I mitt sykande efter mer fakta om just psykopater så läser jag en bok som ger mej slag efter slag i magen och för varje sida så inser jag att jag verkligen har levt tillsammans med en psykopat och det skrammer mej. Jag tycker att jag är en sån som läser av människor men jag kanske kan förlåta mej själv lite genom att se det som andra gör att de är duktiga på att spela och för att kunna genomskåda dem så måste man ha kunskapen - och jag hade inte den. Nu ska jag dock få den men det som är så skrämmande är att dessa böcker skulle kunna vara skrivna om Äcklet. Det känns som om alla de som har skrivit dessa böcker har varit ett ex till  honom för de kunde lika gärna sätta in en bild på honom efteråt så var det varkligen han.

Det finns en amerikansk psykiater som beskriver psykopaten så här:

" Psykopater utnyttjar andra genom att charma, manipulera och hänsynslöst bana sej väg genom tillvaron, och i kölvattnet läämnar de brustna hjärtan, utplånade framtidsutsikter och tomma plånböcker. I fullständig avsaknad av samvete och empati tar de för sej av det de vill ha och gör som de vill, bryter mot samhällsregler och förväntningar utan minsta samvetskval eller ånger".

Det var otäckt att läsa detta för det var en sammanfattning över honom och hans liv. Jag har turen att vara en av dem som inte fick ett brustet hjärta av honom för mina känslor dog för länge sedan och de små som fanns kvar dog för varje slag som utdelades men det finns andra som var där innan mej som trots flera år fortfarande hade brustet hjärta. Det är så otäckt att de är så lika. Tomma plånböcker det fick vi nog alla för vi var ju de som gjorde bidrag till det som han ville ha vare sej vi ville eller inte.

Jag grubblade mycket över detta med att de inte har samvetskval och jag inser att det är verkligen helt sant för under alla år har han bett om förlåtelse en gång och det var när jag var tvungen att åka till sjukhuset första gången men sekunden efter var skulden åter på mej för att hade jag inte sagt emot honom och gjort som han hade sagt så hade han ju inte...............! Detta var något som var genomgående i vårat förhållande.

När barnet från ett tidigare förhållande slutade att komma till oss så var det naturligtvis också mitt fel för han hade ju inte gjort något. Senare blev det barnets fel för det hade ju valt att inte komma till honom så då fick barnet stå sitt kast. Jag fattar inte hur man kan tänka så för det var ett barn och han var föräldern. Jag vet inte att han under alla dessa år har sagt att han har gjort något fel för det bortförklaras med att det var någon annans fel (oftast mitt) att det blev så. Jag undrar än idag hur jag kunde bo och leva i detta och med honom. Troligen är det som min terapeut säjer att det är en överlevnadsinstinkt. Människan är ju den enda levande individen som går emot sin känsla av rädsla och inte vänder och flyr. Rätt skrämmande när man tänker efter.

Jag tänker iallafall lita på min "magkänsla" i framtiden för den brukar ha rätt och hade jag litat på den när det gällde honom så hade jag inte heller varit i den situation jag är idag men jag hade inte heller haft mina tre underverk så något bra kom ur det hela. Jag kommer dock aldrig mer att göra något som inte jag själv bestämmer och innan någon annan kommer att komma nära mej och mitt liv igen så ska jag bygga upp en stark person som ingen sätter sej på SÅ DET SÅ!!!!!!

PUSS från Häxansurtant