som de flesta är två om är jag hela tiden ensam om. Jag vägrar att ta han som ska kallas för pappa till barnen med i detta för han förstör bara barnen men jag tror ingen människa kan förstå vilka krav som ställs.

Jag vill kunna vara en vän men just nu vet jag inte om energin finns till för det och jag kan inte trolla. Mina äxlar är nertyngda med helvetet vi har levt i och som vi fortfarande fruktar och bearbetar och det som händer här och nu och jag klarar för tillfället inte mer. Jag orkar inte ens med att stötta min närmaste och käraste vän fastän jag känner att jag alltid får tillbaka från henne. Inatt satt jag bara och vräkte ur mej allt och när vi la på så säjer hon bara till mej att du tycjer inte att du har stöttat mej nu men jag upplever att du har gjort det för jag mår bättre bara av att få prata med dej. Det fick mej att gråta och som jag sa till henne 3.20 på morgonen utan henne hade det sett mycket svartare ut i tunneln. Hon har sina problem och jag har mina och ingen av oss har en situation som påminner om den andras men ändå så förstår vi verkligen allt vad den andra menar. Jag har varit rädd för att upplevas som svartsjuk på det Äcklet har idag men när hon bara säjer till mej att hon förstår vad jag menar att jag inte är svartsjuk utan att jag inte unnar honom allt detta efter det han har gjort så känner jag bara en lättnad - det är så jag känner men har inte kunnat sätta ord på det i min förvirrade hjärna. Jag har alltid sagt att en dag får man betala för sina handlingar och det tror jag än idag fastän tron är lite mindre.

Jag tänker många gånger att det finns en mening med allt och alla man möter och jag ser det tydligare för varje steg. Denna vän träffade jag på en utbildning som vi båda hoppade av efter ett tag men våran vänskap har överlevt allt detta. Jag trodde att hon var en som jag skulle förlora under denna resa och den som jag trodde på minst skulle stötta mej eftersom vi inte kände varann så starkt men vi är olyckssystrar och förstår när man inte orkar. Bara att få ett meddelnade från henne att hon tänker på mej eller med en sak som vi skrattat åt med galghumor ger en liten injektion glädje och ork för jag ser att jag iallafall kan le. Alla personer som jag träffat efter misshandeln som bara har berättat att de har en erfarenhet av något av det jag berättar, bara att se att det finns någon som har överlevt och att man inte varit ensam med att uppleva detta. Jag tror fortfarande att alla människor har en uppgift och man träffar dem när det är meningen. Sen finns det nitar som man träffar oxå som bara tar och tar men dessa får en att uppskatta dem andra ännu mer!

TACK och PUSS från Häxansurtant