Idag pratade jag med en person som har en alldeles egen plats i mitt och barnens hjärta och helt plötsligt så blev det så uppenbart att det som man har fått lära sej genom dåliga förhållanden, som mitt med Äcklet, det ger konsekvenser för en väldigt lång tid efter att man kommit ifrån helvetet. Jag tänker på när jag en gång under tiden på skyddade boendet tänker att jag åker hem istället för där vet jag hur reglerna är och hur det fungerar om man inte följer dem men det vet jag inte ute i det verkliga livet.

Jag känner att jag har svårt att sätta upp gränser. Antingen så släpper jag in människor för långt in på mej själv eller så avskärmar jag mej helt från dem och det finns inget i mitten av detta. Jag känner att situationen gör att jag avskärmar mej mycket mer än vad jag gjort tidigare men sedan är det allt det negativa som han har intalat mej att alla säjer runt mej men inte till mej som att jag är värdelös, att de känner sej tvingade att vara mina vänner och jag vet inte allt. Jag känner att det behövs så lite i en människas beteende som jag möter som gör att jag faller så långt ner igen. Och det skrämmer mej att det kan sitta så djupt att det är mer det som kommer än det som man har lärt sej från man var liten. Troligen är det för att det fick större konsekvenser än om jag bröt något som jag hade lärt mej under uppväxten.

Ibland känner jag även att jag skickar ut signaler som människor feltolkar eller att jag tar emot signalerna fel. Jag kan räkna upp flera gånger när jag har lämnat barnen och jag tycker att inte fröknarna är som vanligt - och genast så tror jag att det är jag som har gjort fel eller att de inte tycker om mej som person för alla mina fel och brister. Det är jättejobbigt att känna så och jag vet att det finns hundra orsaker till detta bemötande som är mera troligt än det jag tror men hjärnan kan inte acceptera detta. Jag är van att tänka att det är mitt fel och att det är mej som de ser ner på att jag tar den rollen på en gång. Det gör minst ont för att jag är van att känna så och det skrämmer mej.

Just detta att man inte ser konsekvenserna fullt ut förän man har befunnit sej i den "vanliga världen" länge. Jag tycker att jag betedde mej mer normalt och inte funderade i dessa banor precis när jag kommit ifrån helvetet men troligen så gjorde jag det minst lika mycket även då fast då var det vardag så jag reflekterade aldrig över det.

Ibland kan jag inte låta bli att undra hur jag skulle vara som mamma, dotter, syster, vän och person om jag inte hade träffat honom och om detta inte hade hänt! Man ska inte tänka så för det är som min advokat säjer att vissa tankar hjälper en inte men jag kan inte låta bli att tänka så iallafall. Jag kommer aldrig att få ett svar heller men tanken ligger där: Hur hade jag varit om jag inte hade bott med en psykopat? Hade jag fortfarande haft alla lager med skinn på näsan då som jag hade innan jag träffade honom eller hade jag blivit daltig när jag blev mamma? Många tankar och inga svar!

En sak vet jag iallafall och det är att jag kommer att komma på många konsekvenser av det som hänt i helvetet under många år och kanske hela livet både hos mej och barnen men jag känner att jag har modet att se dem nu och jag har styrkan att acceptera dem och jag vet att om jag faller för djupt under insikterna så har jag "änglar" som finns där och som kan lyfta upp och stötta mej och det är jag så tacksam för! Även alla stöttande och gulliga kommentarer här ger mej kraft att kämpa vidare. Det som skrämmer mej är att det finns så många som känner igen sej och det visar mej att det finns ett så stort mörkertal och att det är så lite omtalat om att detta finns i samhället. Varför kan man inte erkänna att det finns och det är först då som man kan jobba med det och hjälpa dem som är i helvetet. Jag önskar att jag hade vetat om att det fanns fler som hade det som jag när jag levde med honom men framförallt hade jag önskat att jag hade haft kunskap om det innan så jag inte hade gått i fällan. 

Nu ska jag hoppa ner i min säng och se om jag kan få lite lugn sömn utan mardrömmar inatt men det lär inte bli så värst lugnt för min kropp värker så jag håller på å blir tokig och hjärnan går på högvarv.

