Är just vad det känns som om det är just nu runt omkring mej. Inget fungerar som jag önskar att det ska göra och jag kämpar på mitt i kaoset samtidigt som jag känner att jag inte mår toppen för jag har ingen energi. Jag blir arg och frustrerad över att Äcklet har betett sej som jag vet inte vad och sedan så är det jag och barnen som har tagit skada av det och samtidigt som jag ska bearbeta det som jag har varit med om ska jag vara en psykolog och hjälpa mina barn. Sen ska man fungera som barn, förälder, syster och kompis och jag känner att jag orkar inte med allt detta just nu jag har fullt upp med min och barnensbearbetning och jag bara kunde sätta upp en skylt att personen som sökes är på reparation på obestämd tid.

Smulan har haft det jobbigt några dagar för hon har varit rädd att pappa ska komma och göra henne illa igen. Ikväll var vi till min farmor för att hon skulle bjuda på mat och alla barnen var på kanonhumör. När vi kom hem sa Smulan att hon var trött och att hon ville gå och lägga sej och hon somnade fort efter att ha berättat att hon var rädd att pappa skulle komma och hitta oss. Sedan vaknade hon 3 gånger och hade bara total panik för pappa var här och hon vågade inte ropa på mej för då skulle han hitta henne. " gånger så lyckades jag att lugna henne men gång nummer tre var det omöjlig så jag frågade vart hon kunde tänka sej att sova och vart hon skulle känna sej lugn. Svaret blev hos morfar så det var bara att ringa till morfar och be honom komma och hämta henne och jag hoppas att hon kan känna sej lugn där. För idag så kunde hon inte det här hemma.

Såna här gånger känner jag att det blir så jobbigt. Jag kan inte säja att jag hatar Äcklet, jag hatar det han har gjort men han är inte värd att jag lägger mitt hat eller någon annan känsla på honom - därför känner jag ingenting. Jag blir bara så gruvligt förbannad på att han har gjort allt detta mot oss och att det är mitt ansvar att rehabilitera barnen och mej själv. Hur ska jag kunna göra det när jag inte ens vet hur det kommer att se ut framöver? Jag kan inte säja till barnen att de måste tillbaka till honom eller att de inte behöver träffa honom om de inte själva vill. Hur  förklarar man för små barn det som jag inte ens förstår själv. Jag kan inte förklara något för jag känner inte den personen för inom honom finns det så många personer och vilka av dessa är egentligen han?

Samtidigt så känner jag mej så otillräcklig som mamma för jag vill kunna lugna mina barn och jag kunde inte det denna gång. Jag vet att man inte ska ta det som ett nederlag men jag gör det iallafall för jag vill att jag och barnen ska känna oss trygga. Det är även så frustrerande att inte veta vad det är som gör att just detta kommer nu för jag vet inte någon händelse som kan ha frammanat detta men troligen så är det något som för andra inte betyder något men för henne såväckte det något minne eller känsla.

Än en gång ställer jag mej frågan när detta ska få ett slut? Hur länge till orkar jag? Kommer det någonsin att komma ett slut?

Puss från Häxansurtant     

Eftersom jag lever som jag gör har det förekommit en hel del spekulationer och jag kan inte låta bli att le lite åt dem samtidigt som jag blir irriterad. För att ta några av dem så har jag tagit livet av mej men vad jag vet så lever jag eftersom jag klarar av att göra saker och ser mej själv i spegeln när jag går förbi. Jag har tydligen legat på psyket fast jag befann mej under den tiden i mitt eget hem så är det psyket så kan ju det stämma men jag har visst ingen personal men Landstinget kanske har dragit ner. Barn och vuxna brukar inte bo på samma avdelning vad jag vet så nej jag bor inte där. Jag har hört mängder så jag lovar att jag ska skriva ner när jag hör nästa som överträffar de andra.

Dagens händelse slog iallafall ett rekord - i idioti! Jag skulle lämna barnen på dagis när det visar sej att jag känner henne som städar där. Känner var att ta i för när jag var liten så umgicks vi i samma kretsar men vi var inte ens bekanta. Idag var vi tydligen det eftersom hon ger mej en kram som varar i fem minuter och jag försöker att släppa tion gånger och på slutet kramar hon mej medans mina armar bara hänger. Senare frågade personalen mej om jag kände henne och jag sa som det var och de tyckte att det var uppenbart att jag inte ville krama henne och att det såg ut som om jag trodde att hon hade pest eller något. Hon stannar dock kvar medan jag står och pratar med barnens fröken som frågade hur det hade varit i jul och lite annat och jag pratar med henne och tittar inte ens på "bekanta" men ändå så står hon bara där emellan oss och ser dum ut. Jag kände flera gånger att varför går du bara inte men inte då. Det slutar med att fröken frågar om hon ska flytta sej för att hon ska komma förbi och hon förstår inte ens den piken utan öppnar munnen och säjer att hon har en nära relation till mina föräldra. Jag blir så förvånad att jag bara säjer "Har ni det?".

Detta fortsatte ett bra tag att hon bara står där och säjer en del saker som jag förstår inte ens varför hon säjer när hon vet att jag vet hur det ligger till i verkligheten. Förstår hon inte att jag vet att mina föräldrar inte har kontakt med henne eller att jag inte har kontakt med hennes dotter sedan vi var typ 15? Och jag känner att jag blir så less på dessa människor som helt enkelt inte bara kan sköta sina egna liv utan måste lägga sej i vad andra säjer och sedan göra en egen version av det - för det är vad denna person gör och hon ligger till grund för många av dessa rykten som har cirkulerat. Jag har nog av mitt eget liv och jag tycker att andra borde ha det också. Sedan är det klart att man kan ha insikt i andras liv som man har en relation till men jag känner att för att man ska kunna säja att man känner någon så kanske det är bra om man vet mer om den personen än vad den heter. Jag fattar inte varför vissa har så svårt att acceptera att jag inte vill berätta för dem vad jag har varit med om eller vad jag går ingenom nu. Jag gör det för dem jag vill och känner för att berätta för och där är det stopp! Varför kan inte folk bara acceptera att man inte vill berätta allt för dem och när man inte gör det ja då fyller de ut med sin egen fantasi och broderar verkligen helt utan fakta.

PUSS från Häxansurtant    som önskar att folk kunde engagera sej i dem som vill ha engagemang av just den personen