Lånad från Google

Tomhet är vad jag känner ikväll! Varför - ingen aning men det känns bara som att det ekar i mej. Välkommen att ringa på klockan men ingen är hemma, ingen kommer att svara och ingen lyssnar - där befinner jag mej just nu! Jag skulle kunna ringa och säja ge mej ett liv så lägger jag ner alla mina anmälningar, jag sluter avtal med nästan vem som helst bara mina barn blir skyddade och slipper åka tillbaka till Äcklet men nu är det tomt. Troligen bara för att jag är så förbannar less på att vara en "nyhet" en "sensation" en som vågar stå för det som har hänt när jag söker hjälp. Jag ska dra allt lite kort.

Efter att jag blev utskriven från sjukhuset så hamnade jag som jag tidigare har nämnt på skyddat boende. Efter att jag hade varit sjukskriven i 14 dagar så var jag ju tvungen att få kontakt med en läkare som kunde skriva ett sjukintyg för det hade jag naturligtvis inte tänkt på när jag skrevs ut. Att jag sa upp mej på mitt jobb dagen efter för att jag kände att jag aldrig mer skulle våga jobba där för att det innebar nätter när man var helt ensam och vetskapen om att han hade mitt shema och visste vad jag jobbade gjorde ju inte heller det hela lättare. Min husläkare hade semester så jag fick kontakta en annan läkare. Jag berättade kortfattat vad jag hade varit med om och det slutade med att hon grät i telefonen. Jag gick till de som jobbade på skyddade boendet och frågade om det var proffsigt att göra så för jag kände mej som en bov som hade fått henne att gråta.

När den sjukskrivningen var slut ville hon att jag skulle komma till vårdcentralen eftersom man egentligen inte fick sjukskriva patienter som man inte hade träffat och sedan var mina mediciner slut sådet fanns inget annat än att vara livrädd att jag skulle möta Äcklet åka ner dit för att få allt det fixat. Denna gången började hon med att låsa alla dörrarna som gjorde att man kunde komma in och det gjorde INTE att jag kände mej tryggare utan bara att jag blev ännu mer rädd och önskade att jag hade ögon i nacken. När hon såg hur rädd jag verkligen var så började hon gråta och förklara hur rutinerna var och det var inte dem jag ifrågasatte. Jag fick åter berätta om händelsen men denna gången mer utförligt och hon grät.

Efter detta kom min läkare tillbaka och han grät inte när jag berättade han blev bara förbannad på sej själv att han inte hade kunnat se detta och "räddat" mej eftersom han var husläkare till hela familjen men det var som jag sa till honom hur skulle han ha kunnat se när jag inte ens "såg" det själv. Här började dock min resa som "nyhet" inom sjukvården. Mitt namn försvann från alla papper och bara mitt personnummer fanns kvar vilket fick många inom sjukvården att förstå att det inte bara var "vanliga krämpor" som man sökte på remiss för. Jag har full förståelse att läkare och sjukvårdspersonal behöver ha fakta om vad som har hänt men ibland känner jag att deras eget intresse efter "smaskiga detaljer" tar överhand. Så var läkaren som jag träffade idag.

Han var jättetrevlig och tillmötesgående sålänge jag bara svarade på det som han frågade som en duktig patient men när han började att fråga hur det hade känts när jag blev misshandlad och om alla möjliga saker som inte påverkade det neurologiska så var jag tvungen att fråga om detta verkligen var nödvändiga detaljer för att ha skulle kunna hjälpa mej - då vände det! Jag tycker att det ska räcka med att jag berättar att jag blev knuffad över möbler, sparkad och slagen påå kroppen och mot huvudet, att mitt huvud slogs mot väggar och dörrar för att han ska kunna förstå vlket våld det var som varit upphov till skadorna. Vad han sa när han slog mej vad har det för betydelse? Hur det kändes för mej att bli utsatt för detta - ja vad tror han att jag skulle säja att jag njöt.

Jag känner att bara för att jag är öppen till en viss del mot vissa personer så vill jag nte behöva känna det som om jag är en person som blir intrevjuad till en skvallertidning. Jag blev påtvingad dessa frågor väldigt tidigt av en nästan okänd person men då var jag så överraskad att någon ens kunde fråga sådant så jag bara svarade men jag tyckte att det kändes jätteobehagligt. Jag har bestämt mej att jag berättar det jag vill och det som är nödvändigt men jag bestämmer själv för vem, vart och hur. Jag förstår för att kunna hjälpa mej så behöver sjukhuspersonal ha information men denna som han ville ha ser jag inte hur den skulle kunna hjälpa honom att hjälpa mej. Jag har inte pratat ens om vissa saker som han frågade om med min terapeut och jag vet att om man har en ärlig avsikt med frågorna så kanman förklara för mej varför man ställer dem men när han inte kunde det så förstod jag att det bara var av nyfikenhet och att jag är ett "annorlunda fall".

Då uppskattar jag när de är ärliga istället för sköterskan på BVC hon frågar om det är okej att hon frågar och hon är ärlig med att hon är nyfien men det är för att hon aldrig tidigare har träffat någon i min sits som är så öppen och att det är för att hon ska lära sej och kunna hjälpa andra. Att hjälpa andra att slippa detta helvete det är det jag vill och jag vet inte hur men jag ska göra det en dag och då känns det bra att kunna ge henne "detaljer" så att hon kan vara uppmärksam och kanske hjälpa en annan som behöver det.

Jag önskar att jag kunde kännja något annat än tomhet över det sm har hänt men jag gör inte det hur mycket jag än hoppas. Jag önskar att jag kunde vara arg för det går att avreagera sej på, jag önskar att jag kunde vara kedsen och gråta så att det blev lättare så men inte då. Tomhet är det enda jag känner och med den kan jag inte göra mycket för att få den att försvinna så det är väll bara att vänta och se vad som händeer och vad som kommer att fylla den!

PUSS från Häxansurtant    

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...