PUSS och go´natt från Häxansurtant  

Idag snurrar en tanke i mitt huvud i 110 och det är detta om man som offer är den starka eller den svaga?! Jag har haft svårt att ta till mej att jag har varit ett offer i detta men jag börjar vänja mej vid tanken och just detta att min självbild från tiden i helvetet har varit den att jag har varit svag och att jag hela tiden har lagt mej. Jag håller sakta men säkert på att vända mot en insikt om att jag är ett offer och att den syn jag har haft på mej själv inte stämmer.

Jag känner att kanske var det jag som var den starka och det hela har kommit från en mardröm som jag hade inatt. Jag är inne i en period igen med mardrömmar och det är något som ligger omedvetet förmodar jag som väljer att komma in och bli bearbetat på detta sätt men det som är värst är att dessa mardrömmar är saker som har hänt och som återupprepas i drömmar och jag är den som iakttar istället för den som utsätts för övergreppen.

Inatt drömde jag om när Äcklet försökte plåga ur mej vem det var som hade "ljugit" för mej att han var otrogen och jag har lovat mej att denna person kommer jag att skydda till den dagen då jag dör och trots alla slag, hårda ord och hot så höll jag tyst. Tanken kom när jag vaknade imorse att i den situationen var det ju jag som var starkast. Han lät sin frustration gå ut över mej att någon var så rakryggad att de sa det direkt till mej det alla andra visste men ingen vågade säja och jag klarade av att hålla tyst. Jag kan se de gånger som jag har gått emellan för att skydda barnen och att jag tog det som var menat för dem för att skydda dem och det hade jag inte kunnat göra om jag hade varit så svag som jag tror. Hade jag varit som den jag ser när jag tänker på mej själv så hade jag inte gått emellan eller ens orkat reagera.

Hur många gånger har jag inte sagt vad jag tyckte och tänkte även om jag visste att jag skulle bli straffad för det! Jag har verkligen kämpat för att vara den personen som jag var innan men jag har inte lyckats vara den men ändå så har den funnits nertryckt där inom mej men den har aldrig försvunnit helt. Jag har klarat av att sköta jobb och barn trots mängder av förbud. Jag har klarat av att leva på noll och ingenting för att jag inte hade pengar på kontot och att han kollade allt jag gjorde. Jag lyckades tom gömma undan lite pengar för att jag skulle kunna köpa saker till barnen om vi gjorde utflykter och hur jag hade blivit bestraffad om han hade upptäckt detta vågar jag inte ens tänka.

Jag har lyckats göra jul och kalas till barnen trots att jag har kämpat mot tio saker. Jag har lyckats ta mej ur det och bygga upp barnen igen så att de vågar göra saker som de inte har vågat tidigare. Jag håller på att lära mej att sätta gränser igen och det kommer att ta tid men jag kommer att lyckas för trots alla bestraffningar så har jag ändå inte blivit helt utsuddad utan det har funnits en vilja inom mej och jag har försökt att bryta mej loss.

Detta ger mej egentligen svar på mina egna funderingar att man är stark som offer för man överlever att vara rädd, på helspänn hela tiden och att ligga steget före psykopaten. Jag lyssnade alltid på vilket sätt han gick för att lägga upp en strategi hur jag skulle vara när han kom in eller hur jag skulle handla för att det skulle gå ut över mej istället för barnen. Jag har legat steget före med att det inte skulle förstöras barnkalas och att det var bättre att reta upp honom hemma innan gästerna kom än att jag skulle bli förnedrad inför dem. Vad jag ångrar att jag höll på med det spelet för om jag hade varit mer öppen med vad som hände hemma så hade jag haft vittnen men då var det ju mitt fel - för det var ju vad jag hela tiden fick höra så varför skulle jag visa det för andra hur värdelös jag var. Nä, nu ska jag verkligen försöka försonas med tanken att jag har varit ett offer och att jag genom det kanske kan ta nästa steg i livet och bearbeta ännu en del av det som har hänt. Ensam är stark trots allt! PUSS från Häxansurtant   

