Igår var det nyprsafton och det firade jag med familjen. Skruttan berättade för alla att det var den dagen som manfick vara vaken så länge man bara ville och hon slocknade i mitt knä fem minuter innan 00. Bra jobbat av den lilla gumman! Igår är första gången som de inte har blivit livrädda av raketer och smällare men Smulan vaknade helt hysterisk när nyårsraketerna dundrade från alla håll och var hysterisk över att pappa kom och skulle döda dem. Ännu en händelse som påminner om det som har varit och gör barnen skörbara. Jag tror jag ska försöka att vänja dem under året som kommer med ljud men jag vet inte hur jag ska kunna göra det. I somras tvingade jag med henne i vattnet vid våran stuga för att bevisa att ingen skulle trycka ner henne under vattnet som han hade gjort. Att ingen anmälde mej är ett under för hon skrek som om jag skulle döda henne men dagen efter visade hon att hon kunde kliva i vattnet själv och att hon inte var rädd och den stoltheten går inte att förklara i ord. Är tacksam till BUP som sagt att ibland mäste man bevisa för dem att inte alla farhågor är så skrämmande som de tror så länge det hjälper dem och inte stjälper dem. Utan dem hade jag nog inte vågat göra detta.

Igår så kom jag till ännu en insikt -  att det finns så många i min situation som man kan känna sej sviken av. Jag känner mej sviken av x antal personer som är inom olika myndigheter men detta reflekterar jag inte så mycket öv er längre för jag kan ändå inte påverka så det är ingen vits att ödsla energi på. Det som sårar mej är att det år de personer som har funnits i min närmaste krets under de åren som jag levde ihop med Äcklet som bara har lyckats glömma mej eller rättare sagt förskjutit mej för att slippa att beblanda sej med detta och eventuellt behöva ta en ställning. Det skrämmer mej för på något sätt så trodde jag inte att dessa personer skulle vara mje jättenära efter denna tid men jag trodde att det skulle finnas en kommunikation och att vi skulle göra så här "allmänna" saker so´m att öcka varandra god jul och gott nytt år. Det visade sej dock detta år eller förra heter det ju att jag hade fel - de hade raderat min existens och svarade inte ens på min gott nytt år hälsning. För mej så känns det som att de bara har raderat mej och att det är enklare för dem att inte tänka på att jag finns för då behöver de inte ta ställning och det sårar  mej för detta var personer som bodde i våran närhet men som hade en starkare relation med mej än honom. Kankse är det som min pappa sa att allt som man inte underhåller i relationer vare sej det är privat eller på jobbet på ett år de bara försvinner! Jag vill inte tro att det är så men jag kanske måste inse att det är så trots att jag har tänkt att jag ska kunna ta kontakt med dessa personer bara det varit rättegångar och allt sådant men kanske ska jag bara acceptera att jag är raderad även om det svider. 

Jag kan inte rå för det men det känns som om de tar hans parti när det blir så här. Barnsligt - ja kanske men det är vad jag känner och jag kan inte styra mina känslor för jag är en känsloperson. Jag har alltid tyckt att jag är en människokännare men kanske ska jag tänka om och tycka att jag inte är det. Jag vet inte riktigt vad jag känner men jag känner mej sviken på många sätt av dem som jag en gång haft en relation med. Två dagar innan misshandeln satt jag och pratade med E och vi sa att vi aldrig skulle tappa kontakten med varandra för vi var själsfrände och det kändes verkligen att vi var det men se hur det gick - en misshandel och hon blev kallad på förhör och sedan ville hon inte ens minnas att jag fanns. Samtidigt kan jag vara glad för de personer som jag har runt mej idag för den som jag har behållt från min tid med honom har jag en starkare relation med idag än vi tidigare har haft för vi har blivit oturssystrar. Jag har träffat helt undetbara personer som jag aldrig hade träffat om jag inte hade hamnat på denna resa. Jag vet nu att änglar finns men de är människor som ger mej styrka att komma framåt, puffar mej när jag behöver en knuff för att komma vidare, vet vad de ska säja eller rättare sagt skriva när jag behöver det och som helt enkelt finns där för mej när jag behöver det även om de inte är hos mej kroppsligt. Jag har en tavla som en av dessa änglar har målat och det är det första jag ser när jag vaknar på morgonen och den ger mej styrka och ett positivt sätt att se på mej själv, armlänken gör att jag känner att hon är med mej jämt och nu har jag ytterligare ett armband från henne som ger mej styrkan av att veta att hon, ängeln, är med mej. Jag har en annan ängel som jag har som förebild för att hon har gått igenom detta själv och hon ger mej tron på att även jag ska klara detta! Tack för att ni finns om ni läser detta och ni ska veta att jag inte kan tacka er nog för att ni finns, utan er skulle allt kännas så mycket värre och jobbigare! Det finns två till änglar - en är min så kallade "mamma" som kommer med de rätta räden när jag behöver det och den andra är min "ledare" som kommer med sina lösningar på allt som gör att grannarna kanske tycker att jag är knäpp när jag provar med alla hennes råd men jag hittade "mitt" träd tack vare henne och detta träd har fått tagit emot mycket!

TACK för att ni finns och stöttar mej! Utan er hade jag inte orkat!!!!!!!

Puss från Häxansurtant