När barnen är vaken så känns det ibland som om jag sätter på mej en mask för att inte visa hur det känns på insidan. Jag vill inte att de ska bli belastade med att jag mår dåligt och de har sett det för många gånger iallafall när vi var i helvetet. Jag känner att när de har lagt se det är då som jag har tid att reagera och tänka! Idag resulterade det i just tårar och en känsla som jag inte vill ska finnas i mej.

När barnen kom hem från sin terapi idag så såg jag att det var något och speciellt med Smulan. Jag har frågat flera gånger vad det är men jag har inte fått något svar utan att det bara är jobbigt men som vanligt så kom frågorna när jag låg med dem när de skulle somna. Jag har sedan vi kom därifrån försökt få ut våran älskade hund och det var bestämmt innan misshandeln att den skulle fälja med mej eftersom det är min hund. Jag har försökt med allt som finns i min makt för att få ut honom eftersom jag vet att Äcklet inte är snäll mot honom men det har inte funnits någon som har kunnat hjälpt mej efter att vi hade ett tillfälle men rapport uteblev. Ikväll kom dock frågan varför jag inte hade tagit med honom när vi lämnade huset eller varför jag inte tog med honom när jag hämtade våra grejer. Hur förklarar man för barnen att jag åkte och hämtade våra grejer efter en uppgörelse i tingsrätten och att jag hade väktare med mej och fyra STORA killar för att vi skulle våga hämta dem? Hur förklarar man att pappa hade gömt hunden för att det var det enda i den situationen som han kunde göra för att såra mej och att han vägrade att säja vart hunden var trots att det var uppgjort att han skulle med mej?

Jag fick helt enkelt säja halva sanningen, jag har bestämmt att jag inte ska ge dem en mer negativ bild av honom och jag har bestämt mej för att jag inte ska ljuga, så jag sa som det var att pappa hade gömt honom och att vi inte kunde ta med honom den kvällen när vi lämnade helvetet för att mamma åkte ambulans och skulle till sjukhuset. Med dessa svar kom så många minnen som jag har förträngt. Det var inte så här mitt liv skulle bli efter att jag hade lämnat honom jag skulle lämna honom med huvudet högt och visa att jag var stark och att jag trodde på mej själv. Istället blev jag utsläpad av ambulanspersonal för att jag svimmade hela tiden, slagen så det fanns inte en fläck på min kropp som inte gjorde ont och totalt borta. Hade inte min älskade hund funnits så hade jag nog inte levt idag och det tackar jag honom med att inte kunna få ut honom från huset. 

Han var min tröst många gånger när det var värre hemma än vanligt. Hur många gånger har jag inte tagit med honom och barnen till skogen för att Äcklet skulle lugna sej och vi skulle bli straffade lindrigare. Hur många gånger har jag inte gråtit och han har tröstat mej på det sätt som bara han har kunnat. Vissa gånger har han hoppat upp till mej i sängen fastän han inte fick och tröstat mej närjag har gråtit i sömnen och nu vet jag att han får allt det som vi tidigare fick. Detta är Äcklets hämnd för att jag kom därifrån för när han inte har barnen så vet han att han kan göra mej rädd för vad han gör med hunden - min första bebis.

Jag skulle och titta på två lägenheter dagen efter misshandeln men jag kom adrig iväg på det för då befann jag mej för iakttagelser på akutavdelning och därifrån ordnades det skyddat boende för att jag var livrädd så de skrev ut mej tidigare. De fick droga mej andra natten för att jag var livrädd bara jag hörde något utanför i korridoren för min hjärna spökade att det var han som kom för att döda mej som han hade tänkt. Och det känns så jobbigt att den gången som jag skulle ha klarat av att lämna honom så blev inget som det var tänkt. Jag hade ju bestämt mej för en lägenhet redan och den var mitt drömboende men jag fick aldrig chansen. Istället blev det ett nytt helvete som bara är mitt eget och det är att jag slåss för barnens säkerhet mot en som egentligen inte är intresserad av dem men gör det för att komma åt mej och då kan jag inte låta bli att undra varför han fortsätter. Ge upp och ge oss en chans att starta ett nytt liv.