Jag har länge känt att energin försvinner mer och mer och att det inte finns någonstans som jag kan fylla på den längre. Mardrömmarna har börjat komma tillbaka och ibland så känns det bara för mycket med allt. Mitt i detta så känns det som om det finns så många runt mej som ställer krav som jag inte ens vet hur jag ska orka tänka på om jag vill eller orkar med. Jag kan känna ibland när telefonen ringer och jag får höra detta "att jag vet inte vad jag skulle göra om inte du fanns" så känner jag bara att jag vill svara att om allt fortsätter så här så finns jag nog inte längre till för jag står redan med ena foten i graven känns det som.

Mitt i att mitt psykiska mående är bott så kom värken som ett paket på posten (tänker jag på mina almanacker så skulle den aldrig komma eftersom jag var lovade dem innan jul och de ännu inte har kommit men det är en annan sak) och den driver mej till vansinne. Tanken var när jag träffade min läkare att jag skulle få börja med sjukgymnastik för att bekämpa värken den vägen och det passade mej jättebra eftersom jag hatar allt vad tabletter och medicin heter och jag tar inte ens en Alvedon om det inte har gått till gränsen att det är outhärdligt. Det visade sej dock att neurologen som jag ska träffa nu nästa vecka för att se vad de planerar och hjärnskadeteamet som jag inte vet när jag ska få komma till sa nej eftersom det var undersökningar som behövdes göras och kompleteras innan jag började med detta. Ännu en gång känner jag att jag kommer mellan stolar där ingen ser till hur det är för mej. Jag överlever och har värken om jag bara skulle ligga men mitt uppe i detta har jag tre små barn som jag ska lyfta, dra hjälpa och jag är ensam om att sköta ett helt hem. Jag kan inte bara säja att mamma kan inte idag fixa er själv till dagis. Jag kan inte byta blöjor när Pluttan står men mitt i eländet ser jag att det är en skänk från ovan att Smulan bestämde sej för tre nätter sedan att hon skulle sova utan blöjor och att det bara är ett blöjbarn.

Ibland känner jag att jag bara vill skrika rakt ut att är det någon som kan sätta sej in i min sits och om det inte är det är någon beredd att ta min plkats i ett dygn och sedan berätta vad ni anser. Jag orkar helt enkelt inte med alla krav som finns och som måste göras. Jag kan inte säja åt någon annan förälder att den ska hämta barnen eller att den ska handla för jag är själv med allt. Det ska finnas mat hemma, det ska finnas rena kläder, det ska finnas extra saker med till dagis och allt detta som de flesta är två om är jag hela tiden ensam om. Jag vägrar att ta han som ska kallas för pappa till barnen med i detta för han förstör bara barnen men jag tror ingen människa kan förstå vilka krav som ställs.

Jag vill kunna vara en vän men just nu vet jag inte om energin finns till för det och jag kan inte trolla. Mina äxlar är nertyngda med helvetet vi har levt i och som vi fortfarande fruktar och bearbetar och det som händer här och nu och jag klarar för tillfället inte mer. Jag orkar inte ens med att stötta min närmaste och käraste vän fastän jag känner att jag alltid får tillbaka från henne. Inatt satt jag bara och vräkte ur mej allt och när vi la på så säjer hon bara till mej att du tycjer inte att du har stöttat mej nu men jag upplever att du har gjort det för jag mår bättre bara av att få prata med dej. Det fick mej att gråta och som jag sa till henne 3.20 på morgonen utan henne hade det sett mycket svartare ut i tunneln. Hon har sina problem och jag har mina och ingen av oss har en situation som påminner om den andras men ändå så förstår vi verkligen allt vad den andra menar. Jag har varit rädd för att upplevas som svartsjuk på det Äcklet har idag men när hon bara säjer till mej att hon förstår vad jag menar att jag inte är svartsjuk utan att jag inte unnar honom allt detta efter det han har gjort så känner jag bara en lättnad - det är så jag känner men har inte kunnat sätta ord på det i min förvirrade hjärna. Jag har alltid sagt att en dag får man betala för sina handlingar och det tror jag än idag fastän tron är lite mindre.

