Är just vad det känns som om det är just nu runt omkring mej. Inget fungerar som jag önskar att det ska göra och jag kämpar på mitt i kaoset samtidigt som jag känner att jag inte mår toppen för jag har ingen energi. Jag blir arg och frustrerad över att Äcklet har betett sej som jag vet inte vad och sedan så är det jag och barnen som har tagit skada av det och samtidigt som jag ska bearbeta det som jag har varit med om ska jag vara en psykolog och hjälpa mina barn. Sen ska man fungera som barn, förälder, syster och kompis och jag känner att jag orkar inte med allt detta just nu jag har fullt upp med min och barnensbearbetning och jag bara kunde sätta upp en skylt att personen som sökes är på reparation på obestämd tid.

Smulan har haft det jobbigt några dagar för hon har varit rädd att pappa ska komma och göra henne illa igen. Ikväll var vi till min farmor för att hon skulle bjuda på mat och alla barnen var på kanonhumör. När vi kom hem sa Smulan att hon var trött och att hon ville gå och lägga sej och hon somnade fort efter att ha berättat att hon var rädd att pappa skulle komma och hitta oss. Sedan vaknade hon 3 gånger och hade bara total panik för pappa var här och hon vågade inte ropa på mej för då skulle han hitta henne. " gånger så lyckades jag att lugna henne men gång nummer tre var det omöjlig så jag frågade vart hon kunde tänka sej att sova och vart hon skulle känna sej lugn. Svaret blev hos morfar så det var bara att ringa till morfar och be honom komma och hämta henne och jag hoppas att hon kan känna sej lugn där. För idag så kunde hon inte det här hemma.

Såna här gånger känner jag att det blir så jobbigt. Jag kan inte säja att jag hatar Äcklet, jag hatar det han har gjort men han är inte värd att jag lägger mitt hat eller någon annan känsla på honom - därför känner jag ingenting. Jag blir bara så gruvligt förbannad på att han har gjort allt detta mot oss och att det är mitt ansvar att rehabilitera barnen och mej själv. Hur ska jag kunna göra det när jag inte ens vet hur det kommer att se ut framöver? Jag kan inte säja till barnen att de måste tillbaka till honom eller att de inte behöver träffa honom om de inte själva vill. Hur  förklarar man för små barn det som jag inte ens förstår själv. Jag kan inte förklara något för jag känner inte den personen för inom honom finns det så många personer och vilka av dessa är egentligen han?

Samtidigt så känner jag mej så otillräcklig som mamma för jag vill kunna lugna mina barn och jag kunde inte det denna gång. Jag vet att man inte ska ta det som ett nederlag men jag gör det iallafall för jag vill att jag och barnen ska känna oss trygga. Det är även så frustrerande att inte veta vad det är som gör att just detta kommer nu för jag vet inte någon händelse som kan ha frammanat detta men troligen så är det något som för andra inte betyder något men för henne såväckte det något minne eller känsla.

Än en gång ställer jag mej frågan när detta ska få ett slut? Hur länge till orkar jag? Kommer det någonsin att komma ett slut?

Puss från Häxansurtant     

 

T

4 januari 2011 00:10

En dag kommer detta ta slut och du kommer att orka hela vägen dit trots väldigt tunga dagar!
Styrkekramar
/T

http://tblogg.bloggagratis.se

ensammalejonmamman

4 januari 2011 10:02

Tack!
STOR kram tillbaka

 

micke mouse

4 januari 2011 21:20

ett sånt svin!hoppas han får livstid. så barnen slipper vara rädda! kramis

 

Kristina

6 januari 2011 16:43

Stackars stackars dig, och er! Hoppas du orkar! Tänk att det nog kommer att gå bättre och bättre, när du fått lite mer distans. Skönt att du har hjälp av dina föräldrar! Ring dom, det är det man är till för som förälder. Du måste ju räcka till för dina barn. Hoppas du får hjälp och stöd i det här!

http://ensammmamma.bloggplatsen.se

ensammalejonmamman

6 januari 2011 20:20

Tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...