Jag ville gå med huvudet högt och bara lämna det bakom mej men det blev inte så för jag fick inte ens gå ut själv för att jag inte kunde utan blev släpad ut och körd på en bår. Någon gång kanske krafterna kommer tillbaka och kanske kan jag gå med huvudet högt för det är inte jag som har gjort fel i detta men det behövs mer kraft och bearbetning innan jag kan göra det. Och kraft och styrka är det jag behöver mest!

PUSS från en gråtande Häxansurtant 

 

sara

8 januari 2011 00:53

hej vilken fin blogg du har kolla gärna in min =)

http://MinRoligaBlogg.bloggplatsen.se

ensammalejonmamman

8 januari 2011 13:06

TACK! Det kommer jag att göra!
Kramiz

 

Levidag

8 januari 2011 09:51

Du ÄR starkt. Klarar av varje dag, en dag i taget med dina barn.
Klandra inte dig själv, du har gjort vad du kunnat i den situation du befunnit dig i.
Det kommer att bli bättre, du är ute, och varje dag tar dig och dina barn längre bort ifrån det som varit.
Så bra att barnen går i terapi, men förstår att det inte är lätt att förklara för dem en del saker.
Tårar är bra, bra att du kan gråta, hade varit värre om du inte hade kunnat.
Styrkekram till dig.

http://www.Levidag.bloggplatsen.se

ensammalejonmamman

8 januari 2011 13:04

Tack för de orden! Får tårar i ögonen att det finns så underbara människor som du och andra som skriver kommentarer!
Styrkekram tillbaka!

 

linaohanna

8 januari 2011 16:20

fin blogg! :)
du får gärna kolla in våran blogg.

http://linaohanna.bloggplatsen.se

 

Johanna

8 januari 2011 17:31

Du är Grymgrymgrym! Starkare än han Någonsin Kan bli!... Hoppas ni får tillbaks vovven med :/
Kramar!

http://johannawast.bloggplatsen.se

ensammalejonmamman

8 januari 2011 17:36

Tack det värmer att höra! Jag hoppas också att hunden kommer tillbaka en dag!
Stor kramiz

 

Nora

8 januari 2011 19:26

Du är helt grym! Stark och bara bra! en stor kram till dig! <3

http://coola-albatrossen.bloggplatsen.se

ensammalejonmamman

8 januari 2011 20:09

TACK!Dina ord betyder jättemycket
Kramiz

 

Milla

8 januari 2011 20:43

Tycker att du är så himla strong. Vet precis hur det är att ha ett djur som stöttar en när det är som jobbigast. Fast jag vet inte hur det är att vara tvungen att lämna honom/henne kvar. Alltid så kul att läsa din blogg. Är så hemskt att läsa vad du varit med om.
Jag kan förstå dina barn eftersom min mamma blev misshandlad när jag var liten och när de gick isär fick vi inte med oss några saker som var våra. Jag ska även ha sagt något i stil med "du kommer väl aldrig bo med pappa igen?"

Kram på dig

http://www.aliceab.blogg.se

ensammalejonmamman

8 januari 2011 23:14

Va dina ord värmer! Att se att du har klarat dej trots uppväxten ger mej hopp om att det finns en framtid även för mina barn trots att det känns mörkt ibland. Sen hade jag önskat att ingen skulle känna igen sej i det jag skriver!
Tack för sitt stöd!
Kramiz

 

micke mouse

9 januari 2011 19:28

fy vad hemskt det här resan har varit för dig. hoppas det kan bli ett bra liv framöver. kramis.

ensammalejonmamman

9 januari 2011 21:27

Tack! Jag hoppas att slutet på resan kommer snart för det finns ingen energi längre! Och jag hoppas att vi sedan får börja på en nu resa med roligare innehåll!
Kramiz

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...