Jag tänker många gånger att det finns en mening med allt och alla man möter och jag ser det tydligare för varje steg. Denna vän träffade jag på en utbildning som vi båda hoppade av efter ett tag men våran vänskap har överlevt allt detta. Jag trodde att hon var en som jag skulle förlora under denna resa och den som jag trodde på minst skulle stötta mej eftersom vi inte kände varann så starkt men vi är olyckssystrar och förstår när man inte orkar. Bara att få ett meddelnade från henne att hon tänker på mej eller med en sak som vi skrattat åt med galghumor ger en liten injektion glädje och ork för jag ser att jag iallafall kan le. Alla personer som jag träffat efter misshandeln som bara har berättat att de har en erfarenhet av något av det jag berättar, bara att se att det finns någon som har överlevt och att man inte varit ensam med att uppleva detta. Jag tror fortfarande att alla människor har en uppgift och man träffar dem när det är meningen. Sen finns det nitar som man träffar oxå som bara tar och tar men dessa får en att uppskatta dem andra ännu mer!

TACK och PUSS från Häxansurtant    

När barnen är vaken så känns det ibland som om jag sätter på mej en mask för att inte visa hur det känns på insidan. Jag vill inte att de ska bli belastade med att jag mår dåligt och de har sett det för många gånger iallafall när vi var i helvetet. Jag känner att när de har lagt se det är då som jag har tid att reagera och tänka! Idag resulterade det i just tårar och en känsla som jag inte vill ska finnas i mej.

När barnen kom hem från sin terapi idag så såg jag att det var något och speciellt med Smulan. Jag har frågat flera gånger vad det är men jag har inte fått något svar utan att det bara är jobbigt men som vanligt så kom frågorna när jag låg med dem när de skulle somna. Jag har sedan vi kom därifrån försökt få ut våran älskade hund och det var bestämmt innan misshandeln att den skulle fälja med mej eftersom det är min hund. Jag har försökt med allt som finns i min makt för att få ut honom eftersom jag vet att Äcklet inte är snäll mot honom men det har inte funnits någon som har kunnat hjälpt mej efter att vi hade ett tillfälle men rapport uteblev. Ikväll kom dock frågan varför jag inte hade tagit med honom när vi lämnade huset eller varför jag inte tog med honom när jag hämtade våra grejer. Hur förklarar man för barnen att jag åkte och hämtade våra grejer efter en uppgörelse i tingsrätten och att jag hade väktare med mej och fyra STORA killar för att vi skulle våga hämta dem? Hur förklarar man att pappa hade gömt hunden för att det var det enda i den situationen som han kunde göra för att såra mej och att han vägrade att säja vart hunden var trots att det var uppgjort att han skulle med mej?

Jag fick helt enkelt säja halva sanningen, jag har bestämmt att jag inte ska ge dem en mer negativ bild av honom och jag har bestämt mej för att jag inte ska ljuga, så jag sa som det var att pappa hade gömt honom och att vi inte kunde ta med honom den kvällen när vi lämnade helvetet för att mamma åkte ambulans och skulle till sjukhuset. Med dessa svar kom så många minnen som jag har förträngt. Det var inte så här mitt liv skulle bli efter att jag hade lämnat honom jag skulle lämna honom med huvudet högt och visa att jag var stark och att jag trodde på mej själv. Istället blev jag utsläpad av ambulanspersonal för att jag svimmade hela tiden, slagen så det fanns inte en fläck på min kropp som inte gjorde ont och totalt borta. Hade inte min älskade hund funnits så hade jag nog inte levt idag och det tackar jag honom med att inte kunna få ut honom från huset. 

Han var min tröst många gånger när det var värre hemma än vanligt. Hur många gånger har jag inte tagit med honom och barnen till skogen för att Äcklet skulle lugna sej och vi skulle bli straffade lindrigare. Hur många gånger har jag inte gråtit och han har tröstat mej på det sätt som bara han har kunnat. Vissa gånger har han hoppat upp till mej i sängen fastän han inte fick och tröstat mej närjag har gråtit i sömnen och nu vet jag att han får allt det som vi tidigare fick. Detta är Äcklets hämnd för att jag kom därifrån för när han inte har barnen så vet han att han kan göra mej rädd för vad han gör med hunden - min första bebis.

