Ibland känner jag att jag blir så less på mitt liv för det känns som om det är i en berg och dalbana som jag lever. Det som är så jobbigt är att jag inte vet vad det är som får mej att vända från att ha varit glad till att bli ledsen, trött och jag vet inte allt. Är helt medveten att det omedvetna ligger barkom till stor del och där finns mycket som kommer att komma upp men även som ligger där och påverkar mej. Ibland blir jag så förbannad på mej själv för jag sätter upp så många mål på en dag fastän jag vet att min hjärna efter skadorna inte orkar med det - och ändå så gör jag det dag efter dag. Varför - för att jag ställer orimliga krav på mej själv som jag inte skulle ställa på någon annan i min omgivning för att de är inte mänskliga. Mot mej själv gör jag det.

Idag släppte jag iallafall kraven på vad jag måste göra och infriade ett löfte som jag gav barnen men det blev inte av eftersom vi blev sjuka, nämligen att jag hämtade dem på dagis och de fick gå till biblioteket och titta vad de ville låna och sedan skulle vi köpa glass. Känns så skönt ibland att lägga dessa måsten åt sidan och göra en sak som jag vet att de uppskattar. Så ikväll var det tre nöjda barn som la sej och Pluttan ska vara hemma från dagis även imorgon.

I helgen ska jag få besök från "det förflutna". Min enda kompis som jag har kvar från tiden med Äcklet kommer och hälsar på oss. Ska bli skitakul men samtidigt så känner jag mej nervös. Min första tanke var att vad jag kommer att få städa. Sen när jag insåg att jag orkar inte städa så kände jag istället att hon kommer för att hälsa på oss inte för att kolla om det är välstädat. Samtidigt ringer min advokatsord i mina öron "Under småbarnsperioden har man VERKLIGEN skäl till att vara trött, ha det ostädat hemma och inte hinna sminka sej". Hade sagt åt barnen att vi skulle hjälpas åt och städa deras rum idag när vi kom hem men till stortrollens förtjusning hade mamma ändrat sej och de fick ha rörigt där inne. Röran är ett tecken på att de har haft roligt iallafall.

Kan inte rå för det men ibland kommer känslan att jag känner mej så snuvad på allting som hände under tiden med Äcklet. Jag har aldrig fått njuta av det som hände under denna tiden. När jag var gravid så fick jag slita lika mycket som jag kämt gjorde. Sen har det varit in och föda dem hem efter 6 timmar och sedan hem till alla måsten för annars så skulle bestraffningarna komma. Jag känner mej snuvad när jag hör alla mammor som berättar hur skönt det var när pappan tog hand om dem hemma och hon kunde vila efter att hon ammat för att han tog bebisen. Jag har ammat, skött bebisen, barnen, hemmet, matlagning, handling och allt det andra på en gång när jag har kommit hem för det var bara så.

Jag minns när Skruttan föddes och jag blev inlagd på sjukhuset för att jag höll på å få moderskapsförgiftning (heter det så?). Alla blivande mammor som jag delade rum med hade en partner som kom och stöttade dem. Min satt bredvid sängen och berättade allt han hade fått ställa in, som han inte skulle hinna med och jag vet inte allt bara för att jag hade hamnat på sjukhuset. Och jag minns, kan  känna känslan jag hade inom mej att jag led, var rädd och förtvivlad för jag visste vad detta skulle innebära för mej och ev bebisen när vi kom hem. Jag gruvade mej för den stunden då han skulle komma och hämta oss eftersom jag fick ligga kvar ett dygn efter förlossningen för observation. Jag minns känslan när jag skulle gå ner till parkeringen med Skruttan i en babystol, steg som kändes som bly och jag tänkte att jag vill hinna hem innan helvetet börjar. Vi sa inte många ord åt varandra på vägen hem. Jag kunde ta på kylan som kom från honom och känna hur paniken steg ju närmre hemma vi kom. Det gick 5 minuter efter att vi ade stängt dörren innan jag fick första smällen. Min tanke var då varför kunde jag inte ha fått dött istället! Jag känner förnedringen och uppgivenheten. I den stunden växte det en tanke inom mej att jag var tvungen att komma därifrån för jag skulle inte överleva helvetet. Jag skulle skydda mitt barn för hon hade inte bett att bli född i detta.

Det gick många år och det kom fler barn men till slut kom vi därifrån och mitt löfte om att skydda barnen det ska jag hålla - kosta vad det kosta vill för de bad inte om att födas med honom som sitt biologiska ursprung och de förtjänar ett bättre liv!

PUSS från Häxansurtant   

 

sandra

29 januari 2011 08:00

hej gumman! du kommer klara att skydda barnen. gött att du kommit i från helvetet.det heter havandeskappsfördjiftning. många kramar..

 

T

29 januari 2011 10:50

Tyvärr tror jag att hela livet består av en berg o dalbana. Vissa har större och läskigare banor medans andra kanske har dom små "nyckelpigebanorna".
En sak kan jag säga med egen erfarenhet är att dessa banor kan inte bara gå och gå hela tiden utan dom behöver stannas och repareras någon gång ibland och det är väl under den tiden man mår bra antar jag.
Har en berg o dalbana gått väldigt länge kanske den behöver repareras en längre tid innan den kör igen?
Jag tror att det kan vara så. En dag kommer din bana sluta gå för en tid (eftersom jag tror att vi har våra banor med oss hela livet), den kanske till och med bytts ut till en mindre sort.
Du är stark även om du kanske inte känner det ibland!

Kram
/T

http://tblogg.bloggagratis.se

ensammalejonmamman

30 januari 2011 15:20

Tack!Va jag ska njuta när jag kommer till reperationen och vilken gullig liknelse. Den kommer att fastna direkt i minnet!
Kramiz

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...