Kan det vara så att när vardagen och livet är jobbigt så väljer man att plocka fram minnen och "leva i dem" en stund? Kanske för att man vet att man överlevt och klarat av dem en gång redan eller bara för att slippa läågga livspusslet en liten stund ~ dessa bitar är ju redan lagda. Kanske är man inte ens medveten om att man växlar över till minnes-läget utan att det är en ren överlevnadsinstinkt

I mib minnes-ryggsäck finns fina minnen, hemska minnen, minnen som gör mig glad och som får mig att må bra men även de som har motsatt effekt. Hur de än påverkar mig så har jag ändå upplevt dem en gång tidigare och det känns bekant men fram för allt så vet jag att jag har överlevt och klarat av det här en gång innan vilka känslor minnena än väcker hos mig. Det kan finnas en trygghet i den vetskapen vare sig det är medvetet eller omedvetet. Hur jag ska tackla det som är här och nu är ibland mer skrämmande för de reaktionerna är jag inte alltid beredd på och inte heller alla känslorna som det väcker hos mig.

Min psykolog har pratat om att jag har ett "säkerhetstänkande" när det gäller mig och att undvika paniken i olika situationer och på något sätt så känns det som att det här också är ett sådant tänk. Jag känner själv att jag inte alltid är beredd på alla känslor och reaktioner som livet och vardagen väcker hos mig och då är "minnesvägen" en liten flykt ~ i alla fall de gånger som jag kan välja om jag vill ta den eller inte. De gånger som jag tvingas in på den mot min vilja blir det ofta en mardröm för det  är då som de mörka minnena kommer som väcker all skräck och de känslor jag inte vill känna eller jag minns de minnen jag försöker förtränga och glömma. 

Samtidigt inser jag att jag är mer i kontrollbehov än jag egentligen vill erkänna. Jag vill inte förlora kontrollen över känslor, mig själv, minnena eller något som påverkar mig men det är inte så livet ser ut. Jag vet att man inte kan ha kontroll över allt och minst över känslor och tankar och ändå så försöker jag att hela tiden ha det för att inte bli överväldigad av reaktionerna som de kan föra med sig om jag släpper "kontrollen" och ger dem fritt spelrum, om jag riskerar att komma in på den "mörka minnes-vägen". Kommer någonsin mitt kontrollbehov att minska eller är det en konsekvens av att ha levt i ett destrutkiv förhållande där jag  var den som blev styrd som en marionettdocka och inte hade någon kontroll utan blev styrd av den som hade all kontroll? Jag vet inte det kan bara framtiden ge mig svaret på. 

  CRAMAR   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...