Jag skulle och titta på två lägenheter dagen efter misshandeln men jag kom adrig iväg på det för då befann jag mej för iakttagelser på akutavdelning och därifrån ordnades det skyddat boende för att jag var livrädd så de skrev ut mej tidigare. De fick droga mej andra natten för att jag var livrädd bara jag hörde något utanför i korridoren för min hjärna spökade att det var han som kom för att döda mej som han hade tänkt. Och det känns så jobbigt att den gången som jag skulle ha klarat av att lämna honom så blev inget som det var tänkt. Jag hade ju bestämt mej för en lägenhet redan och den var mitt drömboende men jag fick aldrig chansen. Istället blev det ett nytt helvete som bara är mitt eget och det är att jag slåss för barnens säkerhet mot en som egentligen inte är intresserad av dem men gör det för att komma åt mej och då kan jag inte låta bli att undra varför han fortsätter. Ge upp och ge oss en chans att starta ett nytt liv.

Jag ville gå med huvudet högt och bara lämna det bakom mej men det blev inte så för jag fick inte ens gå ut själv för att jag inte kunde utan blev släpad ut och körd på en bår. Någon gång kanske krafterna kommer tillbaka och kanske kan jag gå med huvudet högt för det är inte jag som har gjort fel i detta men det behövs mer kraft och bearbetning innan jag kan göra det. Och kraft och styrka är det jag behöver mest!

PUSS från en gråtande Häxansurtant 

Idag så började barnen på sin terapi igen och jag kan lova att det inte var med en stor glädje som de åkte till den. Den behövs för jag upptäcker att varje gång som det blir ett uppehåll i den så mår barnen sämre och det kommer fler tankar och funderingar över det somvarit än när de får gå varje vecka. Nu ska de gå varannan vecka för att se hur det går och jag hoppas för deras skull att det går bra så att de mår bättre men ju längre tid det går så upptäcker jag mer och mer hur allt har påverkat dem och att det kommer nya saker hela tiden. Jag kan inte låta bli att undra om jag någonsin kommer att förstå allt som han har gjort mot dem och mitt svar blir varje gång att jag kommer aldrig att få hela pusslet men om de mår bättre och kan glömma så känner jag att jag överlever det. Jag kan dock inte förstå hur någon kan göra så här mot så små och oskyldiga individer som till på köpet är hans egna barn.

Ibland kan jag inte heller låta bli att fundera om han någonsin tänker på det han har gjort oss och vilka konsekvenser det har fått för oss. Varje gång kommer jag fram till ett nej för han gör enligt sej själv aldrig några fel men är det så även på insidan. För mej känns det ibland så orättvist att för honom rullar livet på precis som innan och han har ett liv precis som innan han misshandlade mej sista gången och allt annat kom fram. Vi är de som har fått flytt och som kämpar för att hålla huvudena ovanför vattenytan. Varför är det offrena som ska behöva fly och gömma sej för de är ju inte de som har gjort fel? Så ser detut men jag kan tycka att det är fel. Det är vi som har fått bygga upp en säkerhet runt oss och det är vi som är rädda och behöver bearbeta saker och för honom går bara livet vidare.

Innan jag hamnade i denna cirkus var jag så naiv att jag trodde att det var den som hade gjor brottet som var tvungen att bevisa att denne var oskyldig men den hprda skolan har visat mej att det är tvärs om - det är offret som ska visa att den andra parten har gjort ett brott och detta retar mej. Höjden av iriitation upplevde jag när jag skulle söka om nytt besöksförbud och fick beskedet av åklagaren att de var tvungen att berätta för honom som förbudet är utfärdat för om han gick med på att det förlängdes. Detta innebar att de skulle ringa till honom och berätta att det hade gått ut och då känner jag att det är fel. Ska han som har gjort detta få bestämma om det skulle förlängas eller inte. Det är så mycket som är så fel inom lagen och rättsväsendet och som jag tidigare inte haft en aning om att det fungerar som det gör och det skrämmer mej att det ligger så långt efter som jag upplever att det gör.

Bara detta att en vårdnadstvist ska ta flera år och att det ska behöva finnas tvivel och att man inte vet húr det ska bli trots att det finns papper från myndigheter att det är fara för barnen, deras utveckling och personlighet att träffa honom. Då tycker jag att man skulle kunna bara ta ett beslut utan att det ska ta år på år för då är det människor med hög kompetens som sätter sin titel som garanti att de står för det de skriver eller säjer. Och sedan heter det att samhället har ett barnperspektiv men ibland känns det som om samhället anser att det är föräldrar som har rätt till sina barn vad de än gör mot dem istället för att barnen ska ha rätt till föräldrar. Jag anser inte att man är en förälder om man trycker ner och skadar sitt barn. Antingen är det i mitt huvud och mina värderingar som det är fel eller så är det i samhället som det är något som är fel. En dag ska jag ta reda på det och jag ska arbeta för att det ska finnas ett perspektiv som ser barnen och offret för jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det som vi har varit tvugna att gå igenom. Kampen är inte över men jag har lovat mej själv att jag ska klara den trots att orken inte finns kvar men jag är som en Lejonmamma jag gör allt för mina barn och deras trygghet kosta vad det kosta vill - jag är beredd att betalavad som krävs för att de ska få ett lyckligt och tryckt liv utan att behöva vara på sin vakt hela tiden och vara rädda där de bor för att pappa ska komma och göra dem illa. Jag tänker inte ge upp!

PUSS från Häxansurtant    

I mitt sykande efter mer fakta om just psykopater så läser jag en bok som ger mej slag efter slag i magen och för varje sida så inser jag att jag verkligen har levt tillsammans med en psykopat och det skrammer mej. Jag tycker att jag är en sån som läser av människor men jag kanske kan förlåta mej själv lite genom att se det som andra gör att de är duktiga på att spela och för att kunna genomskåda dem så måste man ha kunskapen - och jag hade inte den. Nu ska jag dock få den men det som är så skrämmande är att dessa böcker skulle kunna vara skrivna om Äcklet. Det känns som om alla de som har skrivit dessa böcker har varit ett ex till  honom för de kunde lika gärna sätta in en bild på honom efteråt så var det varkligen han.

Det finns en amerikansk psykiater som beskriver psykopaten så här:

" Psykopater utnyttjar andra genom att charma, manipulera och hänsynslöst bana sej väg genom tillvaron, och i kölvattnet läämnar de brustna hjärtan, utplånade framtidsutsikter och tomma plånböcker. I fullständig avsaknad av samvete och empati tar de för sej av det de vill ha och gör som de vill, bryter mot samhällsregler och förväntningar utan minsta samvetskval eller ånger".

Det var otäckt att läsa detta för det var en sammanfattning över honom och hans liv. Jag har turen att vara en av dem som inte fick ett brustet hjärta av honom för mina känslor dog för länge sedan och de små som fanns kvar dog för varje slag som utdelades men det finns andra som var där innan mej som trots flera år fortfarande hade brustet hjärta. Det är så otäckt att de är så lika. Tomma plånböcker det fick vi nog alla för vi var ju de som gjorde bidrag till det som han ville ha vare sej vi ville eller inte.

Jag grubblade mycket över detta med att de inte har samvetskval och jag inser att det är verkligen helt sant för under alla år har han bett om förlåtelse en gång och det var när jag var tvungen att åka till sjukhuset första gången men sekunden efter var skulden åter på mej för att hade jag inte sagt emot honom och gjort som han hade sagt så hade han ju inte...............! Detta var något som var genomgående i vårat förhållande.

När barnet från ett tidigare förhållande slutade att komma till oss så var det naturligtvis också mitt fel för han hade ju inte gjort något. Senare blev det barnets fel för det hade ju valt att inte komma till honom så då fick barnet stå sitt kast. Jag fattar inte hur man kan tänka så för det var ett barn och han var föräldern. Jag vet inte att han under alla dessa år har sagt att han har gjort något fel för det bortförklaras med att det var någon annans fel (oftast mitt) att det blev så. Jag undrar än idag hur jag kunde bo och leva i detta och med honom. Troligen är det som min terapeut säjer att det är en överlevnadsinstinkt. Människan är ju den enda levande individen som går emot sin känsla av rädsla och inte vänder och flyr. Rätt skrämmande när man tänker efter.

Jag tänker iallafall lita på min "magkänsla" i framtiden för den brukar ha rätt och hade jag litat på den när det gällde honom så hade jag inte heller varit i den situation jag är idag men jag hade inte heller haft mina tre underverk så något bra kom ur det hela. Jag kommer dock aldrig mer att göra något som inte jag själv bestämmer och innan någon annan kommer att komma nära mej och mitt liv igen så ska jag bygga upp en stark person som ingen sätter sej på SÅ DET SÅ!!!!!!

PUSS från Häxansurtant   

Detta är en fråga som jag har funderat på hela dagen om alla människor verkligen har ett val! Tanken kom av att jag var in på en sida som en kompis till mej hade skrivit en hel vardaglig sak och berättat lite bakgrund till detta. En av hennes vänner hade kommenterat detta och det hade blivit en sikussion där min kompis får en föreläsning av den andra att alla människor har ett val. Det som är det jobbiga i detta är att jag alltid har ansett att det är så det är men efter att ha befunnit mej i helvetet så vet jag att det inte är så jämt men jag förstår att de som har ett "Svensson-liv" där allt följer de normala normerna tycker att alla människor har det men jag tycker inte det och ju mer jag funderar över detta dessto mer övertygad blir jag. Nu har jag snurrat nog så nu ska jag ta några exempel för att visa vad jag menar.

Ett barn som bor med föräldrar som är missbrukare har enligt mej inte valt att bli född med dessa förutsättningar och den kan inte göra så mycket för att ta sej ur det. Om du föds i ett land där det inte finns mat och det inte finns pengar att ta sej därifrån är det då den personen som gör ett val att leva under dessa förutsättningar? Detta är bara några exempel och det jag kommer att skriva nu kan säkert tolkas som bortförklaringar men det var min vardag och det är det som gör att jag förstår vad min kompis menar.

Jag har under mina år i helvetet fått betalningsanmärkningar. Det var inte för att vi inte hade pengar eller att jag valde att inte betala dessa räkningar utan det var helt enkelt för att det som skulle gå före mina räkningar var Äcklets räkningar och det han ville ha och mat. Att mina räkningar inte betalades det sket han i och jag hade inte möjligheten att betala dem eftersom det inte fanns pengar på mitt konto till detta. Ja jag hade ett val och det var att sätta mej emot honom och bli hotad, slagen och jag vet inte vad konsekvenserna hade blivit helt och hållet eftersom jag inte vågade göra detta för att jag ville leva för att mina barn behövde mej.

Jag har under alla år med honom ett flertal gånger försökt att komma därifrån men jag har inte klarat det av flera orsaker. En av de största orsakerna var att jag alltid fick hotet att jag aldrig mer skulle se mina barn om jga lämnade honom. Han hotade att ta livet av sej själv och att om jag lämnade honom skulle han göra mitt liv till ett helvete. Jag valde att stanna kvar i helvetet för att kunna skydda mina barn och för att i det helvetet så visste jag vad som gällde jag hade inte förutsättningarna för vad det andra helvetet skulle innebära.

Jag har larmat flera gånger till myndigheter om att jag inte skulle överleva att ta mej ifrån honom och antydde vad som hände hemma men jag fick ingen hjälp. Ja jag hade kunnat VALT att berätta allt för dem men så länge jaglevde under samma tak som honom så visste jag att de skulle berätta för honom om vad jag sa att det hände hemma och jag skulle ha blivit ihjälslagen. Jag valde ännu en gång att leva för att kunna skydda mina barn.

Jag kan göra listan väldigt lång men jag hade val det kan jag erkänna men mina val hade avgörande konsekvenser - att jag hade dött och att barnen hade fått stanna kvar i helvetet. Jag fick välja mellan pest eller kolera och jag valde det som hade de minsta konsekvenserna. När han var otrogen fick jag min chans att göra ett val och jag gjorde det och det resulterade i misshandeln och tack vare att det fanns människor som uppfattade denna så lever jag idag. Eller så var det så att han trodde att jag dogh sista gången jag svimmade och hunden röck in och försvarade mej - jag vet inte och jag kommer aldrig att få svaret. En sak vet jag iallafall att alla människor har inte enligt mej möjligheten att göra val för att i vissa situationer gör man de val som behagar en annan människa och då är det inte mitt val. Hade jag fått fria val hade inte mitt liv sett ut som det gör idag. Jag ser iallafall att något har jag fått som är bra från helvetet och det är mina barn och jag har en styrka som ingen någonsin kommer få mej att ta bort igen för det kommer aldrig mer att vara någon som bestämmer eller styr mej!

PUSS från Häxansurtant   

Är just vad det känns som om det är just nu runt omkring mej. Inget fungerar som jag önskar att det ska göra och jag kämpar på mitt i kaoset samtidigt som jag känner att jag inte mår toppen för jag har ingen energi. Jag blir arg och frustrerad över att Äcklet har betett sej som jag vet inte vad och sedan så är det jag och barnen som har tagit skada av det och samtidigt som jag ska bearbeta det som jag har varit med om ska jag vara en psykolog och hjälpa mina barn. Sen ska man fungera som barn, förälder, syster och kompis och jag känner att jag orkar inte med allt detta just nu jag har fullt upp med min och barnensbearbetning och jag bara kunde sätta upp en skylt att personen som sökes är på reparation på obestämd tid.

Smulan har haft det jobbigt några dagar för hon har varit rädd att pappa ska komma och göra henne illa igen. Ikväll var vi till min farmor för att hon skulle bjuda på mat och alla barnen var på kanonhumör. När vi kom hem sa Smulan att hon var trött och att hon ville gå och lägga sej och hon somnade fort efter att ha berättat att hon var rädd att pappa skulle komma och hitta oss. Sedan vaknade hon 3 gånger och hade bara total panik för pappa var här och hon vågade inte ropa på mej för då skulle han hitta henne. " gånger så lyckades jag att lugna henne men gång nummer tre var det omöjlig så jag frågade vart hon kunde tänka sej att sova och vart hon skulle känna sej lugn. Svaret blev hos morfar så det var bara att ringa till morfar och be honom komma och hämta henne och jag hoppas att hon kan känna sej lugn där. För idag så kunde hon inte det här hemma.

Såna här gånger känner jag att det blir så jobbigt. Jag kan inte säja att jag hatar Äcklet, jag hatar det han har gjort men han är inte värd att jag lägger mitt hat eller någon annan känsla på honom - därför känner jag ingenting. Jag blir bara så gruvligt förbannad på att han har gjort allt detta mot oss och att det är mitt ansvar att rehabilitera barnen och mej själv. Hur ska jag kunna göra det när jag inte ens vet hur det kommer att se ut framöver? Jag kan inte säja till barnen att de måste tillbaka till honom eller att de inte behöver träffa honom om de inte själva vill. Hur  förklarar man för små barn det som jag inte ens förstår själv. Jag kan inte förklara något för jag känner inte den personen för inom honom finns det så många personer och vilka av dessa är egentligen han?

Samtidigt så känner jag mej så otillräcklig som mamma för jag vill kunna lugna mina barn och jag kunde inte det denna gång. Jag vet att man inte ska ta det som ett nederlag men jag gör det iallafall för jag vill att jag och barnen ska känna oss trygga. Det är även så frustrerande att inte veta vad det är som gör att just detta kommer nu för jag vet inte någon händelse som kan ha frammanat detta men troligen så är det något som för andra inte betyder något men för henne såväckte det något minne eller känsla.

Än en gång ställer jag mej frågan när detta ska få ett slut? Hur länge till orkar jag? Kommer det någonsin att komma ett slut?

Puss från Häxansurtant